För lite Johan Palm

Johan Palms debut-CD har ett stort fel: det är för lite Johan Palm på den. Han sjunger förstås alla låtarna, men har inte skrivit någon av dem och får inte spela något instrument. Skivbolaget vågar inte låta honom, vilket är hänsynslöst – och ett stort misstag.

Skivbolaget Sony Music är förstås desperate så här i fildelningstider. De vill mjölka ur Johan Palm varenda krona de kan, och fort som sjutton, för det handlar om deras överlevnad.

Men de tänker helt fel. Det är Johan Palms personlighet och personliga anslag i musiken som gett honom så många fans. Därför är det vansinne att dölja honom bakom studiomusiker och professionella låtskrivare. De borde göra raka motsatsen – låta Johan själv komma till tydligt uttryck och lita på att hans fans tar det till sig.

Kanske tänker skivbolaget så här: Fansen kommer att köpa skivan hur den än låter, så de satsar på att utforma den för att så många andra människor som möjligt ska fastna. Men det är riskabelt. Sådant kan leda till att fansen ledsnar, och då har de ingenting kvar.
När man försöker göra musik som ska passa för alla så brukar det passa ingen.

Någon textsnutt
Av de tio låtarna på skivan har sex skrivits helt av andra personer – professionella låtskrivare som gör schlagers och pop åt vem som helst. I de återstående fyra låtarna anges Johan sist i en lista på tre eller fyra låtskrivare, vilket förmodligen betyder att han har fått ändra några ord i texten, knappast mer.

Så kan man inte skapa en genuin artist, utan bara på sin höjd en räcka hitlåtar – oftast inte ens det.
Men det handlar om pengar. Låtskrivandet ger STIM-pengar och andra inkomster som är oberoende av fildelning. Där ligger framtidens största rikedomar för musiker. Johan får bara vara med på en liten smula av den kakan.

Men för honom som artist är inte pengarna lika viktiga som vad han på konserter ska framföra igen och igen, med innerlig övertygelse och förtjusning. Det klarar han knappast med låtar som bara stuckits i handen på honom av branschfolk, även om han har fått välja några av dem.

Texten är vad alla sångare lutar sig emot och hämtar inspiration ur när de ska uppträda. Ju oftare man måste sjunga samma sång, desto viktigare är det. Därför får en sång liv blott om sångaren kan förhålla sig personligt, för att inte säga intimt, till sångtexten. Och därför kräver de flesta personliga sångare att få skriva sina egna texter.

Något gitarrackord
Samma problem gäller instrumenten som spelar på skivan. Idel studiomusiker, som känner föga för just Johan Palm. Själv har han bara fått klappa händer på tre låtar och spela några gitarrackord i slutet på två.

Det må vara smidigt och effektivt med rutinerade musiker i inspelningsstudion, men det berövar skivan karaktär. Studiomusiker låter förstås ungefär likadant vad de än spelar, medan artisterna själva ofta hanterar olika instrument tillräckligt väl för att med dessa förstärka det personliga anslaget.

Johan kommer dessutom att kräva att få spela en hel del gitarr på sina konserter, så då är det underligt att han inte får göra det på sin skiva.
Förmodligen kommer han att ta med sin storebror på turnéerna, så varför fick inte brorsan vara med på skivinspelningen?

Skivbolagen är och förblir de största hoten mot varje artist – för att de tänker så fel, så fel. Och de struntar blankt i artisternas önskemål och behov. För de stora bolagen är artisterna blott förbrukningsmaterial, besvärande omvägar till pengarna som de hellre hade varit utan.

Men hur låter skivan då?
När allt det ovanstående blivit sagt är det hög tid att prata om hur skivan låter. Förvånansvärt bra, trots allt. Fast den är tillkommen helt på branschens villkor ger den ett ganska spontant och friskt intryck.

Inte alls som en Idolplatta, om man säger så. Lite ruffigare och ledigare, en aning naknare. Några låtar är bara busenkel pop, medan andra är nästan drömska – och de flesta kan nog Johan blåsa ordentligt liv i på scen, när han själv styr mer över framförandet och framför allt kan släppa loss sin röst helt.

Någon idiot till producent har hindrat honom från att ta i med rösten, som om popmusik handlade om att sjunga rent och städat. Johan fattar eld när han skriker och låter rösten brista, och han gör det med sådant artisteri.
Så varför är hans sång närmast kvävd på skivan? Han behöver ju inte längre anpassa sig efter någon stelbent Idoljury.

Nej, den potential som gömmer sig i låtarna kommer att visa sig på konserterna, när Johan gör dem till sina så gott han bara kan.

Låtarna
Några låtar kommer då att växa sig riktigt stora, såsom den vackra balladen All the time in the world, som han faktiskt har varit med lite och skrivit. Jag kan redan höra hur smäktande och gripande den kommer att bli när den förmodligen avslutar hans konserter.
Där kan han visa hur mycket han förmår gjuta liv i musik och uttryck.

Det märks också att Emma Lee var ett självklart val som första singel. Den står ut med en glad spänst som sätter sig på hjärnan.

Däremot är Teenage battlefield ett farligt svagt öppningsspår. Melodin är ganska kul, lite tidig Bowie ungefär – men texten är bedrövlig. Det märks också att Johan sjunger den alienerat, utan att hitta in i den eller känna för orden:
”Love is danger and danger is fear, I fear that love can be near, cause it’s a weekend” är näranog rent nonsens. Och värre blir det: ”Out in the night, suburban boys feet are stomping, in discotheque lights, girls gather and kick drums are pumping”.

Krystat, klumpigt och förvirrande. Som om en gammal gubbe skrev det när han från sitt fönster betraktade tonårslivet på stan en lördagskväll. Därför blir det ofrånkomligen svårt för en tonåring som Johan att blåsa liv i orden och känna dem meningsfulla. Det är helt enkelt inte hans perspektiv.

Come on är en bedrövligt slentrianmässig popdänga med alldeles för många toner i melodin, vilket tar död på dess rytm, och nästan bara floskler i texten. Det låter rätt kul på grund av produktionen och Johans tryck i rösten, men själva låten är ett bedrövligt hopkok, som försöker låta som alla andra upbeat-poplåtar som finns samtidigt.

Nästan exakt detsamma kan sägas om Danger danger, en smått neurotisk popdänga som försöker så mycket att det blir ganska larvigt, och en text som är rent nonsens med alltför många klichéer från här och där i populärkulturen.
”She’s wanted, wanted for the web she’s spun, so she runs, so wanted, suspect number one” heter det i refrängen. Suck.
Johan verkar dock ha kul med attacken i låten, som nästan blir lite rock. Och han tar i ovanligt mycket med rösten.

Antidote är skivans titelspår, men det är en eländig komposition. Versens melodi är förfärligt avig och onaturlig, refrängen är så seg att sången omöjligt kan lyfta. En rent klantig låt, både vad gäller melodi och text.
Dessutom är arrangemanget mossigt – något mitt emellan Melodifestival och Gyllene Tider.
Jag begriper inte varför de valt att döpa hela CD:n efter denna låt. Kanske bara för att det är ett kul ord?

Satellite, som kommer direkt efter, är ett betydligt starkare kort. Här finns Beatles-tongångar och en känsla av George Martin i arrangemangets framträdande stråkar. Maffigt. Skön som allsång också.

Melodin är smäktande och ledig, liksom självklar, och detta över såväl vers som refräng. Brittpop när den är som bäst. Man tänker på Oasis och på the Verves fantastiska hit Bittersweet symphony. Riktigt vackert, och Johans röst hittar in till sångens kärna, dess bultande hjärta.

Texten är inte så pjåkig den heller. En sorgesam ballad om misslyckad kärlek förstås, uttryckt med en enkelhet som biter: ”Wish my feelings didn’t take so long, wish I could’ve seen that I was wrong, miss so much of you I can’t go on.”

Det är bara ordet (och titeln) “Satellite” som jag har svårt för. Det leder mina tankar till Ted Gärdestads gamla schlagerlåt. Kunde de inte ha stoppat in t.ex. “Eiffel tower” i stället? Det hade också gjort texten begripligare. Eller “Ivory tower”.

You’re killing me är en överarbetad bagatell, ungefär som Come on och Danger danger, uppenbart skriven i ett försök att på artificiell väg ta fram en hitlåt, förgylld med diverse musikaliskt krimskrams och små stumpar från pophistoriens brokiga historia.
Sången saknar identitet, vilket gör den flåsigt desperat. Texten är samma nonsens. Johan kämpar för att ge det någon mening, men jag undrar om han har hjärtat i det. Förmodligen var han lättad när inspelningen av den var över.

More to her than meets the eye är ganska punkig både till musikaliskt arrangemang och text. En ganska skojig liten grej. Inte precis någon hit, men rätt munter och busig.

Let the dream begin låter väldigt melodifestival. Kanske är det en låt som inte klarade uttagningarna till den tjatiga tävlingen och i stället har dumpats på stackars Johan. Den hade passat bättre för en utpräglad schlagersångerska.
Melodin är enfaldigt och fantasilöst komponerad, arrangemanget är en karaktärslös ljudmatta och texten säger ingenting alls.

Det är tråkigt att denna låt har lagts sist. Någon producent tror mer på den än den förtjänar. Sista låten ska alltid vara den storslagna balladen eller någon annan låt som gör ett varaktigt intryck. Den sköna långa eftersmaken.
Men den här låten smakar lösgodis.

Johan kanske själv tror att låten är vacker, men när han har framfört den på några konserter kommer han nog att ändra mening. Det är en sådan låt som sångaren redan i första versraden intensivt längtar till slutet på.

Det hade varit ofantligt bättre om skivan avslutades med t.ex. All the time in the world, eller kanske Satellite om den fått heta något annat.

Nästa skiva
Johans debutplatta kommer säkert att sälja tillräckligt mycket för att han ska få göra en uppföljare. Och han kommer säkert att göra intryck i folkparkerna under sommaren, vilket ytterligare befäster honom som en artist med framtid.

Förhoppningsvis ska skivbolaget inte vara lika mycket kontrollfreaks när det är dags för andra skivan, så att Johan får breda ut sig själv mer över den.
Måtte han då också ha några helt egna låtar med – gärna allihop. En artist kommer så gott som ingenstans i längden utan eget material. Det har varit sant sedan Beatles.

Visst, man kan få en hit, till och med flera, men man lever bara så länge som låtarna gör det på hitlistorna – och man kan inte tränga särskilt djupt in i sina fans hjärtan.
Johan Palm har potential att tränga ända in, om han bara får chansen att försöka på sitt eget sätt.

Här recenserar DN, Svenska Dagbladet och GP Johans CD.
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm, My Antidote, musik, Idol.