torsdag 21 maj 2009

För lite Johan Palm


Johan Palms debut-CD har ett stort fel: det är för lite Johan Palm på den. Han sjunger förstås alla låtarna, men har inte skrivit någon av dem och får inte spela något instrument. Skivbolaget vågar inte låta honom, vilket är hänsynslöst – och ett stort misstag.

Skivbolaget Sony Music är förstås desperate så här i fildelningstider. De vill mjölka ur Johan Palm varenda krona de kan, och fort som sjutton, för det handlar om deras överlevnad.

Men de tänker helt fel. Det är Johan Palms personlighet och personliga anslag i musiken som gett honom så många fans. Därför är det vansinne att dölja honom bakom studiomusiker och professionella låtskrivare. De borde göra raka motsatsen – låta Johan själv komma till tydligt uttryck och lita på att hans fans tar det till sig.

Kanske tänker skivbolaget så här: Fansen kommer att köpa skivan hur den än låter, så de satsar på att utforma den för att så många andra människor som möjligt ska fastna. Men det är riskabelt. Sådant kan leda till att fansen ledsnar, och då har de ingenting kvar.
När man försöker göra musik som ska passa för alla så brukar det passa ingen.

Någon textsnutt
Av de tio låtarna på skivan har sex skrivits helt av andra personer – professionella låtskrivare som gör schlagers och pop åt vem som helst. I de återstående fyra låtarna anges Johan sist i en lista på tre eller fyra låtskrivare, vilket förmodligen betyder att han har fått ändra några ord i texten, knappast mer.

Så kan man inte skapa en genuin artist, utan bara på sin höjd en räcka hitlåtar – oftast inte ens det.
Men det handlar om pengar. Låtskrivandet ger STIM-pengar och andra inkomster som är oberoende av fildelning. Där ligger framtidens största rikedomar för musiker. Johan får bara vara med på en liten smula av den kakan.

Men för honom som artist är inte pengarna lika viktiga som vad han på konserter ska framföra igen och igen, med innerlig övertygelse och förtjusning. Det klarar han knappast med låtar som bara stuckits i handen på honom av branschfolk, även om han har fått välja några av dem.

Texten är vad alla sångare lutar sig emot och hämtar inspiration ur när de ska uppträda. Ju oftare man måste sjunga samma sång, desto viktigare är det. Därför får en sång liv blott om sångaren kan förhålla sig personligt, för att inte säga intimt, till sångtexten. Och därför kräver de flesta personliga sångare att få skriva sina egna texter.

Något gitarrackord
Samma problem gäller instrumenten som spelar på skivan. Idel studiomusiker, som känner föga för just Johan Palm. Själv har han bara fått klappa händer på tre låtar och spela några gitarrackord i slutet på två.

Det må vara smidigt och effektivt med rutinerade musiker i inspelningsstudion, men det berövar skivan karaktär. Studiomusiker låter förstås ungefär likadant vad de än spelar, medan artisterna själva ofta hanterar olika instrument tillräckligt väl för att med dessa förstärka det personliga anslaget.

Johan kommer dessutom att kräva att få spela en hel del gitarr på sina konserter, så då är det underligt att han inte får göra det på sin skiva.
Förmodligen kommer han att ta med sin storebror på turnéerna, så varför fick inte brorsan vara med på skivinspelningen?

Skivbolagen är och förblir de största hoten mot varje artist – för att de tänker så fel, så fel. Och de struntar blankt i artisternas önskemål och behov. För de stora bolagen är artisterna blott förbrukningsmaterial, besvärande omvägar till pengarna som de hellre hade varit utan.

Men hur låter skivan då?
När allt det ovanstående blivit sagt är det hög tid att prata om hur skivan låter. Förvånansvärt bra, trots allt. Fast den är tillkommen helt på branschens villkor ger den ett ganska spontant och friskt intryck.

Inte alls som en Idolplatta, om man säger så. Lite ruffigare och ledigare, en aning naknare. Några låtar är bara busenkel pop, medan andra är nästan drömska – och de flesta kan nog Johan blåsa ordentligt liv i på scen, när han själv styr mer över framförandet och framför allt kan släppa loss sin röst helt.

Någon idiot till producent har hindrat honom från att ta i med rösten, som om popmusik handlade om att sjunga rent och städat. Johan fattar eld när han skriker och låter rösten brista, och han gör det med sådant artisteri.
Så varför är hans sång närmast kvävd på skivan? Han behöver ju inte längre anpassa sig efter någon stelbent Idoljury.

Nej, den potential som gömmer sig i låtarna kommer att visa sig på konserterna, när Johan gör dem till sina så gott han bara kan.

Låtarna
Några låtar kommer då att växa sig riktigt stora, såsom den vackra balladen All the time in the world, som han faktiskt har varit med lite och skrivit. Jag kan redan höra hur smäktande och gripande den kommer att bli när den förmodligen avslutar hans konserter.
Där kan han visa hur mycket han förmår gjuta liv i musik och uttryck.

Det märks också att Emma Lee var ett självklart val som första singel. Den står ut med en glad spänst som sätter sig på hjärnan.

Däremot är Teenage battlefield ett farligt svagt öppningsspår. Melodin är ganska kul, lite tidig Bowie ungefär – men texten är bedrövlig. Det märks också att Johan sjunger den alienerat, utan att hitta in i den eller känna för orden:
”Love is danger and danger is fear, I fear that love can be near, cause it’s a weekend” är näranog rent nonsens. Och värre blir det: ”Out in the night, suburban boys feet are stomping, in discotheque lights, girls gather and kick drums are pumping”.

Krystat, klumpigt och förvirrande. Som om en gammal gubbe skrev det när han från sitt fönster betraktade tonårslivet på stan en lördagskväll. Därför blir det ofrånkomligen svårt för en tonåring som Johan att blåsa liv i orden och känna dem meningsfulla. Det är helt enkelt inte hans perspektiv.

Come on är en bedrövligt slentrianmässig popdänga med alldeles för många toner i melodin, vilket tar död på dess rytm, och nästan bara floskler i texten. Det låter rätt kul på grund av produktionen och Johans tryck i rösten, men själva låten är ett bedrövligt hopkok, som försöker låta som alla andra upbeat-poplåtar som finns samtidigt.

Nästan exakt detsamma kan sägas om Danger danger, en smått neurotisk popdänga som försöker så mycket att det blir ganska larvigt, och en text som är rent nonsens med alltför många klichéer från här och där i populärkulturen.
”She’s wanted, wanted for the web she’s spun, so she runs, so wanted, suspect number one” heter det i refrängen. Suck.
Johan verkar dock ha kul med attacken i låten, som nästan blir lite rock. Och han tar i ovanligt mycket med rösten.

Antidote är skivans titelspår, men det är en eländig komposition. Versens melodi är förfärligt avig och onaturlig, refrängen är så seg att sången omöjligt kan lyfta. En rent klantig låt, både vad gäller melodi och text.
Dessutom är arrangemanget mossigt – något mitt emellan Melodifestival och Gyllene Tider.
Jag begriper inte varför de valt att döpa hela CD:n efter denna låt. Kanske bara för att det är ett kul ord?

Satellite, som kommer direkt efter, är ett betydligt starkare kort. Här finns Beatles-tongångar och en känsla av George Martin i arrangemangets framträdande stråkar. Maffigt. Skön som allsång också.

Melodin är smäktande och ledig, liksom självklar, och detta över såväl vers som refräng. Brittpop när den är som bäst. Man tänker på Oasis och på the Verves fantastiska hit Bittersweet symphony. Riktigt vackert, och Johans röst hittar in till sångens kärna, dess bultande hjärta.

Texten är inte så pjåkig den heller. En sorgesam ballad om misslyckad kärlek förstås, uttryckt med en enkelhet som biter: ”Wish my feelings didn’t take so long, wish I could’ve seen that I was wrong, miss so much of you I can’t go on.”

Det är bara ordet (och titeln) “Satellite” som jag har svårt för. Det leder mina tankar till Ted Gärdestads gamla schlagerlåt. Kunde de inte ha stoppat in t.ex. “Eiffel tower” i stället? Det hade också gjort texten begripligare. Eller “Ivory tower”.

You’re killing me är en överarbetad bagatell, ungefär som Come on och Danger danger, uppenbart skriven i ett försök att på artificiell väg ta fram en hitlåt, förgylld med diverse musikaliskt krimskrams och små stumpar från pophistoriens brokiga historia.
Sången saknar identitet, vilket gör den flåsigt desperat. Texten är samma nonsens. Johan kämpar för att ge det någon mening, men jag undrar om han har hjärtat i det. Förmodligen var han lättad när inspelningen av den var över.

More to her than meets the eye är ganska punkig både till musikaliskt arrangemang och text. En ganska skojig liten grej. Inte precis någon hit, men rätt munter och busig.

Let the dream begin låter väldigt melodifestival. Kanske är det en låt som inte klarade uttagningarna till den tjatiga tävlingen och i stället har dumpats på stackars Johan. Den hade passat bättre för en utpräglad schlagersångerska.
Melodin är enfaldigt och fantasilöst komponerad, arrangemanget är en karaktärslös ljudmatta och texten säger ingenting alls.

Det är tråkigt att denna låt har lagts sist. Någon producent tror mer på den än den förtjänar. Sista låten ska alltid vara den storslagna balladen eller någon annan låt som gör ett varaktigt intryck. Den sköna långa eftersmaken.
Men den här låten smakar lösgodis.

Johan kanske själv tror att låten är vacker, men när han har framfört den på några konserter kommer han nog att ändra mening. Det är en sådan låt som sångaren redan i första versraden intensivt längtar till slutet på.

Det hade varit ofantligt bättre om skivan avslutades med t.ex. All the time in the world, eller kanske Satellite om den fått heta något annat.

Nästa skiva
Johans debutplatta kommer säkert att sälja tillräckligt mycket för att han ska få göra en uppföljare. Och han kommer säkert att göra intryck i folkparkerna under sommaren, vilket ytterligare befäster honom som en artist med framtid.

Förhoppningsvis ska skivbolaget inte vara lika mycket kontrollfreaks när det är dags för andra skivan, så att Johan får breda ut sig själv mer över den.
Måtte han då också ha några helt egna låtar med – gärna allihop. En artist kommer så gott som ingenstans i längden utan eget material. Det har varit sant sedan Beatles.

Visst, man kan få en hit, till och med flera, men man lever bara så länge som låtarna gör det på hitlistorna – och man kan inte tränga särskilt djupt in i sina fans hjärtan.
Johan Palm har potential att tränga ända in, om han bara får chansen att försöka på sitt eget sätt.

Här recenserar DN, Svenska Dagbladet och GP Johans CD.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

37 kommentarer:

  1. Visste att jag kunde lita på att få en mer nyanserad recension av dej. Sen är vi inte överens i alla stycken men ...Häftigt att du också hör att han låter så kvävd på plattan. Johans artisteri ligger i hans sätt att skrika och brista vilket gör att det är där man hittar hans musikaliska själ. Håller med om att den som hittat på att han ska hålla tillbaks och sjunga vackert verkligen gjorde ett felval....Näväl Tack också för de finna orden i din kommentar vilka betyder extra när de kommer från en sån välskrivande människa som du själv....

    SvaraRadera
  2. Jag håller med om att Johans storhet ligger i den spruckna rösten och uttrycket och att det inte kommer fram så mycket som man kan önska på skivan. Ändå är det inte så dumt och ju mer man lyssnar desto mer Johan hör man.

    Något jag personligen inte tycker om så mycket är att det är någon form av ljudmatta (elgitarrer?) under de flesta låtar som dränker Johans sång. Man kan också fundera på texterna. Passar de Johan? För det är nog som du säger att det är mycket viktigt för en artist att han eller hon kan förhålla sig personligt till dem för att lyckas förmedla känslor gång efter annan på konserter etc.

    När det gäller Johans inflytande över plattan har jag ändå fått uppfattningen att han fått vara med och bestämma riktigt mycket. Det har han också sagt själv vid flera tillfällen. Jag har dessutom hittat lite intressant information om produktionen av plattan där en av låtskrivarna(?)menar att Johan har fått styra och ställa så till den milda grad att resultatet hade blivit bättre om han inte hade fått påverka så mycket. Här kommer en länk:

    http://www.gylleneskor.se/blogg/eva-li/ ... -popcirkus

    I övrigt - tack för en intressant och välskriven artikel! Och visst gillar vi Johan!

    Hälsningar
    Diza

    SvaraRadera
  3. Ovanstående länk är felaktig. Här kommer den riktiga länken.

    http://www.gylleneskor.se/blogg/eva-li/kort-gott-om-skivslaepp-tingeling-och-popcirkus

    Hälsningar
    Diza

    SvaraRadera
  4. det är alltid lika intressant att läsa dina texter om johan. tack för ännu en grym text!

    SvaraRadera
  5. kanske är johan inte så "bra" som alla har förväntat sig han har trots allt valt alla låtar själv och vait med och skrivit på några det kommer nog ta några år innan han blir lika stor som t.e.x oasis som alla verkar tycka att han ska vara.

    SvaraRadera
  6. mycket bra artikel om johan palm.
    fast jag är helt fel åldersgrupp har jag instinktiv förstått från ögonblicket han ställde sig inför idol juryn(som jag förresten tycker var helt inkompetent) att han är speciell.
    han skiljer sig markant från resten.
    han var annorlunda, personlig....ja, en blivande star.
    jag hoppas innerligt att man låter honom utvecklas i lugnt och ro och att man låter honom framföra sina EGNA låtar och att man även låter honom framföra dem på SITT sätt....(.vilket förmodligen inte kommer att hända om inte han själv är otrolig stark och värnar om sin personliga integritet.)
    han MÅSTE tillåtas att gå sin egen väg.
    hälsningar
    irene i solna

    SvaraRadera
  7. Johans publik har fastnat för hans annorlundahet. Den publiken är mer krävande och analyserande än den slölyssnande medelsvensson. Om man försöker följa den breda mittfåran och gör en platt platta med en artist som har sina speciella egenheter är risken att man inte tilltalar någon alls. Det är lika dumt som att tillverka en folk-ferarri.

    SvaraRadera
  8. Hej Stefan, det här var nog det bästa recensionen jag har läst eftersom du har skrivit om musiken och inte bara ytligheter, som nästan alla andra!
    Ville även bara säga att Teenage Battlefield inte ens är Johans låt utan från början (?) är gjord av The Sounds. Inget viktigt men bara lite onödiga fakta ;)

    SvaraRadera
  9. Där ser man. Jag visste inte att Teenage battlefield var en låt av the Sounds. Nu har jag hört deras version och tycker egentligen att Johan gör den med mer umpf, om man säger så.

    SvaraRadera
  10. Tydligen har The Sounds framfört låten (som filmmusik) men den är inte skriven av dem. Den lär inte heller finnas på någon av deras plattor.

    SvaraRadera
  11. Kolla på den här, från signeringen idag, http://www.youtube.com/watch?v=C3pFq6KrRB8, man anar världsklass, inte många som har den pondusen och självsäkerheten som övertygar så här med bara sång och gitarr, jag kommer just nu på Johnny Cash, Tracy Chapman. Fortsätter han så här så finns det ingen övre gräns.

    SvaraRadera
  12. Kollade igen... visst skulle det där ha fungerat lika bra på Wembley arena?

    SvaraRadera
  13. Anonym 21:33, enligt Wikipedia är låten från den tyska filmen "Big girls don't cry" (Große Mädchen weinen nicht, 2002). Låten kallas också Bombs bombs away och är skriven av Niclas Frisk och Andreas Mattsson, en låtskrivarduo med diverse band bakom sig.

    SvaraRadera
  14. Tomas:Har också kollat youtubeklipp från idag. Det är de som får se Johan Palm live som kommer att dra det långa strået. Är också fascinerad av den självklarhet som finns hos Johan med bara en gitarr och brorsan.

    SvaraRadera
  15. Tomas, kul med en "unplugged"-version av Antidote där bröderna spelar ihop, vilket de verkar trivas utmärkt med.

    Men ser inte Johan väldigt trött och sliten ut? Han skickas väl just nu runt på skivsigneringar, intervjuer och allt vad det är, utan hänsyn till hans hälsa eller chans till återhämtning.
    Skivbolagen drar sig inte för att slita ut sina artister, som om de vore slavar, för att hinna tjäna alla pengar de bara kan.

    Jag tycker också det hörs att låten är långt ifrån den starkaste på skivan.

    SvaraRadera
  16. Tack för en eftertänksam recension. Jag har själv köpt skivan och blev både besviken och lättad samtidigt, besviken då jag förväntade mig mer, men lättad då skivan är så pass bra att den sticker ut bland andra "Idol-skivor".
    Tittade även på klippen från Södertälje igår och insåg att det är live man ska se Johan. Då ser man verkligen vad han kan vilket man inte gör på skivan.
    Men som mamma med söner i samma ålder som Johan blev jag ledsen när jag såg hur trött han var, håller verkligen med dig, Stefan.
    Jag tror att det kommer att gå bra för Johan i framtiden, det måste vara svårt för en 17-åring att stå emot ett stort skivbolag när drömmen att släppa en skiva går i uppfyllelse.

    SvaraRadera
  17. En annan länk där man även ser att Teenage battlefield är betydligt bättre live
    http://www.youtube.com/watch?v=Rwsg-_bnIf8

    SvaraRadera
  18. hade jag varit hans pappa hade jag nog satt stopp för hela cirkusen, grabben utnyttjas ju hänsynslöst. Skall han förresten se lika blek och andrgyn ut efter sommaren?

    SvaraRadera
  19. Du skriver rätt långt Stefan 8jag också understundom) Winston Churshill skrev en gå i ett brev "ber om ursäkt för mitt långa brev, har inte haft tid att skriva kort" ;-)

    SvaraRadera
  20. Kicki med fler: När jag såg tv4 framträdandena så satt jag ock tänkte på en sak hela tiden och det var att Johan precis varit i New York, spelat in Babben mm. Nu när man kollar hans signeringsschema så är det inte vettigt, hur hinner han med och när ska han få vila.Och han verkar redan trött. Jag har en tonårskille och jag tror Johan väcker mammakänslan....Hoppas han inte bränns ut alldeles eller blir utnyttjad....Vad tror du, Stefan?

    SvaraRadera
  21. har bara skumläst lite nu i brist på tid, men det verkar lovande. Du verkar ju vara en av de få som kan uttrycka dig nästan hur du vill om Johan utan att fansen tar det som påhopp på honom. Jag själv till exempel som skriver recensioner på fritiden får skit såfort jag säger ett ont ord om Emma-Lee eller de andra sämre inslagen på albumen.

    SvaraRadera
  22. Jag är också orolig för Johans hälsa. Tokigt det här med signeringarna. Och snart drar turnén igång. Och han har ju tydligen anlag för migrän. Jag är mamma till en son i Johans ålder, så det är klart man oroar sig. Men oj, vad jag gillar Johan - han väcker så många känslor!

    SvaraRadera
  23. Kicki, jag tittade på videon med Teenage battlefield och känner ändå att dess verser med de låga tonerna är onaturliga för Johan. Han försöker krama ur låten, men den har inte så mycket i sig. Jag tror att han kommer att droppa den så fort han kan.

    När jag var rockrecensent bevittnade jag hur skoningslöst skivbolagen sliter på sina artister, för att hinna krama pengar ur dem den korta tid de flesta artister har i rampljuset. Det är verkligen grymt.
    Så ja, jag oroar mig för hur Johan ska orka. Det kan gå riktigt illa när man utsätts för sådan orimlig press.

    SvaraRadera
  24. Det blir mycket mer Johan när han kör låtarna live.
    Johan och hans band var med i TV4:s Nyhetsmorgon 20/5 och framförde Emma-Lee och Teenage battlefield. Klipp från programmet finns på TV4:s hemsida.
    Johan ska vara med i kvällens Babben&Co som sänds i Svt1 kl 20:00.
    Du missar väl inte Johans turnépremiär i Malmö Folkets park den 6:e juni (fritt inträde).

    /Hasse

    SvaraRadera
  25. Jag hade noterat att Johan spelar i Malmö Folkets park den 6 juni, men jag visste inte att det var själva turnépremiären. Kul!
    Jag ska försöka ta mig dit.

    SvaraRadera
  26. Jag tittade på TV4-framförandena. Härligt att bandet består av unga killar, inte några gamla luttrade studiomusiker. De kan gott vara kompisar till Johan och hans bror, som ett riktigt rockband. Jag hoppas att det är så.
    Det vore vågat och insiktsfullt av skivbolaget att acceptera.

    SvaraRadera
  27. Angående bandet så är det inge vänner till bröderna, utan folk från någon musikutbildning. Jag minns inte riktigt, men något sånt är det iallfall. Tyvärr får jag väl säga.

    SvaraRadera
  28. "inte vänner" ska det vara såklart.

    SvaraRadera
  29. Simon, det är i alla fall kul att de är ungefär jämnåriga med bröderna Palm. Det blir friskare musik, där bandet förmodligen har lättare att hitta gemensamma nämnare.

    SvaraRadera
  30. jadå självklart. Om de inte passar ihop märker förhoppningsvis alla parter det rätt snabbt. Det ska ju liksom inte vara ett band där det är bröderna Palm och sen resten som mest är där för att de ska.

    SvaraRadera
  31. I P3 Populär som jag tror sändes på skärtorsdagen berättade Johan att de skulle ha en audition för musiker till bandet.
    I eftermiddagens P3 Star som sändes 14:00 23/5 berättade Johan att han satt med när Emma-Lee skrevs. Han sa också att de ändrade till Emma-Lee i stället för Emmilie som var för vanligt.
    /Hasse

    SvaraRadera
  32. Svenska Dagbladet har en filmad intervju med Johan som avslutas med att han och brorsan gör en akustisk version av Antidote med två gitarrer - och där är låten överväldigande innerlig.

    Synd att producenterna av skivan krafsade till den så in i norden med ett arrangemang som stank av melodifestival.
    Johan blir nog mycket mer spännande live.

    SvaraRadera
  33. Ja, det är stor skillnad på den versionen mot studioversionen. I iTunesversionen av skivan finns det en akustisk version av Antidote ochså vilken sticker ut från de andra låtarna pga av att det finns Johan Palm i den..sen håller jag med dig om att låten inte är den bästa. (finns kanske på spotify)

    SvaraRadera
  34. Efter att ha sett andra journalisters recensioner av My Antidote, där dom flesta ägnat sig åt att kommentera allt annat än låtarna, så är det som vanligt här hos dig man kan lita på att man kan få ta del av en seriös analys.
    Med det menar jag inte att jag alltid håller med dig i det du säger men det är inget flams och trams utan det är ärligt och rakt.
    Jag läste en kommentar här om att du är en av de få som i stort sätt kan säga vad du vill om Johan utan att bli påhoppad av oss fans...men det är inte så konstigt för det märks så väl att du har en djup respekt för Johan och du använder dig allltid av en konstruktiv kritik.
    Dom gånger du ger någon nån känga så är ju det uteslutande mot skivbolaget, inte Johan.
    Detta har gjort att många fans hyllar dig, som du säkert vet, och många tittar gärna och ofta in på din blogg för att se vad du har att säga om honom.
    Jag håller med dig om att All the time in the world och Satellit är vackra men sen gillar jag även Danger, danger. Där får man höra lite av Johans "ruffiga" röst...det gillar jag.
    Har du hört denna version av Antidote?
    Den är underbar tycker jag...vilken känsla!
    http://blogg.aftonbladet.se/johanpalm/2009/05/antidote-unplugged

    SvaraRadera
  35. Nina, tack för de vänliga orden.
    Jag tycker att recensenterna förfuskar sitt uppdrag, framför allt genom att vara mer måna om sin egen image än om att lyssna förutsättningslöst.

    Väldigt skön version av Antidote. Naken. När jag lyssnade slog det mig att Johan sjunger rakt inifrån sig själv - inte via en attityd. Många andra artister spelar ett slags teater, popartistrollen, vilket gör att alla deras framträdanden klingar aningen falskt.
    Johan är på den punkten oförstörd. Sången kommer direkt inifrån och ut, ingen förställning på vägen.

    Jag tycker att alla hans unplugged-versioner av låtarna överträffar skivans överproducerade ljudmattor. Antidote, som jag trodde var en svag låt, gör Johan unplugged så att den känns som en rockklassiker. Han knådar fram låtens särdrag och förtjänster, som en skulptör men en klump lera.

    Det är ingen tvekan om hans begåvning. Nu får vi bara hålla tummarna för att inte skivbolaget sliter ut honom.

    SvaraRadera
  36. Vad roligt att du tyckte om unplugged-versionen av Antidote.
    Han har en otrolig inlevelse och det känns ärligt när han sjunger.
    Ja, vi får hoppas att skivbolaget har förstånd att ta hand om Johan på allra bästa sätt och är rädda om honom.
    Om du vill, gå gärna in på johanpalmfanclub.se
    ...där ligger dina fina ord om Johan och Antidote(unplugged)på första sidan, med länk hit givetvis.

    SvaraRadera
  37. Nina, jag tackar för det. Smickrande.

    SvaraRadera