lördag 11 juli 2009

Musik är inte business


När det hölls en minnesceremoni för Michael Jackson var det många som talade om hur framgångsrik han var i the music business och hur många skivor han sålde. Med sådana ordval förvandlas konst till ekonomi, vilket verkligen är ett nedköp.

Man hör det hur ofta som helst – tyvärr även från en del artister. Men musik är inte primärt business, utan en konstform som tillfredsställer djupa och viktiga törstar hos såväl artister som publik. Det vore därför så mycket skönare om det kallades musik rätt och slätt.

Skivor säljs förstås, men det viktiga är snarare att de köps och lyssnas på, att det finns mängder av människor som vill ha dem. Människor som uppskattar musiken. Det är något mycket mer än försäljningssiffror.

Dessutom, när man talar om försäljning ger man det falska intrycket att konsumenterna är passiva offer, vilket inte alls är sant när det gäller konst och kultur. Skivköpare är mycket selektiva och egensinniga. Det är mycket svårt att sälja skivor blott med hjälp av reklam och extraerbjudanden. Folk köper bara de skivor de verkligen vill ha, och bara utifrån egen smak.

Jag tror också att de flesta artister inte omedelbart tänker kronor och ören när de får veta försäljningssiffrorna. De tänker på alla dessa människor som till och med betalar (ganska dyra pengar) för att förvärva deras musik. Artister har lyssnare och fans, inte offer som man ska dumpa produkter på.

Därför vore det riktigare att tala om hur många skivor som köpts i stället för hur många som sålts. Det låter som hårklyverier men vänder faktiskt perspektivet helt upp och ner. Och det blir sannare.

Skivbolag vill leva i föreställningen att allting går att sälja med mördande reklam, men de lyckas sällan. Och i regel kostar reklamen så mycket att det blir förlust även om en viss försäljning sker – i synnerhet i det långa loppet. Men de styrs av ekonomer som vägrar att tro på annat än the almighty dollar, så de mal på ändå, hur många gånger verkligheten än motbevisar dem.

Tyvärr envisas de också med att odla fram artister som tänker ungefär likadant och talar likadant. Men det är inte musiker, utan joddlande affärsmän. Riktiga musiker låter väldigt annorlunda.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

15 kommentarer:

  1. "Joddlande affärsmän"... *fniss*

    SvaraRadera
  2. Ja och så tröttsamt det är när reklamradiokanalerna spelar samma låtar hela tiden utan förnyelse... Tänk så fantastiskt om alla konstnärer (i alla former) kunde få någon slags garantilön från Staten bara för att de finns och berör oss.

    SvaraRadera
  3. Telluselle, jag är också vansinnigt trött på radiokanalernas evinnerliga repeterande av topplistemusiken.

    Problemet med statlig konstnärslön är att det då blir konstnärer som staten uppskattar och godkänner, vilket brukar vara de allra tråkigaste.

    SvaraRadera
  4. Den här till synes lilla skillnaden som du nämner går jag lite igång på. Precis den sortens skillnader i synsätt har en enorm makt att lösgöra kraft och energi. Begrunda till exempel skillnaden mellan att förespråka ett fritt internet och att vara emot regleringar av detsamma. Det är två olika synsätt som bär frön till två olika resultat.

    SvaraRadera
  5. Mattias, det återknyter till vår diskussion om Picassos Guernica kontra hans 1960-talstavlor :)
    Att reformera genom att gå till strid mot det förhatliga eller genom att visa upp de goda alternativen.

    SvaraRadera
  6. Precis... det var från den diskussionen jag ramlade in i det här.

    Jag brukar likna det vid straffskytte i fotboll eller handboll. Att negligera målvakten är högmodigt och lär ge ett dåligt resultat. Men att fokusera på honom får ofta till effekt att han framstår som oövervinnerlig. Att fokusera på målet i ödmjukt medvetande om målvaktens existens och förmåga, det är den bästa hållningen. Men också den som kräver mest av oss, rent andligt.

    SvaraRadera
  7. Målets tomhet får mig att tänka på Tao te ching, som berättar att med så mycket i världen är det tomrummet som skapar mening.

    SvaraRadera
  8. Javisst är det i linje med taoismen alltihop. Stefan; en taoistisk läsning av den västerländska konsten, hur vore det som projekt betraktat? Vi skriver boken ihop! Pax för Cezanne!

    SvaraRadera
  9. Cezanne är ljuvlig!
    Jag undrar vem som kunde ses som den mest taoistiska av västerländska konstnärer. Någon som med lätta, självklara penseldrag låter naturen ha sin gång. Jag vet inte om det är van Gogh, men han vore spännande att tolka taoistiskt.

    SvaraRadera
  10. Gör det!
    Jag skulle annars säga just Cezanne, med sitt intresse för den formens negativa sida. Något säger mig att det går att fiska taoistiskt också i Monets näckrosdammar, utan att precis kunna säga varför jag har den känslan.

    SvaraRadera
  11. Om du på allvar skulle nappa på idén och får lust att utveckla den i bokform, känn dig då inte bunden till mitt förslag att vi skulle göra det tillsammans. Det är trots allt du som har studerat taoismen på djupet, inte jag.

    SvaraRadera
  12. Mattias, jag tycker att det vore kul att göra en bok ihop på dylikt tema. Jag ser en hake: de gamla konstverken är uphovsrättsskyddade av de nuvarande ägarna (diverse muséer m.m.) och de tar hutlöst betalt för publicering av dem i böcker.
    Det är ännu en pervertering av upphovsrätten...

    I konsten kan nog hela impressionismen sägas vara taoismen närstående.

    SvaraRadera
  13. Ja... min tro är ju att all konst utförd i samklang med den egna intuitionen och sanna känslan blir om inte taoistisk, så dock i linje med den taoistiska filosofin. Eller lånar sig för en taoistisk tolkning, om vi ska hålla isär begreppen. Helt enkelt därför att Tao teh king är en pricksäker beskrivning av livets egna principer, som även konsten försöker fånga i svansen.
    Att försöka föra i bevis något slags taoistiskt tänkande hos konstnärerna tror jag är svårt, helt enkelt för att det sällan fanns - även om det självklart finns ställen där konstteorin och taoismen förstår varandra alldeles utmärkt. Nej, man får nog i stor utsträckning själv läsa in vad man ser, ungefär som vi gjorde i Picassodiskussionen. Låta konsten illustrera taoismens teser. Men självklart med stöd av fakta.
    Men som du sa, upphovsrätt och pengar... Vi får låta saken ligga till sig.

    SvaraRadera
  14. Och ja, det var nog först i och med impressionismen som den västerländska konsten och taoismen på allvar började finna varandra. Eftersom det var först då ett mer autentisk sanningssökande tog sin början.

    SvaraRadera
  15. Det fanns nog en hel del sanningssökande i måleriet redan dessförinnan, men vid tiden för impressionismen hade faktiskt en hel del öserländska traditioner nått Europa och omfamnades säkert av flera konstnärer.

    SvaraRadera