Michael Jackson piskades till sina stora prestationer som barnstjärna och verkade sedan stå för piskandet själv, under resten av den makalösa karriären – upp till den absoluta toppen, för att sedan falla till den absoluta botten. Måttlöshet på alla sätt.
Trots de många skandalerna behöll han en beundrarskara, som dessutom för varje år obehindrat föryngrades, fast det hann gå decennier sedan hans största skivframgångar och storslagna konsertturnéer. Det fanns onekligen något i hans artisteri som aldrig slocknade, och som säkert kommer att fortsätta fånga nya generationer en lång tid framöver.
Även om han hann bli 50 år, vilket är en aktningsvärd ålder bland de i förtid avlidna pop- och rockidolerna, sällar han sig tveklöst till deras arketyp. Ett slags populärkulturellt martyrium, guldkalvarna som offrades för allmänhetens gränslösa törst efter spektakel och sensation.
Jag tycker att hans musikaliska höjdpunkt var albumet Bad och tillhörande världsturné, som jag hade turen att se live i Göteborg i mitten på 1980-talet. Då var han med sin besynnerliga androgyna gestalt en rockig sagofigur som det inte gick att förhålla sig likgiltigt till.
Hans magra gestalt där på scenen var närmast hypnotisk. Man kunde inte slita blicken ifrån den, fast det fanns gigantiska monitorer på båda sidor om scenen som visade honom i närbild. Hans sång var lika mästerligt intensiv som dansen. Det kändes som blod, svett och tårar inneslutna i en dröm – kanske en mardröm, som man ändå inte ville vakna ur.
Inte han heller. Michael Jackson levde för scenen. Han började nog dö när han lämnade den. Därför är det ytterligare tragiskt att han dog strax innan han skulle upp på den igen, för en sista serie konserter.
Jag skrev faktiskt en pjäs om honom, som jag kallade Sad. Den gick i radio där på 1980-talet, utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Den Michael Jackson jag skisserade i teatermanuset var precis så ohjälpligt olycklig som det med tiden blev klart att också originalet var.
Allting har ett pris. Han vann en hel värld men på bekostnad av sitt eget liv.
Det var vi andra som vann – ett makalöst artisteri. Se t.ex. nedanstående framförande av Man in the mirror från den amerikanska Grammisgalan 1988:
Jag har också skrivit detta inlägg om Michael Jackson:
Infernaliskt kämpande sångare
Aftonbladet skriver om Michael Jacksons död här, här, här, här, här, här, här, DN här, här, här, här, här, här, här och här, Svenskan här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Jackson.
Ja, en bra sammanfattning av Michael Jacksons liv. Han fick aldrig vara barn, när han var ett barn.
SvaraRaderaTråkigt att han gick bort så här tidigt. Han hade mer att ge.
Man kan få ett inblick i vilket liv han levde ifall man lyssnar på intervjerna med Michaels producent Quincy Jones och superljudteknikern Bruce Swedien, som har rattat ljudet på Michaels nästan alla plattor.
De intervjuerna släpptes för några år sedan.
För de som kommer att leva i framtiden, om sådär 150 år, så blir intressant att se hur många hundra år ytterligare upphovsrätten kommer att förlängas på grund av Michaels musik. Här finns det mycket pengar att mjölka ur!! (OBS IRONI)
Han konerterade ju till islam bara ett halvår sen. Kan det vara så att någon mördade honom för att tysta en inspirationskälla till intresse för Islam? Tänk er att han turnerar runt och föresråkar islam...oh... vilken mardröm för fienden då hysterisk många skulle konvertera till denna religion.
SvaraRadera/Man ska inte bara svälja allt..
Jag var aldrig en MJ-fan (fast jag har hört hans låtar och erkänner hans stora skicklighet). För mig har den stora, chockartade popstjärnedöden alltid varit mordet på John Lennon. Jag var (och är) förstås Beatles-fan, och omständigheterna kring John Lennons död var synnerligen tragiska.
SvaraRaderaMen det hela är förstås enormt tråkigt för alla MJ-fans.
--Ahrvid
Ps. Du borde ta och göra en MP3 på din radiopjäs och lägga ut den! Den skulle jag gärna höra. Eller om det finns rättighetsproblem, stöt på radion och säg åt dem att köra pjäsen i repris!
Ahrvid, tack för uppslaget. Jag ska försöka kokmma ihåg att slänga iväg en mail till SR om saken. Jag har, som du gissade, inte rättighet att lägga ut pjäsen själv.
SvaraRaderaFör att riktigt förstå detta psyke... Var han alltså sin egen låtskrivare, fullt ut? Att man kan fungera på scen trots ett trasigt liv och inre, det går att förstå, men att också kunna skriva musikaliska mästerverk, det brädar det mesta. Arrangemangen, stod han för dem också?
SvaraRaderaJag tror Mattias, att om man känner sig tillräckligt oälskad som liten, ger upp sitt Ego tidigt och låter sig bli ett instrument för något större (jag kallar det Anden), så skapas mirakel på mirakel av kreativa uttryck. På scen kunde han leva ut det, men utanför scen var han ju tvungen att bli "människa" igen och det var förmodligen väldigt smärtsamt när väl cirkusen dragit igång.
SvaraRaderaFint inlägg, Stefan. Här syns det tydligt att du jobbat som musikjournalist i många år :)
/Alexandra
Mm... Det som fascinerar är hur en person som varit så omvittnat laddad av prestationskrav från tidig barndom lyckas få kontakt med sin skaparande, inte bara i det som han drillats för utan i moment som kräver genuin kreativitet. Pappa Jackson var av allt att döma inte någon pappa Mozart precis.
SvaraRaderaMattias, Michael Jackson skrev några av sina låtar, men långt ifrån alla. Arrangerandet och producerandet stod andra för - stora gestalter inom musiken, såsom Quincy Jones i Off the wall och Thriller.
SvaraRaderaMichaels stora talang var som sångare och dansare, med en rent makalös utstrålning på scen.
Tack för upplysningarna, Stefan... Det gör honom något mindre utomjordisk.
SvaraRaderaMer ljus i frågan, kanske... Så citeras Eric Gadd i DN:
SvaraRadera– Jag har hela tiden tillskrivit Quincy Jones produktionerna. Men när jag hörde Michaels demos på specialeditionen av ”Off the wall” lät dem nästan som på plattan. Nästan varenda detalj fanns med, hela arret och alltihopa.
(Återfinns under "Kända röster om Michael Jackson")
Eric Gadd borde veta, han har öra för det där. Michael skrev också flera av de stora hittarna, så han kan inte avfärdas som blott en sång- och dansman.
SvaraRaderaJag minns att jag pratade med en avancerad konstmusiker om Michael som kompositör, och den personen var väldigt imponerad av vad det gick att göra av en låt med i stort sett ett enda ackord. Jag minns varken vilken låten var som vi pratade om, eller vilket ackord - men jag har för mig att det var ackordet B. Kanske en fyra. Någon som vet?
Han gick på ångestdämpande och det kan ha varit det som tillsammans med stressen inför de 50 konserterna som dräpte karln... Ja, nog var han människa alltid.
SvaraRaderaBloggaren Röda Malmö har skrivit ett allvarsamt och tänkvärt inlägg om Michael Jackson här:
SvaraRaderaGamarna äter dem levande
Tänk om de hade ihjäl honom för att 1. de visste att konsertserien inte skulle gå att genomföra, men de ville hinna sälja så mycket biljetter som möjligt först (kommer de att återbetalas?) 2. skaka liv i en avsomnande karriär. Elvis har sålt mer efter än före sin död, är det inte så?
SvaraRaderaDet hela ger isåfall ytterligare perspektiv åt fildelningsdebatten och inskärper skillnaden mellan upphovsman och upphovsrättsinnehavare.
Mattias, jag tror inte att skivbolaget gråter, men jag tror inte heller att de skulle göra den räkneoperationen. Normalt tycker skivbolag att artister går att mjölka på mer när de lever. Nya skivor, till exempel.
SvaraRaderaDäremot misstänker jag att hans privata läkare ogenerat fyllde honom med farliga droger för att få behålla jobbet och tjäna ännu mer pengar. Omdömet går förlorat när frestelsen gör entré.
I USA behövs förresten en rejäl debatt om alla dessa droger de proppar i sig från barnsben.
Ja, och på tal om frestelsen så föll jag för densamma, nämligen den morbida spekulationens djävul. Avståndet, såväl geografiskt som kulturellt och ekonomiskt, till de människor de gäller känns så långt att spekulationerna känns ofarliga - men det är förstås en chimär. Det hade varit klokare att inget säga så länge inte särskilt mycket talar för mordteorin.
SvaraRaderaTack för en välskriven kommentar om Michael!
SvaraRaderaAngående din undran om enackordslåten så är det Don't Stop Til You Get Enough som han syftade på. Michael bygger hela sin låt på att växla mellan B11 och B. På Spotify finns en specialversion av Off The Wall som innehåller demoversioner av just nämnda låt samt Working Day And Night.
Grundarret känns det som att Michael och hans bröder jammat fram. Quinsy finputsade sedan arret med att lägga till blås och stråk.
Värd att nämnas i sammanhanget (som jämförelse): One note samba av bossakungen Tom Jobim. Finns i flera versioner på Youtube (bl a med Ella Fitzgerald.
SvaraRaderaChristoffer, tack för informationen. Den låten är hur stark som helst, främst genom den rika och raffiga rytmen.
SvaraRaderaMattias, jag kommer också att tänka på Harry Lime Theme, som är tonen A hur många gånger som helst.
Minimalism måste det väl kallas. Less is more. Ofta.
SvaraRaderadu vár min i dol hur kunde du ha döt jag fattar inte !! :(:( // maria & cajsa
SvaraRadera