Det pittoreska huset i Gamla Stan har varit denna krogs hemvist sedan 1722. Förändringarna sedan dess har varit minimala. På 1910-talet hade krogen ekonomiska svårigheter, men räddades av att konstnären Anders Zorn köpte huset. Han testamenterade det till Svenska Akademien, som fortfarande äger huset och äter middag där efter sina torsdagssammanträden.
Från Bellman till Taube
Också Evert har skaldat om krogen, i den något förgrymmade visan Sjuttonde balladen, där han klagar över en lismande men baktalande krögare:
Det kostar på att dricka av hans vin,
med tvekan fattar jag det fyllda glaset,
han skryter med att han betalt kalaset
men kallar mig bak ryggen för ett svin.
Här är hela texten.
Mig veterligt sjöng Taube aldrig sången offentligt. Det var i stället Cornelis Vreeswijk, själv flitig gäst på Den Gyldene Freden, som spelade in visan.
Här framför han den live på ett TV-program 1979:
Snille utan smak
En trappa upp ligger Bellmansvåningen med sitt rymliga bord för slutna sällskap. Här samlas Svenska Akademien varje torsdagskväll, efter sitt obligatoriska sammanträde, för en trerätters med vin och alla andra tillbehör. Konstfullt förfärdigat, utan sparsamhet på någon punkt.
Ändå har jag fått skvallrat för mig att alla ledamöterna skyndar sig igenom måltiden och ofta är väck på sådär en timma. De har ledsnat på varandra efter alla dessa torsdagar.
Vilket slöseri!
Det rimmar illa med deras motto: Snille och smak. Hur det är ställt med deras snille vet jag inte, men deras smak verkar dövad. Kanske är det läge att införa tidsbegränsning för deras tjänstgöring i Akademien?
Blandat vin i glaset
Hur var då maten? Till förrätt tog jag en nässelsoppa för 85 kronor som var len och raffinerad, med en finstämd eftersmak. Varmrätten var torskkind för 195, som trots säsongen serverades med ganska ynklig vit sparris, dessutom inte riktigt kokt som sig bör. Fisken var mjäll och spänstig, men också något salt – vilket var spåret av metoden de använt för att åstadkomma denna spänst.
Summan blev föga mer än godkänd, speciellt med tanke på priset. Vore det inte för den betagande miljön med dess historia skulle jag nog ha varit tämligen besviken.
Andra gånger har de dock lyckats betydligt bättre.
Ett lustigt missöde skedde under måltiden: en servitris fyllde på mitt halvtömda vinglas med en flaska av ett helt annat märke. Det ersattes förstås genast med ett nytt glas, välfyllt av den rätta sorten.
(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)
Läs även andra bloggares åsikter om Gyldene Freden, XBong, restaurang, Svenska Akademien, Evert Taube, Cornelis Vreeswijk.
Sjuttonde balladen... Synd på en så bitter text till en så sagolikt vacker melodi (därmed inte sagt att jag klandrar Taube, som säkert hade skäl att skriva som han skrev). Vet du möjligen vilka avundsmän det var han avsåg?
SvaraRaderaNja, kanske man skulle intaga en måltid på detta anrika lokus någon gång. Kan inte påminna mig att jag frekventerat stället faktiskt, fast det måste jag ha gjort. Jag har varit på samtliga lokus i statsdelen, ibland inte helt promillefri, så ram-minnet har inte alltid varit förmögen att dokumentera mina något stökiga besök. Speciellt inte efter att ett icke oansenligt kvantum vatten förflutit under Stockholms vackra broar.
SvaraRaderaVad gäller Taube så hade han nog sina fiender, han hade nog sina egenheter också, vår käre diktare. Det har viskas i mitt ena öra att han möjligen lidit av en släng hybris, men skit samma, låt honom vila i frid.
Jag har ingen aning om vilka Taube menade avundades honom - förmodligen de allra flesta på parnassen.
SvaraRaderaTaube var inte precis blygsam.
Mm, kanske rentav avundsmännen hade rätt, kanske bredda han ut sig i mesta laget? Hursomhels gissar jag att hans sittplats var med väggen mot ryggen...
SvaraRaderaKlart är att Taube först sent slog igenom och MYCKET sent accepterades av finkulturen, efter att innan dess i stort sett ha blivit utskrattad, eller var det inte så? (Utom av Ekelöf, som diggade honom från början.) Så jag kan tänka mig att det fanns en hel del revanchlystnad i hans uppträdande.
Jag är inte så påläst på Taube, men han kom från "fin familj" och i de kretsarna ansågs inte en trubadur som sjöng om sjömän och rajraj så passande.
SvaraRaderaGeorg Svensson
SvaraRadera"Om Evert Taube vågar man säga att han i sällsynt grad under en stor del av sitt liv åtnjutit ryktbarhet men att att han alltjämt väntar på sin rättmätiga berömmelse. Samt att denna med säkerhet kommer att infinna sig, lika säkert som Bellmans och Birger Sjöbergs gjort det." Ur förordet till "När jag var en ung caballero", 1970
Kurt Björkman, ägare av La Petite Reserve i Antibes
"Han skulle egentligen haft en plats i Svenska Akademien och han borde ha fått Nobelpriset i litteratur. Men han skulle aldrig ha skrivit Flickan i Havanna. Efer det blev han aldrig ansedd som seriös i höglitterära kretsar."
Kritikerna var tydligen rätt njugga mot Taube rätt länge. Däremot förstod diktarna hans storhet. Engström var hans mentor i flera år och Ekelöf av vad jag förstår en nära vän. Karlfeldt skrev:
"- Sådana visor kan man inte dikta, de uppstår ur folkdjupet, gud vet på vad sätt."
Citaten hittade jag här: http://everttaube.info/citat_om_evert_taube.php
Karlfeldts kommentar gällde "Karl-Alfred och Ellinor"
SvaraRaderaHan hade nog varit uppfriskande i Svenska Akademien, men Nobelpris vete tusan...
SvaraRaderaJag plågades genom hela min uppväxt av Rönnerdal, så jag har mina betänkligheter.
Absolut inte nobelpris! Framförallt inte med tanke på de prosaförsyndelser han begick. "Don Diego Carlsson de la Rosa" är exotisk men många gröna mil från nobelprisklass. Och stilmässigt var han heller inte särskilt nyskapande ens som visdiktare. Habil och med charm i övermått, men inte mer än så.
SvaraRaderaAkademien gjorde bort sig tillräckligt genom att ge Johnsson och Martinson priset. Moberg eller Lo-Johansson hade förtjänat det bättre, men före dem Finlands Linna som definitivt borde ha fått det.
Ekelöf tyckte förresten att Ferlin var värd nobelpris; ett kul faktum bara.
Veinö Linna borde ABSOLUT fått det. hans enda nackdel är den magra produuktionen. De jag känner till är "Okänd" såklart, samt "Här under polstjärnan" och "Svart kärlek". Dessa tre tillmanns borde renderat honom litteraturpridet, absolut!
SvaraRaderaJag vill påstå att vi inte har någon ramnförfattare i Sverige som når upp till Linnas klass, det svider att erkänna det, men det är sanning :-(
SvaraRaderaVi har väl i stället värdens främsta barnboksförfattare i Lindgren. En del svensklärare klagar på hennes språk och meningsbyggnad, men jag håller henne främst för innehållet, historierna, psykologin och det nedtryckta barnets känsla, som hon var bekant med som få. OT?
SvaraRaderaJag har inte ens läst de titlarna du nämner, jag fotar min värdering uteslutande på "UppTrälar"-trilogin. Vilken sagolik psykologisk insikt han ägde, Linna.
SvaraRaderaOch då har vi inte ens nämnt Okänd soldat. Ja, nog skulle han ha fått priset alltid.
Och visst hör till Astrid Lindgren till de yppersta i sin genre.
Vad menar du med OT?
Off Topic? Men det är det inte alls.
SvaraRaderaKul diskussion om stora och smärre litteratörer.
Den svensk som först och främst borde ha fått Nobelpriset var August Strindberg. Men Akademien har gjort sig känd för att missa de verkliga giganterna. James Joyce fick inte priset, ej heller Mishima.
Det var pinsamt när Eyvind Johnsson och Harry Martinsson fick priset delat mellan sig - som om de bara förtjänade det till hälften, och samtidigt inga andra i världen gjorde det ens till samma hälft.
SvaraRaderaMartinsson lär ha lidit väldigt av detta, ända fram till sin död. Förmodligen Johnsson också.
Finns det svensklärare som klagar på Astrid Lindgrens språk och meningsbyggnad? Underligt.
SvaraRaderaI mina ögon hade hon den där sällsynta förmågan att redan på första raden fånga sin läsare, skapa den skönlitterära illusionen och dra in läsaren i den. Få klarar det lika självklart som hon.
Mina invändningar mot henne gäller framför allt den underliggande moralen, som kan vara rätt ruskig. T.ex. i Bröderna Lejonhjära: "Man måste vara modig, annars är man bara en liten lort."
Men hon var en underbart rättfram och chosefri person.
""UppTrälar"-trilogin"" Vilket förmodligen, med största säkerhet är "Här under polstjärnan" som den heter med direkt finsk översättning. Jag föredrar den finska titeln alla dagar på året. Linna har nämligen gjort endast en triologi, och "Här under polstjärnan" är en trilogi" nämligen Bland Sarajärvis sjöar" sedan har jag lyckas glömma de andra titlarna, he, he, men inte innehållet i böckerna, glömmer aldrig en bok jag läst.
SvaraRadera""Finns det svensklärare som klagar på Astrid Lindgrens språk och meningsbyggnad? ""
Ja absolut, meningsbyggnaden är kanske inte i värdsklass, inte kommateringen och punkteringen heller, men väl historierna som jag skrev.
""Mina invändningar mot henne gäller framför allt den underliggande moralen, som kan vara rätt ruskig. T.ex. i Bröderna Lejonhjära: "Man måste vara modig, annars är man bara en liten lort.""
SvaraRaderaNja, Lindgren menade nog inte att "vågar man inte hoppa från 10an så är man en liten lort" det är på ett ljupare plan här. Vi måste våga stå upp mot det som är fel och mot ondskan, annars så besegras det goda av ondskan. Jag kommer inte klockrent ihåg Lejonhjärta, men slogs de inte mot ondskan? Konkretiserad i den där draken Katla eller vad den hette? Var det inte en storebror som var på väg att dö i kampen mot det onda?
Vi är så präglade av dagens debatt, det allvarligaste vi kan göra oss skyldiga till är att kränka någon annan när vi begär ett offer av någon. Det är värre än mordbrand och grov misshandel, som plötsligt betraktas som ringa brott, på ett underliggande plan.
Jag är lite trött på den rådande paradigmen och sticker ut hakan, jag håller med Lindgren! Reser vi oss inte och bekämpar det som är fel, och således låter andra ta smällen så är man, på ett plan, en liten lort.
Jag gillade inte människosynen som hon antydde där. Mod är inget man måste ha för att förjäna fullt människovärde, speciellt inte det där gamla riddarmodet, som är lite mycket cowboy - allt är svart och vitt, och alla problem löser man med revolvern (eller svärdet).
SvaraRaderaÄven en saga behöver nyansera.
Annars håller jag med dig. Den offentliga debatten styrs av ett etablissemang som främst är ute efter att bevara status quo, vad de än låtsas. Skenreformer och falska hotbilder.
Ja diskussionerna på din blogg sticker verkligen iväg åt de mest oväntade håll Stefan. Men aldrig utan mening.
SvaraRaderaTemat salt torsk och uttråkade akademiledamöter har vi kvar...
Robsten: Du har förstås rätt om trilogins titel. "Här under polstjärnan" heter den på svenska enligt NE. "Upp trälar" är blott mellersta delen, den om inbördeskriget.
Astrid Lindgren och riddarmoralen... Jag försökte översättningshögläsa Bröderna Lejonhjärta för min sambo för ett par år sedan men fastnade på väg till Katlagrottan i en känsla av djup besvikelse. Skorpans rädsla gestaltas inte utan uttrycks istället explicit på det mest patetiska och tjatiga vis. Allt känns klumpigt och tillrättalagt. Detta sagt av en vuxen läsare; barnens läsupplevelse är kanske en annan, även om Bröderna aldrig hörde till mina favoriter.
Däremot gör jag en annan tolkning av moralen än du, Stefan. Ibland utmanar oss livet på ett sådant sätt att vi måste ta ställning. Som jag uppfattar det så beskriver Lindgren känslan av att svika sig sig själv när man inte ställer upp för sina ideal; det är inte jag eller någon annan som pekar ut dig som en liten lort, det är du själv inför spegeln. Vissa svek är mycket svåra att leva vidare med.
Bröderna Lejonhjärta må vara ett av AL svagaste verk, men första kapitlet är djävulskt i sin gripenhet! Åtminstone griper skillingtrycket tag i min själ och ruskar om det hur många gånger jag än läser det. Något av det bästa AL skrivit.
Annars vill jag dra en lans för den realistiska Astrid som talar i Bullerbyn, Madicken och Saltkråkan. Hon är min favorit, alla gånger.
""Ibland utmanar oss livet på ett sådant sätt att vi måste ta ställning. Som jag uppfattar det så beskriver Lindgren känslan av att svika sig sig själv när man inte ställer upp för sina ideal; det är inte jag eller någon annan som pekar ut dig som en liten lort, det är du själv inför spegeln.""
SvaraRaderaJävlar!! Där satt den. Jag formulerade mig klumpigt, du formulerade mina tankar bättre än jag kunde göra själv. En stjärna i boken Mattias, BRA! (MVG)
Drar en lans för Mio min Mio. Beskriver det utsatta barnen som har det svårt. Flyr in i en fantasivärld där han bearbetar sina känslor och konflikter. Beskrivet på ett sätt så alla barn dras med. Speciellt andra barn som har det svårt och har liknande konflikter som den dagdrömmande pojken i berättelsen.
Jag minns också Mio min Mio med störst förtjusning. En saga som vågar sig långt in i mörkret och existensens våndor, precis som sagor ska.
SvaraRaderaVi talar nog förbi varandra om mod. Visst behöver vi alla stå på oss när det gäller - jag tyckte dock att det inte var sådant civilkurage Astrid Lindgren hyllade. I stället hånade hon rädslan.
Man kan vara modigt fast man är rädd. I själva verket är det väl inget mod om man inte handlar trots sin rädsla?
Jag har för mig att i krisforskning konstaterar man att det är människor som bejakar sin rädsla som förmår besegra den i stunder av kris. De som ser sig som modiga blir förlamade av rädslan, eftersom de inte kan acceptera den.
Mm... Fast om det är något Astrid Lindgren lägger tonvikt vid i Bröderna Lejonhjärta så är det att Skorpan är knäskålsskakande rädd, och handlar i trots mot sin rädsla. Om jag inte minns fel så talas det också om saker som man inte törs göra, men gör ändå.
SvaraRaderaHur som helst... I vilken annan barnbok sägs det att "det är väl ingen konst att vara modig om man inte är rädd?" Ett så självklart citat, men jag kommer inte på varifrån det kommer.
Det ligger förresten hur mycket krut som helst i det påståendet. Om vi för upp det till ett vuxet och praktiskt plan så är det en insikt som saknas i behandling av ångest och depression till exempel. Precis som du skriver Stefan, så bör känslorna bejakas. Ångesten ska vi ta till oss som en vän, och depressionen har en förunderligt utrensande kraft. De är kärleksfulla utmaningar från oss själva, från våra mer djupliggande lager som hjälper oss att mogna och växa. Men vården och samhället är rädd för fullstora människor och föredrar att se symtomen på andlig växt som ett problem.
Mio min mio var min allra första läsupplevelse, men som vuxen ser jag mer problematiskt på Astrid Lindgrens fantasyvärld. Hon är inte alls så smidig i sin gestaltning som i de mer realistiska verken, tycker jag. Det blir för bibliskt och högstämt.
Mattias, citatet är från Tove Jansson, enligt en snabb Googlesökning. Verkar rimligt. Hon var både klurig och en djup humanist, Tove med sina mumintroll.
SvaraRaderaDu kan ha rätt om Astrids lilla obekvämhet med fantasytemat - även om de flesta böcker i den genren sannerligen också är högstämda.
Jag översatte första delen av Donaldsons Thomas Covenant, the Unbeliever och tröttnade så fatalt på alla hans metaforer staplade på varann, med mera, att jag bad att få slippa de återstående delarna. Bra tema för fantasy, men alltför pretentiöst språk.
I jämförelse med det är Astrids fantasy porlande källvatten.