Jag satt vid bardisken på en kvarterskrog runt hörnet med ett glas rött och lite gravad oxfilé, när jag hittade Liza Marklunds bok i en hög av tidningar. Pocketutgåvan.
Där påstås såväl på omslaget som i baksidestexten att det är fråga om en autentisk historia. Men redan inledningen, med en mardröm som hjältinnan Mia vaknar upp ur för att finna sig i sin oändligt förstående mans famn, skvallrar om fiktionen.
Det fortsätter i samma stil. Hon är en ängel, hennes man är en ängel, släkt och vänner är änglar, barnen är små änglar – men hennes före detta med de “mörka ögonen” är en djävul. Svart och vitt in absurdum.
Det är så platt och nyanslöst att det inte ens skulle duga som manus till en Disneyfilm.
Och det hänger inte ihop på något plan alls. Den bestialiske mannen spottar och svär i telefon, men Mia bemöter blott med kloka och sansade ord, som om hon vore hans terapeut.
Han tränger in i hennes hem och slår sönder allt han ser, innan hon och hennes man lyckas knuffa ut honom och låsa dörren. Då går han varv på varv runt huset och skäller.
Ändå ringer de inte polisen. Hon vill inte, och motiverar det summariskt med att han i så fall skulle ge sig på hennes föräldrar. I sin besynnerliga ovilja att polisanmäla riskerar hon liv och lem på alla sina familjemedlemmar.
I bästa fall är det ren skär dumhet, men i detta fall snarare en ren konstruktion för att romanen inte ska ta slut redan vid mannens första övergrepp.
En taffligt ihopsydd fiktion. Jag orkade inte med mer än 40 sidor.
Debatten om boken och dess tvivelaktiga sanningshalt har jag tidigare skrivit om här. Liza Marklund har under denna debatt resonerat ungefär så som kunde förväntas av denna boks författare.
Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, Gömda.
Har inte läst den. Kanske ska titta på Cape Fear med De Niro istället.
SvaraRaderaDu är nyfiknare, och grundligare, än de flesta får jag lov att säga. Jag har själv boken i hyllan sedan många år tillbaks men har aldrig frestats att öppna den. Samma var det med piratdomslutet; du tog dig arbetet att läsa detsamma. Det är god journalistik!
SvaraRaderaMattias, tack för det - men jag orkade bara 40 sidor.
SvaraRaderaAtt storkna är också ett resultat.
SvaraRaderaEn polisanmälan stoppar inte slagen och terrorn för de flesta av de utsatta - snarare tvärt emot... Att endast efter 40 sidor lägga boken åt sidan och sedan komma med ett utlåtande kan tyckas vara ignorant...
SvaraRaderaVisst kan "en sann historia" vara olyckligt skrivet men det gör inte faktan boken är grundad på mindre verklig eller sann....
Anonym, mitt utlåtande hade varit märkligt om jag inte från början gjort klart att jag bara läste 40 sidor.
SvaraRaderaJust vad gäller Marklunds bok - förutom att åtminstone dess 40 första sidor är dåligt skrivna - har det ju visat sig att den inte är särskilt sann. Andra än jag har utvecklat det mycket kunnigt och omfattande.
Kanske att inte själva polisanmälan stoppar våldsmän, men rättsprocessen gör det rätt ofta - och ingen slutar om han inte ens blir polisanmäld.
Anonym: "... gör inte boken mindre verklig eller sann."
SvaraRaderaInte det?
Hm...efter att nu har kikat runt här på sidan en stund så måste jag säga att det dominerande intrycket är; gnälligt.
SvaraRaderaTrist värre. Hit ska jag inte återvända.
Byebye.
A, det är väl ingen vits att svara, eftersom du inte kommer hit igen, men jag har stundtals känt detsamma som du. När man ska debattera är det alltför lätt att bli föga mer än gnällig.
SvaraRaderaDärför försöker jag då och då att i stället blogga om sådant jag gillar - skön musik, roliga ståuppare och allt vad det kan vara. Däremellan tillåter jag mig att gnälla en del...
Det lite roliga och avslöjande om den mänskliga naturen var att A:s egen kommentar var vad jag skulle kalla gnällig. Som jag uppfattade den. :-)
SvaraRadera