Där frotterade hon sig med diverse schlagerlåtskrivare på deras vårfest och sa i sitt tal:
”Det här kanske inte uppskattas av vissa, men jag var en av dem som gladdes över domen i Pirate Bay-målet”
En minister ska förstås inte ta ställning i ett mål som fortfarande befinner sig mitt i rättsprocessen. Dessutom har tingsrätten redan svämmats över av problem med jäv i samband med just denna rättegång.
Hon möttes säkert av applåder från poplåtsmakarna, som är just den grupp upphovsmän skivbolagen delar säng med, men även för deras sak blir detta utspel av ministern mer av ett problem än en tillgång.
Det förstärker allmänhetens misstankar om att hela denna rättsprocess är mäktiga som håller varandra om ryggen. Så sant så.
Hopplös KU-anmälan
Hon är anmäld till KU av miljöpartiet, men den prövningen kommer inte förrän om ett år – och är rena formsaken, eftersom borgarna är i majoritet där och knappast fäller en partikamrat.
Återigen håller mäktiga varandra om ryggen. Vi har ett tätt mönster av dylikt i Sverige, som överheten självklart inte vill låtsas om. I stället försöker de påstå att “sådant händer inte här”.
Det händer här – mestadels fullständigt obehindrat, just för att överheten envisas med att förneka det. Och skaffar allehanda resurser för att kunna dölja det.
I just det ljuset måste vi se sådana märkligheter som FRA-lagen, IPRED och Telekom. Där ingår även det rättsvidriga förfarandet mot The Pirate Bay.
Kulturministern applåderar vad som mer och mer ser ut som justitiemord. Hon kan inte vara särskilt bevandrad i kulturen. Kulturhistorien dräller av exempel på stora konstnärer som brottats med överhetens intolerans – och mestadels förlorat. Men deras verk lever vidare.
Kulturministern blir i detta ständigt upprepade drama blott ännu en av antagonisterna.
DN skriver här och här, Svenska Dagbladet här, här och här, Aftonbladet här, om kulturministerns utspel.
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Adelsohn Liljeroth, The Pirate Bay, TPB, kulturministern, rättegång.
Hmmm... - Stefan Stenudd - ministrar är som dom är, tyvärr tyvärr... :cry:
SvaraRaderaKonturerna klarnar dag för dag. Inte minst den som går mellan de bortskämda äldre, fyrtio- och femtiotalister som alltid har kommit till dukat bord, och de yngre som minsann får kämpa för godsakerna. De förra har låtit sig nöja med en korrumperad kår av makthavare. De är vana att gapa som fågelungar, och låta sig nöja med vad makthavarna stoppar dem i gapet. Bråk vill de inte veta av, då kan de ramla ur boet.
SvaraRaderaAffären Wanja illustrerar tesen ytterligare; välbetalda och bortskämda knegare har vant sig av med att kämpa, och nu har de de ledare de förtjänar.
"Den som går" - konturen? Det borde ha stått något om en skiljelinje där. I min kommentar, alltså.
SvaraRaderaJag tror att själva makthavarkulturen behöver granskas grundligt. Bakom läpparnas bekännelse råder ett camaraderie av själviskhet och nepotism. De är nog freeloaders, de allra flesta.
SvaraRaderaVårt system har tyvärr en tendens att befrämja sådan mentalitet, eller i alla fall ge dessa personer alltför fritt utrymme till missbruk av förtroenden.
Systemet är i stor utsträckning uppbyggt på det ekonomiska försprånget efter andra världskriget. Vi var rikast i världen i så många år och hade kosing att stoppa i hålen. Gnisslet tystades med mutor. Motståndet lät sig köpas och inlemmas i systemet.
SvaraRaderaKom att tänka på Gustaf 3 som efter sitt sjöslag mot Russland bad Sergel göre en skulptur på sig själv med lagerbär och sjörattmuf. Det är nog den typ av konst som kulturministern vill värna om. Nu mer har man fö på konstfack myntet uttrycket "olydig konst". Det kanske blir Lenas bidrag till konsthistorien, en parellel till Entartete Kunst?
SvaraRadera