Allt är föränderligt, så lösningen är anpassning

Livet har en väldig ovana att riskera sin egen utrotning, konstaterar några forskare som kallar detta Medeateorin, efter den grekiska myten – och för att bilda motpol till Gaiahypotesen, som antar att liv verkar för att bevara liv. Teorierna avlöser varandra i ett förlopp som har mer med tidsandan än med vetenskaplig saklighet att göra.

Flera gånger sedan livets uppkomst på jorden har det riskerat att släckas helt, oftast beroende på en förökning i vansinnestakt som lett till abnormiteter i miljö och klimat – alltså ungefär detsamma som sägs hota oss nu. Därför är det knappast en slump att Medeateorin dyker upp just i dessa dagar.

Dessförinnan favoriserades av många Gaiahypotesen, som antar att jorden är så funtad att den med ett slags skön automatik strävar efter sådan balans som mest gynnar livets utveckling.

Båda hypoteserna behöver ses med kritiskt öga, eftersom de låter mer som religion än vetenskap och passar så väl in i de tankeströmningar som råder. Gaiatanken är den ekologiska idealismen, som framför allt omhuldats inom miljörörelsen. Medeateorin kommer nu när en stor del av vetenskapssamfundet målar upp undergångsstämningar.

Vetenskap är beroende av tidens strömningar. Det är svårt att vara objektiv när vår kultur studsar som en pingpongboll mellan paniker.

Det handlar i båda fallen om en övertolkning av Darwins teorier. Han såg mekanismer i evolutionen, men ingen plan eller enhetlig riktning. Arter förändras för att mutationer som är mer framgångsrika än föregångarna har lättare att fortplanta sig. Det är matematik, inte etik.

Följsamhet
Det gör att vi hellre ska se efter hur vi kan anpassa oss efter en föränderlig värld i stället för att försöka rätta till den. När vi gör det sistnämnda är risken stor att vi bara förvärrar situationen.

Följsamhet är livets nyckel. Människan är kanske det djur som är bäst rustat för att anpassa sig, men vi saknar ofta viljan att göra det. I stället vill vi tänja och bända naturen för att den ska passa oss som vi just nu lever. Det är dömt att misslyckas.

Jag tänker på Hermann Hesses roman Siddharta, där bokens hjälte konstaterar att det enda vi säkert vet är att allt förändras. Föränderligheten är också nyckeln i den gamla kinesiska spådomsboken I ching, som just betyder ungefär Föränderlighetens bok.

Om vi vill vara säkra på att finnas kvar i framtiden måste vi ge upp världshärskardrömmarna och i stället bli virtuoser i anpassning, vilket vi har alla förutsättningar för.

Läs även andra bloggares åsikter om Medeateorin, Gaiahypotesen, evolution, Darwin.