Idrottens bidrag är ingen jämställdhetsfråga

Under den kommande helgen håller RF (Riksidrottsförbundet) sin stämma. Därmed är idrott och politik på tapeten. DN slår till med en undersökning som visar att damidrotterna får mindre bidragspengar än herrarna – men beror det inte helt enkelt på att det är fler män som idrottar, och gör det mer?

DN redovisar inte sin statistik mer än med några få belopp, som de påstår visar att tjejer missgynnas i idrotten. Men de enstaka siffrorna och luddiga påståendena kan lika gärna förklaras med att det fortfarande är fler grabbar än tjejer som idrottar, och att de gör det oftare.

DN är ute efter en billig poäng och tillåter sig att vara så släpphänta med bevisningen att det snarast är desinformation. Det är falskspel i avsikt att skapa skandal.
Se DN:s artiklar här, här och här.

Lagsport
Några av bidragen till idrotten är så utformade att de stora lagsporterna tenderar att få mer pengar än de flesta individuella sporter. Det märker förstås vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet, som består av uteslutande individuella sporter.

Men bara för att lagsporterna har större övervikt av grabbar än många andra sporter betyder inte det att bidragen därmed är ojämställda. Det är inte där problemet ligger – utan just i att lagsport premieras framför individuella sporter.
Eller hårdraget: svensk idrott är till väldigt stor del en fråga om fotboll.

Dela på kakan
RF har under de senaste åren kämpat med att försöka få fram en ny fördelningsmodell för bidragen till idrotten, men en sådan måste godkännas på RF-stämman, där alla idrottsförbund samlas – och det är svårt att hitta en modell som vinner ett brett stöd. Inga förbund vill få sämre fördelning än hittills, men gärna bättre – vilket förstås är en matematisk omöjlighet.
Bidragen är en kaka av förutbestämt format. Om någon får mer får en annan mindre.

En kategorisk könsfördelningsgrund för beräkningarna skulle bli väldigt orättvis på många andra punkter – den skulle i orimlig grad gynna de idrotter som är populära bland tjejer och lika orimligt missgynna killarnas favoritsporter.

En modell för dessa bidrag får inte vara kategorisk, utan uppdelad på flera självständiga variabler, så att inga idrotter – oavsett deras särart – offras.

Det måste förstås handla om kvantiteter som är överblickbara och lätta att beräkna: hur många tränande, träningstillfällen och klubbar, och så vidare. Om vi börjar kvalitativt värdera idrotter mot varandra, då går vi mot slutet på idrottsgemenskapen.
Dessutom torde det inte leda till något annat än att fotbollen får ännu mer pengar, beroende på sin popularitet, som makthavarna knappast kan ignorera.

23 idrotter i ett förbund

Vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet har 23 olika idrotter i vårt förbund, vilket förstås gör förbundets verksamhet särdeles kostsam och krävande. Tänk bara alla dessa landslag!
Jag tror att det är alldeles unikt inom RF. Som ordförande i vårt förbund ser jag förstås gärna att bidragsfördelningen tar ordentlig hänsyn till det.

Men en så sällsynt situation kan knappast bli en variabel i beräkningarna av alla bidrag. Då är det bättre att RF har en rörlig pott att fördela just till särskilda avvikande fall, som inte täcks in av de generella fördelningsprinciperna.
Och så har jag för mig att det redan är.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, idrott, jämställdhet, RF-stämma.