En katt går sina egna vägar

För många år sedan såg jag en rysk animerad film på TV om en katt, som vägrade att bli lydig huskatt. “Jag är katt”, sa den, “och jag går mina egna vägar.” Precis så är det. Jag hade själv en sådan katt en tid, innan den gick sin egen väg.

Det är den katten som syns på fotot ovan, just som den är på väg bort på någon egen väg. Den kunde vara borta i dagar, ibland en hel vecka. Jag hade ingen aning om vart den tog vägen.

En gång följde jag efter katten för att försöka komma underfund med vad den hade för sig under sina långa äventyr. Den blev mäkta irriterad över att ha mig i hasorna och blängde ofta på mig med klander i blicken. Den värnade om sin integritet.

Rätt vad det var gick den rätt ut i gatan. Det var i en ganska brant backe, som en lastbil kom körande nedför. Den bromsade så det skrek om däcken, men katten bara reste rygg och fräste åt den.

Bara någon meter från katten fick föraren stopp på lastbilen, och skällde sedan ut mig för att jag inte höll bättre reda på kattkräket. Det märktes att föraren var lättad över att ha fått stopp på bilen i tid. Jag hade också hjärtat i halsgropen.
Medan vi växlade känsloladdade ord om saken passade katten på att smita.

En gång när katten kom tillbaka efter flera dagar hade den sällskap av två flickor i tioårsåldern, varav den ena förklarade att det minsann var hennes katt. Hon lät angelägen om saken, som om hon redan visste att något inte stämde. Hon berättade att katten varit dagar i sträck i hennes hem, och att det hållit på i minst ett år.
“Vi har haft med katten ut på landet också”, deklarerade hon sturskt, som om det var bevis på saken.

Katten brydde sig inte alls. Den hade slunkit in i lägenheten så fort jag öppnade dörren, med kurs mot köket för att inspektera sin matplats.

Det var inte lätt att trösta flickan när sanningen stod klar för henne. Hon behövde veta vad hon egentligen inte ville veta. Jag lovade att katten kunde hälsa på hemma hos henne så ofta den själv ville. Det gjorde den ju ändå.

Vi hade inte gett katten något annat namn än Kisse. Han var stolt, så redan den saken kan ha gjort honom en smula irriterad på oss.
Sedan blev det fler katter i hemmet, och det störde honom ännu mer. Först en hona, snart också ungar. I början var han respektfullt nyfiken på dem, men när de blev lite större och busigare försvann han – och förblev borta.

Dagarna blev veckor, sedan månader. Kisse dök inte upp. Vi började räkna med att han försvunnit för gott. Då stod han plötsligt där, och snabbt var allt som vanligt igen. Någon dag. Ungarna var för mycket för honom, så han försvann igen.

Nu blev månaderna år. Vid det laget var Kisse kommen till åren, så vi hade inte mycket hopp om att se honom igen. Men en katt går sina egna vägar och ibland leder de tillbaka i gamla spår.

Plötsligt stod han där, ett par år sedan sist. Han gjorde en omsorgsfull husesyn och lät sig skämmas bort med några för katter särdeles kulinariska läckerheter.
Honan hade vi kvar, men nu hade hon nya ungar. Sådan är naturens gång. Jag behövde inte studera Kisse särskilt noggrant för att förstå vad han ansåg om det.

Efter det stillsamma besöket, som inte tog mer än några timmar, gick han sin väg – och det var tydligt på honom att detta var vårt slutgiltiga farväl.

Ytterligare några år senare fick jag veta vilket hem han gjort till sitt. En villa inte alls särskilt långt från vår bostad. Där skämdes han bort så det stod härliga till, och tronade oftast ovanpå den öppna spisen där det var varmt och gott, medan familjen underdånigt lämnade honom ifred. Den där spiselkransen var Kisses livsmål. Ett värdigt slut på färden.

Klicka på bilden för att se en förstoring.
Läs även andra bloggares åsikter om foto, katter.