Schlagerfinal med ösregn

Torsdagskvällen ägnade Stockholm Pride åt schlager, en vansinnigt populär, återkommande temashow på Pridefestivalen sedan flera år. Just när sista låten började, Fairytale med Alexander Rybak, brakade ösregnet ner. En omedelbar himmelsk recension.

Under Pridefestivalen är det bara själva paraden som lockar mer folk än schlagerkvällen. När jag var rockrecensent på DN hade jag ett knep på alla utomhuskonserter: vänta tre låtar och sedan gå runt folksamlingen för att komma in nära scenen från någon av flankerna. Det fungerade jämt – men inte en chans på schlagershowen i Pride Park.

Där var så trångt med folk att jag trots min rutin inte kom närmare scenen än sådär hundra meter. Och även där var det trångt om saligheten.

Såväl ljussättning som scenkostymer sprakade av färger. Det var ett väldigt sprattlande och en parad av bländvita leenden, när kända och halvkända schlagerartister avlöste varandra.

Men alltihop var singback till förinspelad orkestrering. Och det var dessutom lika stela och kalla arrangemang som i karaoke. En matta av discobeat från själlösa trummaskiner och syntetiska stråkar i ideliga crescendon.

Det största problemet är nog trummaskinerna. En riktig trummis på riktiga trummor kan få även banala taktarter att svänga, men de syntetiska trummorna tar död på all rytm. Kvar är bara bpm.

Eländiga schlagers
Schlagers är också eländigt komponerad musik, som om de framställdes av datorer med en ytterst begränsad programvara. Mord på det kännande örat och på alla sinnen med minsta djup eller trånad. Som McDonalds i stället för mat, läskedrycker i stället för vin, simbassäng i stället för Mälarstrand, och så vidare. Maskinellt, själlöst, utarmat och utarmande.

När jag var musikrecensent vinnlade jag mig om att vara allätare, att kunna känna och lyfta fram poängen i vilken musikstil som helst. Men moderna schlagers i sådan mängd – konsertens två delar varade i uppemot tre timmar – var mer än jag kunde förlika mig med. Öronen kved, magen knorrade, hela mitt väsen skällde på mig för att jag stod där och slösade med det utmätta livets dyrbara tid.

Detta schlagerdille är en förfärlig återvändsgränd för allt mänskligt. Visst var det en festkväll där allihop i den väldiga publiken kunde glömma bekymmer och sjunga med i refränger, men konst måste vara katarsis, en utlevnad djupt inifrån. Annars kommer den i längden att frustrera i stället för befria.
Lyckopiller som luras och bara leder till än större olycka i nästföljande stund.

Pride borde våga satsa på konst som verkligen fungerar. Konst som är på riktigt. Konst som verkligen är konst. Det finns ett överflöd av artister inom HBTQ-kulturen som mäktar det och briljerar i det. Såväl förr som nu dräller det t.ex. av homosexuella bland de allra främsta skaparna och artisterna. Varför siktar inte Pride på att samla och visa upp dem?

Dessutom är jag tveksam till vilka ideal som verkligen ligger i botten på schlagerkulturen. Är det inte präktighet, polerad svenskhet och konformitet? Är det inte tvärs emot HBTQ-idealen? Visserligen skyndar sig alla schlagerartister att prisa Pride och uttrycka tacksamhet för att de får vara med, men hade de gjort det om inte just HBTQ-publik i hög grad utgjorde deras kärna av fans? Och skivköpare?

Pausmusiken var mer äkta
I pausen mellan de två schlagerspektakelblocken uppträdde Milda Makter på en mindre scen, med ett rappt potpuri av gamla svenska schlagers från 1960- och 70-talet. Det kändes mycket mer äkta och glatt, utan merkantil baktanke.

De fyra helt vitklädda artisterna gjorde munter pantomim till låtarna och sjöng med innerlig lust de gamla slagdängorna, som i de flesta fallen har både bättre melodier och finurligare texter än den moderna schlagern producerad på löpande band.

De hade också en hjärtlig humor och självdistans som gjorde ögonblick av kärleksfullhet desto intensivare, när de tog tag i sånger som känns tvärs igenom de många åren sedan deras tillkomst.

Ett talande ösregn
Allra sist på schlagerkvällen kom Alexander Rybak in på scen med sjömanskostym och fiol. Han var på ett synnerligen lekfullt humör och hur charmig som helst. Just som han körde igång sin segerlåt från den senaste Eurovisionsschlagertävlingen, Fairytale, brakade ösregnet igång. Det var konsertens final. Hur talande som helst.

Jag vill inte tro att vädrets makter uttryckte ogillande mot just Rybak. Snarare visade de vilken besvikelse publiken hade att vänta, om de trodde att den hysteriskt muntra schlagerkvällen skulle kunna skänka varaktig lindring åt själen.
Till det behövs riktig musik, riktigt artisteri.

Tidningarna har ännu inte publicerat något om denna dags evenemang på Pridefestivalen, vilket är svagt. De har märkliga prioriteringar och är på tok för långsamma på kvällarna. Aftonbladet har dock skrivit ett par förhandsartiklar om schlagershowen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm Pride, Pride, schlager, Alexander Rybak.