tisdag 28 juli 2009

Darin och Lill-Babs, tyvärr ej i duett


På måndagkvällen hade Stockholm Pride invigning med uppträdanden i Kungsträdgården. Det hölls några tal men mest var det musikalisk underhållning. Både Darin och Lill-Babs var där, tyvärr dock ej i duett.

Det har blivit alltmer gala i gayrörelsen. Förr i tiden dominerades manifestationerna av engagerade tal om orättvisorna, men de är färre nu – om än långt ifrån raderade – så nu ges alltmer plats för skoj och underhållning.

Stockholm Pride invigdes i Kungsträdgården, som var packad med folk – långt ifrån enbart HBTQ-personer eller deras närmaste, vad jag begrep. Parken rymde också en massa människor som helt enkelt kom för underhållningen.


Det var ett rätt snuttigt program, där artisterna framförde blott en eller ett par låtar var. En del lekfulla vulgariteter passerade men knappast något som skulle ge vän av ordning feber. En rap-duo som jag tror heter Machine hade klätt upp sig i drag, annars var mycket av showen farligt nära Allsång på Skansen.

Jag hade gärna sett lite mer utmaning och uddaskap. Såväl H som B och T borde leda till det, men framför allt Q. Det är trist om gayrörelsen ska bli folkligt accepterad genom att bli folklig.

Magnus Betnér höll en kort standup där han försökte slå åt lite alla möjliga håll, även mot HBTQ-rörelsen, men hans monolog kändes både lam och begagnad. Det är svårt att vara Betnér. Han får inte vila i forna segrar, utan måste borra sig vidare mot ett optimalt uttryck och en eftertanke som rimmar med hånfullheten. Annars blir det bara gnälligt.

Darin var en av artisterna. Han kom överraskande in och gjorde en kärleksfull (men inte så dansant) version av Michael Jacksons Billie Jean tillsammans med husbandet. Då hade det börja mörkna, så min bild är inte särskilt skarp.

Mot slutet av kvällen kom han tillbaka och gjorde några egna nummer tillsammans med blott en trummis och en syntspelare, som kanske inte var helt tight men ändå brakade på med förtjusning. Hyfsat frän discopop, ungefär. Darin måste göra några beslutsamma val i sitt artisteri om han ska fortsätta vara spelbar, nu när pojklooken börjar lämna honom.

Han har något, men han verkar inte själv riktigt veta vad det är. Han måste nog ha modet att lämna popen därhän, kanske också säga farväl till sina nuvarande fans, för att hitta fram.
Annars riskerar han att bli alltmer pinsam med åren.

Den som verkligen visade var skåpet ska stå var gamla Lill-Babs, ackompanjerad av blott en pianist. Hon gjorde en medley av sina gamla hits, som sträcker sig nästan ett halvsekel tillbaka. De flesta av dem är från 1960-talet, vilket inte hindrade publiken från att sjunga med och få alla orden rätt.

Lill-Babs tog sin publik med både hjärta och rutin. Det var en ren uppvisning. En medley är ingen lätt sak. Artisten måste hålla hela schemat i huvudet. Ändå kunde Lill-Babs skoja runt och kasta in kommentarer mellan versraderna.

Särskilt roligt hade hon med dövspråkstolken som stod vid scenens ena kant. Hon var framme hos honom och sjöng i ett slags duett med hans teckenspråk. Tolken var mäkta skön och hängde med allt vad han orkade, dessutom med signifikant artistisk inlevelse. Lill-Babs och tolken spelade mot varandra som om det var hela vitsen med showen. En härlig syn.

Det enda som kanske hade kunnat mäta sig med den duetten vore en dylik med Darin. Men han hade inte haft en chans mot den gamla ringräven Lill-Babs – speciellt som han förmodligen hade brytt sig för mycket om sin image under tiden. Det behövde inte Lill-Babs bry sig om. Hennes image har med tiden blivit ett med henne.


Hon är ingen ungdom längre. På scen såg hon lika skön och spänstig ut som alltid, fast jag stod precis vid avspärrningen. Men på storbildsskärmen blev hennes ålder hur tydlig som helst i närbilderna, och det var många sådana.

Intrycket var ändå enbart imponerande. Kontrasten mellan närbildernas fårade åldring och scenens spänstiga böna var rent metafysisk. Hur gör hon? Jag tror hon lever på den lust som hon och publiken framkallar hos varandra.
Jag förstår varför Lars Forssell var så förtjust i henne.

Summa summarum en riktigt festlig invigning för Pridefestivalen. Inte så väldigt HBTQ, men temat i år är heteronormen, så vad kan man säga?
Men borde inte en dylik festival göra upp med normer i stället för att leka så förtjust med dem?

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

DN skriver här, Svenskan här och här, Aftonbladet här, här och här om Stockholm Pride.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

7 kommentarer:

  1. Ah, Lill-Babs! Vi har talat om mer sex och sensualism åt folket - men ingen prydhet omvänd till simpel vulgaritet. Då passar Lill-Babs som hand i handske. Vad mycket förakt hon fick stå ut med på sin tid. Men som hon stod upp för sin naturgivna karltokighet. Gick i bräschen för den rätt att rå om sin egen sexualitet som HBTQ bör ha överst på sin agenda.
    Och vilken musiker sen... Underbara Lill-Babs, härligt att hon får vara ung än. Men det är förstås hon själv som har skapat den ungdomen.

    SvaraRadera
  2. Alltför länge har vi fått stå ut med queeretablissemangets åsiktsterror. Nu måste sanningen få komma fram!

    Pride? Själv är man Pryd.

    Aktuella länkar:

    http://www.google.se/search?hl=sv&rlz=1T4ADBF_svSE319SE320&q=gay+scat&btnG=S%C3%B6k&meta=

    http://www.scatlover.com/

    http://www.winternet.com/~redright/scatsite/sslinks.htm

    http://www.winternet.com/~redright/scatsite/sslinks.htm#Top

    http://www.winternet.com/~redright/scatsite/scatpix/eats_page/index.htm

    http://www.winternet.com/~redright/scatsite/scatpix/smears_page/index.htm

    http://www.winternet.com/~redright/scatsite/scatpix/dpandl_page/index.htm

    Jag har tidigare identifierat delvis samma bildmaterial och exakt samma site med sv ensk huvudman:

    https://www.flashback.info/showthread.php?t=516599

    Det här är verkligheten bakom våra rödgröna maktmänniskors hetsande mot "hjeteronormativiteten". Jag har personligen laddat

    ner allt som arkivmaterial på egen hårddisk, så det hjälper inte om den här gräsliga sidan släcks ner som reaktion på uppståndelsen.

    Homosexualitet är ett ickeproblem. Destruktivt sexeteende är motsatsen.

    Den statsunderstödda sexpervoterrorn mot vanligt anständigt folk måste få ett slut.

    - Peter Ingestad, Solna

    SvaraRadera
  3. Det där var ett riktigt uselt inlägg, Peter. Vilka slutsatser menar du att vi ska dra? Är alla bögar scatälskare, är det vad du tror och menar? Är de flesta bögar scatälskare? Handlar HBTQ-rörelsen i någon stor utsträckning om scatsex? Förekommer scatsex i mindre utsträckning bland heterosexuella? Är scatsex skadligt? Går det ut över andra? Behöver du själv sätta dit ditt nylle om du finner det obehagligt?
    Du är en förvirrad gammal tok, Peter. Sagt i all vänskaplighet. Stirra inte på misshagligheter och ta för all del bort dem från din hårddisk. Fokusera på det du gillar och som gör dig glad; men med handen på hjärtat: det kanske är lättare att säga vad man INTE tycker om?
    För din upplysning, som det heter på svengelska: ditt inlägg säger mer om dig än om HBQT-rörelsen. Personligen tar jag mig friheten att tro att scatsex kittlar ditt sinne... Försök få mig att tro något annat. ;-)

    SvaraRadera
  4. Mattias har helt rätt i att Lill-Babs stått upp för "sin naturgivna karltokighet". Hon har betytt mer för kvinnofrigörelsen än de näbbiga feministerna i och med att hon levt ut sin sexualitet och vågat visa att en kvinna har lika stora sexuella behov som en man. Dessutom har hon betytt mycket för ensamstående mödrar genom att stolt visa upp sina barn utan att skämmas för att fadern inte funnits med i bilden. All heder åt henne. Dessutom är hon en fantastisk artist!

    SvaraRadera
  5. Och vilka döttrar sen...

    SvaraRadera
  6. om min hanhund som används till avel bara ville sätta på hanar så hadde jag avlivat hunden!

    SvaraRadera
  7. Anonym, det är ett märkligt resonemang såväl om hundar som om människor.

    SvaraRadera