Darin och Lill-Babs, tyvärr ej i duett

På måndagkvällen hade Stockholm Pride invigning med uppträdanden i Kungsträdgården. Det hölls några tal men mest var det musikalisk underhållning. Både Darin och Lill-Babs var där, tyvärr dock ej i duett.

Det har blivit alltmer gala i gayrörelsen. Förr i tiden dominerades manifestationerna av engagerade tal om orättvisorna, men de är färre nu – om än långt ifrån raderade – så nu ges alltmer plats för skoj och underhållning.

Stockholm Pride invigdes i Kungsträdgården, som var packad med folk – långt ifrån enbart HBTQ-personer eller deras närmaste, vad jag begrep. Parken rymde också en massa människor som helt enkelt kom för underhållningen.

Det var ett rätt snuttigt program, där artisterna framförde blott en eller ett par låtar var. En del lekfulla vulgariteter passerade men knappast något som skulle ge vän av ordning feber. En rap-duo som jag tror heter Machine hade klätt upp sig i drag, annars var mycket av showen farligt nära Allsång på Skansen.

Jag hade gärna sett lite mer utmaning och uddaskap. Såväl H som B och T borde leda till det, men framför allt Q. Det är trist om gayrörelsen ska bli folkligt accepterad genom att bli folklig.

Magnus Betnér höll en kort standup där han försökte slå åt lite alla möjliga håll, även mot HBTQ-rörelsen, men hans monolog kändes både lam och begagnad. Det är svårt att vara Betnér. Han får inte vila i forna segrar, utan måste borra sig vidare mot ett optimalt uttryck och en eftertanke som rimmar med hånfullheten. Annars blir det bara gnälligt.

Darin var en av artisterna. Han kom överraskande in och gjorde en kärleksfull (men inte så dansant) version av Michael Jacksons Billie Jean tillsammans med husbandet. Då hade det börja mörkna, så min bild är inte särskilt skarp.

Mot slutet av kvällen kom han tillbaka och gjorde några egna nummer tillsammans med blott en trummis och en syntspelare, som kanske inte var helt tight men ändå brakade på med förtjusning. Hyfsat frän discopop, ungefär. Darin måste göra några beslutsamma val i sitt artisteri om han ska fortsätta vara spelbar, nu när pojklooken börjar lämna honom.

Han har något, men han verkar inte själv riktigt veta vad det är. Han måste nog ha modet att lämna popen därhän, kanske också säga farväl till sina nuvarande fans, för att hitta fram.
Annars riskerar han att bli alltmer pinsam med åren.

Den som verkligen visade var skåpet ska stå var gamla Lill-Babs, ackompanjerad av blott en pianist. Hon gjorde en medley av sina gamla hits, som sträcker sig nästan ett halvsekel tillbaka. De flesta av dem är från 1960-talet, vilket inte hindrade publiken från att sjunga med och få alla orden rätt.

Lill-Babs tog sin publik med både hjärta och rutin. Det var en ren uppvisning. En medley är ingen lätt sak. Artisten måste hålla hela schemat i huvudet. Ändå kunde Lill-Babs skoja runt och kasta in kommentarer mellan versraderna.

Särskilt roligt hade hon med dövspråkstolken som stod vid scenens ena kant. Hon var framme hos honom och sjöng i ett slags duett med hans teckenspråk. Tolken var mäkta skön och hängde med allt vad han orkade, dessutom med signifikant artistisk inlevelse. Lill-Babs och tolken spelade mot varandra som om det var hela vitsen med showen. En härlig syn.

Det enda som kanske hade kunnat mäta sig med den duetten vore en dylik med Darin. Men han hade inte haft en chans mot den gamla ringräven Lill-Babs – speciellt som han förmodligen hade brytt sig för mycket om sin image under tiden. Det behövde inte Lill-Babs bry sig om. Hennes image har med tiden blivit ett med henne.

Hon är ingen ungdom längre. På scen såg hon lika skön och spänstig ut som alltid, fast jag stod precis vid avspärrningen. Men på storbildsskärmen blev hennes ålder hur tydlig som helst i närbilderna, och det var många sådana.

Intrycket var ändå enbart imponerande. Kontrasten mellan närbildernas fårade åldring och scenens spänstiga böna var rent metafysisk. Hur gör hon? Jag tror hon lever på den lust som hon och publiken framkallar hos varandra.
Jag förstår varför Lars Forssell var så förtjust i henne.

Summa summarum en riktigt festlig invigning för Pridefestivalen. Inte så väldigt HBTQ, men temat i år är heteronormen, så vad kan man säga?
Men borde inte en dylik festival göra upp med normer i stället för att leka så förtjust med dem?

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

DN skriver här, Svenskan här och här, Aftonbladet här, här och här om Stockholm Pride.
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm Pride, Darin, Lill-Babs, HBTQ.