TV-programmet var Sommarkväll med Anne Lundberg, ett tradigt och fullständigt profillöst program där det pratas med kändisar. Inget nytt alls.
Men detta avsnitt, det tredje, avslutades med Laleh, som gjorde en modigt utdragen, svävande och magisk version av sin sång Bjurö klubb, vars titel inte röjer ett dugg av låtens och textens storhet.
Fast hon bara ackompanjerades av två instrumentalister lyckades trion skapa väldigt mäktiga crescendon och stunder av ljudrikedom som lät ana en hel symfoniorkester. Fråga mig inte hur det gick till. Pur vilja, tror jag.
Lalehs sång var så innerlig att det brände på kinderna och virvlade i magen att lyssna. Och så hade hon ett härligt respektlöst sätt att även spinna på meningsfulla stavelser och göra dem tunga av betydelse. Innehållsrikare trallande får man leta efter.
Hon lät också sången sträcka ut generösare i tid än TV har för vana att tillåta. Några gånger verkade den gå mot sitt slut, för att resa sig på nytt, som det heta vattnet ur en geysir. Sången levde sitt eget liv. Det fick gärna hålla på i oändlighet.
Tyvärr har SVT ingen video på just Lalehs framträdande, men det är i slutet på denna video med hela programmet:
Sommarkväll med Anne Lundberg
Fånarna på SVT anade inte att en ängel svepte förbi. Videon kommer bara att ligga kvar på SVT:s webb till den 25 augusti.
Och så finns just Lalehs framträdande i en video på YouTube:
På YouTube finns också andra versioner av sången, men jag tycker att den på det fjantiga TV-programmet är allra bäst. Så det kan gå.
Läs även andra bloggares åsikter om Laleh, Bjurö klubb.
Laleh är alldeles ljuvlig! Jag har bara varit medveten om henne i ögon- eller kanske öronvrån tills jag verkligen började lyssna på henne för ett par veckor sedan och blev tagen med storm. Musikalitet, teknisk finess och allt det där (hon är ju sin egen producent!) - men framförallt en så smittande enkelhet och glädje. Heja Laleh!
SvaraRadera... eller skönhet, kort och gott. Den här flickan (nåja, unga kvinnan) får mig att både skratta och gråta. Men föralldel, jag börjar bli gammal och sentimental. :-)
SvaraRaderaPS. Hon sommarpratar nästa torsdag.
SvaraRaderaNyblivne treåringen Emil tycker detsamma. Efter två koncentrerade genomlyssningar krävde han en tredje. :-)
SvaraRaderaTack för framträdandet, det har jag helt missat. Brukar inte titta på programmet :)
SvaraRaderaLaleh är toppen! Vilken begåvning och utstrålning.
Mattias, tack för tipset om sommarpratet! När det finns på SR:s hemsida får du gärna tipsa om länken dit, för dem som missade sändningen (och jag, min röriga stackare, kommer säkert att höra dit).
SvaraRaderaJag passar då på att tipsa om andra sköna tjejer: Cecilia Frodes sommarprat var i långa stycken en kärleksfull, vardagspräglad hyllning till en vanlig, ovanlig pappa. (3 juli) Debuterande författaren Sara Paborn pratade mycket bra om sin långa väg till att bli förlöst som författare, via mentalsjukhus och annat. Samt om vikten att leta rätt på sin egen röst. (13 juli).
SvaraRaderaSlutligen, och mer på det musikaliska spåret: Har du hört fantastiska Theresa Andersson? Leta annars på youtube och njut!
Helt underbart!
SvaraRaderaTack snälla du för klippet.
Mattias, jag kollade några klipp med Theresa Andersson på YouTube - helt fenomenalt! Vilken looping, och vilken skön röst. Tack för tipset!
SvaraRaderaKlippet funkar inte
Radera:-) Läste en artikel i SvD om henne i förra veckan. Läs den så blir du inte mindre förtjust, jag lovar.
SvaraRaderaDet går ju inte att länka automatiskt, men jag gör ett försök att skriva av länken manuellt, kanske går det bättre än sist:
SvaraRaderahttp://www.svd.se/kulturnoje/musik/artikel_3205407.svd
Fascinerande människa. Och så var hon med i New Orleans under katastrofen. Bara en sån sak.
SvaraRaderaDu gör länkar klickbara genom att skriva html-koden för länk runt dem. På ena sidan vänsterklammer A HREF = "länken" högerklammer. På andra sidan vänsterklammer /A högerklammer.
Aha, det ska jag försöka lära mig.
SvaraRaderaJag tipsar vidare om bra sommarpratare: P-O Enquist talade den 19 juli. Mycket levande, humoristiskt, djupt humanistiskt och rentav genuint kärleksfullt.
SvaraRaderaEnquist har jag svårt för. Jag uppfattar honom som pompös och pretentiös. Ganska snobbig. Jag har aldrig upptäckt att han haft något särskilt intressant att säga. Det mesta verkar handla om att hålla fast i den upphöjda position han har i svenskt kulturliv.
SvaraRaderaMm... Det kan vara mitt lantliga förflutna med farföräldrar i pingströrelsen som gör att jag blir träffad av hans skriverier. Och sen har jag en viss dragning till pretentiösa typer, bara de har humor, det där har vi ju avhandlat förut... Paul Anka, u know... ;-) Gillar P O Enquists humor.
SvaraRaderaHar du tänkt på i vilken hög grad högmod och humor hör ihop? Om inte clownen i så hög grad överskattade sin förmåga skulle han ju aldrig trilla i manegen. Och då skulle de flesta skratten utebli.
Intressant tanke - högmodets koppling till humor. Det är sannerligen lätt att driva med de högmodiga - men kanske hänger det mer intimt ihop. T.ex. är det bara med humor man kan ge sig på de riktigt stora, livsavgörande frågorna. Humor är nog hybris, på sätt och vis.
SvaraRaderaAtt käfta med gudarna och retas med ödet.
Det är precis huvudtemat för Enquists sommarprat. Han berättar om en granne som ställde ut skittunnorna vid ån redan tidigt på våren, med följd att vårfloden tog dem. Det hade alla roligt åt. Han sa då, fast på västerbottensmål, att "om jag lever ett år till - vilket jag nog gör - så ska jag inte ställa ut skittunnorna så tidigt". "Vilket jag nog gör" - vilket högmodigt antagande i fromma Västerbotten. Följdaktligen gick han och dog innan året var till ända... Detta kopplar Enquist till sitt eget löfte att sluta röka vid nästa nyår om han lever då - "vilket jag nog gör", säger han, utmanande sin nedärvda pingstkyrkogud, vilkken han säger sig inte tro på. Nog har han humor, den gode P-O.
SvaraRaderaFörresten är ju aikido humoristiskt på precis samma vis. Uke ger sig glatt på sin motståndare, övertygad om att han ska få in ett snyggt hugg eller slag - och snart ligger h@n där duns i backen. Utan ukes självöverskattning - även om den i princip är spelad - skulle ju alla bara sitta där på rumpan. Det vore inte lika roligt.
SvaraRaderaRumpan hamnar man ändå på. Det intressanta är vägen dit.
SvaraRaderaMm... Möjligen skulle ni gå runt likt Monty Pythons filosofer på sin fotbollsplan istället. Tills nån sa "heureka!" och delade ut ett slag. Jag hade velat se det.
SvaraRadera