söndag 12 juli 2009

Allt är föränderligt, så lösningen är anpassning


Livet har en väldig ovana att riskera sin egen utrotning, konstaterar några forskare som kallar detta Medeateorin, efter den grekiska myten – och för att bilda motpol till Gaiahypotesen, som antar att liv verkar för att bevara liv. Teorierna avlöser varandra i ett förlopp som har mer med tidsandan än med vetenskaplig saklighet att göra.

Flera gånger sedan livets uppkomst på jorden har det riskerat att släckas helt, oftast beroende på en förökning i vansinnestakt som lett till abnormiteter i miljö och klimat – alltså ungefär detsamma som sägs hota oss nu. Därför är det knappast en slump att Medeateorin dyker upp just i dessa dagar.

Dessförinnan favoriserades av många Gaiahypotesen, som antar att jorden är så funtad att den med ett slags skön automatik strävar efter sådan balans som mest gynnar livets utveckling.

Båda hypoteserna behöver ses med kritiskt öga, eftersom de låter mer som religion än vetenskap och passar så väl in i de tankeströmningar som råder. Gaiatanken är den ekologiska idealismen, som framför allt omhuldats inom miljörörelsen. Medeateorin kommer nu när en stor del av vetenskapssamfundet målar upp undergångsstämningar.

Vetenskap är beroende av tidens strömningar. Det är svårt att vara objektiv när vår kultur studsar som en pingpongboll mellan paniker.

Det handlar i båda fallen om en övertolkning av Darwins teorier. Han såg mekanismer i evolutionen, men ingen plan eller enhetlig riktning. Arter förändras för att mutationer som är mer framgångsrika än föregångarna har lättare att fortplanta sig. Det är matematik, inte etik.

Följsamhet
Det gör att vi hellre ska se efter hur vi kan anpassa oss efter en föränderlig värld i stället för att försöka rätta till den. När vi gör det sistnämnda är risken stor att vi bara förvärrar situationen.

Följsamhet är livets nyckel. Människan är kanske det djur som är bäst rustat för att anpassa sig, men vi saknar ofta viljan att göra det. I stället vill vi tänja och bända naturen för att den ska passa oss som vi just nu lever. Det är dömt att misslyckas.

Jag tänker på Hermann Hesses roman Siddharta, där bokens hjälte konstaterar att det enda vi säkert vet är att allt förändras. Föränderligheten är också nyckeln i den gamla kinesiska spådomsboken I ching, som just betyder ungefär Föränderlighetens bok.

Om vi vill vara säkra på att finnas kvar i framtiden måste vi ge upp världshärskardrömmarna och i stället bli virtuoser i anpassning, vilket vi har alla förutsättningar för.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

11 kommentarer:

  1. "Gud/gud/StoreAnde/MystiskaUrkraft (välj själv), ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

    En bra bön och hållning att ha med sig i alla livets skiften. Känd som sinnesrobönen.

    SvaraRadera
  2. Om någon missar poängen med ovanstånde så är det att vi kan påverka så oerhört lite av det som sker runtomkring oss. Ofta leder sådana försök bara till energiförluster och att vi mår dåligt. Vårt eget mående däremot, det är något vi kan påverka. Bättre att fokusera på det, för det mesta. När vi mår bra har vi både kraft och perspektiv som hjälper oss att göra mera nytta än när vi agerar utifrån frustration och illamående.

    SvaraRadera
  3. Wikipedia har intressant information om den berömda bönens osäkra ursprung: Serenity prayer. Jag misstänker att någon förlaga kan ha cirkulerat redan med de forna kyrkofäderna, eftersom den i så hög grad andas kristna principer.

    Bartley skrev i slutet på 1600-talet en något profanare variant:
    For every ailment under the sun
    There is a remedy, or there is none;
    If there be one, try to find it;
    If there be none, never mind it.

    SvaraRadera
  4. Kristna grundprinciper, tycker du verkligen det? Är det inte precis aikidons sätt att se på sakerna till exempel? Först gilla läget. Därefter ta ställning till vad som kan förändra detsamma. Men alltid göra det första steget grundligt: gilla läget, annars blir handlingen verklighetsfrämmande.

    Utan att kunna min Gandhi särskilt mycket så föreställer jag mig att det här resonemanget utgjorde grunden för hans politiska strategi. Han talade inte, av vad jag har förstått, om vad VI kan göra, förlorande sig i massans vilja, utan nöjde sig med att ta ansvar för sin egen lilla bit, förlitande sig på att många skulle göra detsamma.

    SvaraRadera
  5. "Gilla läget" låter förresten alltför resignerat. Acceptera i glädje vill det till att man gör. Svårt det där med ord.

    SvaraRadera
  6. Den ödmjuka inställningen till vad som är mänskligt möjligt i världen är synnerligen urkristen. Likaså det personliga ansvaret - såväl för handling som icke-handling.
    I det kristna perspektivet är det förstås så att vad människan inte rår på är vad gud tar hand om.

    SvaraRadera
  7. Kristendomen är en så mångformig företeelse. Men visst, inom den innerliga traditionerna finns det sättet att tänka, det har du naturligtvis rätt i. Inte minst kväkarna resonerar så. Och från det hållet emanerar rimligen sinnesrobönen, som du säger.

    Jag associerar till Mobergs utvandrarsvit, som mer än något annat handlar om olika andliga/religiösa hållningar och vad de ger i utbyte. Morbror Daniel är bokstavstroende, men saker går inte enligt den religiösa plan han har tänkt ut åt sig och de sina - det visar sig vara en intellektuell konstruktion, mer än en i egentlig mening andlig. Karl-Oscar är i det närmaste gudsförnekare och vill reda ut varje situation på egen hand, utan hjälp av någon större makt. Han slutar ensam, förgrämd och bitter, utvandrad ur sitt barndoms lyckorike. Robert och Kristina fogar sig i sina öden och dör unga, men i frid med sig själva. De utvandrade, men kom hem till sig själva. Ett fascinerande och klart underskattat verk, inte av allmänheten men väl av de profant skolade kritikerna, som helt taoistiskt begriper så mycket att de inget begriper... (generellt sett, sådär). Väinö Linnas Under Polstjärnan nämner jag alltid i samma andetag, den serien utvecklar samma tema på liknande vis, och kanske med än djupare psykologisk insikt än Moberg i utvandrarsviten.

    SvaraRadera
  8. Jag tänker på Augustinus bekännelser, som andas en ödmjukhet inför de mänskliga bristerna och guds storhet. Där får gud ses som en gestaltning av världsordningen, inte så väsensskild från Lao Tzus Tao.

    Augustinus syn på gud som en kosmisk princip att följa för naturnödvändighetens skull, en makt så ursprunglig att världsalltet inte kan annat än lyda under den och formas av den, kommer på sätt och vis Tao nära.

    I mina studier av Tao te ching har det ideligen slagit mig vilka stora likheter den har med Jesu lära enlig evangelierna.
    Men det är klart att båda dessa källor har tolkats hur olika som helst genom årtusendena och kulturerna.

    SvaraRadera
  9. Julgranen är nog en och densamma. Sen pyntar vi den på olika vis.

    SvaraRadera
  10. Jag gillar förstås Gaia mer än Medea, precis som du skriver, av mer troende skäl än vetenskapliga. Men båda teorierna är ändock teorier, skapade av männniskor som tror att de är någon slags herremän över naturen, som om människan vore den som bad solen gå upp och ned och bestämde när. Jorden har nog sin egen agenda och står kvar, om än i nya kläder (omformningar av lava, vattenhöjder osv) men frågan är om människan tar död på sig själv.
    Fridens,
    /Moder Jords Dotter

    SvaraRadera
  11. Telluselle, jag njuter av din formulering om människan som tror sig bestämma när solen ska gå upp och ner. Vi har fortfarande ett hybris att komma över.

    SvaraRadera