Sveriges största rockartist någonsin

Imperiet har kommit ut med en samlingsbox, fast bandet lades ner för över 20 år sedan. Men viss skön musik dör aldrig. Det gäller så gott som allt Thåström har gjort. I svensk rock är han oöverträffad.

(Den sköna bilden på Thåström ovan, från tiden för Imperiet, är tagen av Mikael Almse.)

Första gången jag såg Imperiet live hette de nog fortfarande Rymdimperiet. Det var väl 1983, strax efter att Ebba Grön lagt av, på fritidsgården i Brandbergen. Ebba hade dragit hur mycket folk som helst till en spelning i samma förort bara något år tidigare, men nu var det bara en handfull i publiken – och ganska svala, dessutom.
Ändå var konserten härlig, och Thåström lika okuvligt energisk som vanligt.

Jag kände honom lite grann sedan innan, så vi språkades lite i deras loge efter konserten. Jag minns att han ville testa lite aikido, så han fick slå mot mig när jag skulle visa. Jag hade bett om ett slag mot magen men det blev mot ansiktet – för då händer det ju mer, förklarade Thåström frankt. Det var tur att jag flyttade på mig.

Vi pratade också om det låga publikintresset, fast han nyss varit legendarisk med sitt Ebba Grön. Han tog det med ro och förklarade att så är det när man börjar på ny kula. Jag tror att han till och med var nöjd med det. Han ville inte fortsätta i invanda spår, utan liksom ta det från början.

Snart nog var Imperiet minst lika stora som Ebba hade varit. De härjade på det härligaste vis i folkparkerna och rockklubbar med ett ganska flitigt turnerande, och släppte skivor som drällde av låtar som inte gick att glömma.

Jag blev rockrecensent på DN och recenserade dem då och då. Här är min recension av deras sista turné 1988. Det var en fröjd – faktiskt en av de genuint goda sidorna med att vara rockrecensent. Band av den kalibern gav jobbet mening. Däremellan var det på tok för många one-hit-wonders, trötta gubbar som sjöng sina gamla hits, och så vidare.

Imperiet var ett skönt band, som skulle ha kunnat lyfta vilken sångare som helst. Men Thåström behövde ingen konstgjord andning. Det har han aldrig gjort. Från starten och fram till nu har han alltid varit den ojämförligt starkaste artisten i svensk rock.
Om han bara hade trivts med att sjunga på engelska och turnera utomlands hade han kunnat bli hur stor som helst. Mick Jagger och andra giganter hade säkerligen häpnat och bleknat.

Vilken vidunderlig röst, vilken brinnande utlevnad! Thåström befinner sig i sitt alldeles eget universum, där ytterst få andra artister platsar. Han är så äkta att han torde bestå av ett eget grundämne och finnas i det periodiska systemet. Han har sådan inlevelse i sitt artisteri att det hade skrämt själve Ingmar Bergman (som faktiskt använde hans musik till en uppsättning på Dramaten av Hamlet, där Peter Stormare spelade titelrollen).

Det finns inte nog med superlativ att ta till för denna makalösa sångare, som dessutom är en fascinerande poet. Hans texter förtjänar att studeras för sin egen skull, som vilka dikter som helst. Förresten, kom det inte en bok med Thåströms sångtexter för några år sedan? Helt riktigt, i så fall.
Han är en genuin poet, som tål att jämföras med Stagnelius, Åkesson, Dan Andersson (en av hans egna favoriter) och de andra höjdarna bland innerliga diktare.

Imperiets skivproduktion blir aldrig urtida, fast några recensenter antyder det när de skriver om denna nysläppta box. Kanske själva produktionen känns akterseglad, som DN:s Nils Hansson nämner, men knappast själva musiken.
Det är inte ett dugg underligt att Thåström får nya fans i varje ny generation efter hans egen.

Det är svårt att välja favoriter i det pärlband som deras inspelningar utgör. Jag vill ändå lyfta fram den skiva som jag har för mig att Thåström själv betraktade som säregen när den kommit ut, fast han inte visste hur det kom sig (vi var rörande överens om saken i ett samtal på någon Söderpub, där vi råkade stöta ihop): 2:a augusti 1985. Det är en liveupptagning där Thåström och hela bandet befinner sig som i trans. Ut kommer en musik som kunde illustrera Domens dag eller för den delen Genesis.

Och min absoluta favorit är sången Blå himlen blues, som är födslovånda och dödsskri i ett. Det optimala katarsis.
Här är den i en liveinspelning från 1986. Låt dig förtrollas. Det blir inte bättre än så här:



Här recenseras samlingsboxen i DN, Svenska Dagbladet, GP och Sydsvenskan. Se också här.

Läs även andra bloggares åsikter om Imperiet, Thåström.