Mera Disney än Pride

Stockholm Prides tredje dag ägnade jag åt Pride Park, den stora festplatsen i Tantolunden, som gör sitt sista år på denna plats. Det påminde om Malmöfestivalen.

Det stora inhägnade området har mängder av utställare – politiska partier, fackförbund, diverse företag, militären, polisen, med mera. Där finns också några stora provisoriska restauranger och flera scener. Ungefär så brukar det se ut på Malmöfestivalen och mängder av andra festivaler i Sverige numera. Varje stad med självaktning har minst en.

HBTQ-temat är visserligen genomgående, men på ett mestadels lekfullt och oskyldigt vis, ibland ganska sökt, så att det lika gärna kunde vara vilket annat tema som helst. Faktiskt tycker jag att det är en smula töntigt, som helhet. Den stora attraktionen är bungyjump.
Sannerligen inget Sodom och Gomorra, ifall någon trodde det. Snarare anstrykning åt Disneyland.

Dusty Springfield
Kvällen innehöll en ambitiös och glad konsert med låtar av Dusty Springfield, den lesbiska sångerskan som var stjärna under en tid när det inte gick för sig att komma ut ur garderoben. En rad artister avlöste varandra, ackompanjerade av ett stort band från Skåne.

De som grep mig mest med sina tolkningar av de gamla slagdängorna var Tingsek, Rebecka Törnqvist, Titiyo och Jill Johnson. Sistnämnda fick särskilt högljudda ovationer av publiken, som förmodligen redan denna kväll trånade till torsdagens schlagerfest, som är hela festivalens populära höjdpunkt. Är inte det också liksom lite Disney?

Det märktes att de kvinnliga sångarna var särdeles förtjusta över evenemanget, som lät dem klä upp sig alldeles hejdlöst. Inför denna publik kunde det inte bli för mycket. Såväl Rebecka som Titiyo och Jill hade klädbyten mellan sina nummer. Det var en hel del som glittrade och några riktigt högklackade skor.

Genom hela konserten var det tydligt att artisterna hade minst lika roligt som publiken, förmodligen mer. Men minnesvärd vet jag inte om jag skulle kalla föreställningen. Snarare rapsodisk och skojsam.

A Camp
Ribban höjdes distinkt vid A Camps konsert. Nina Persson har enträgna sånger med genomtänkta texter – och framför allt en röst som är säreget gripande. Den är inte påtagligt storslagen eller remarkabel, men den har något som tränger in under huden och fascinerar allt mer.

Den där underligt fängslande rösten var konsertens nerv. Det fanns också en del gedigna instrumentala insatser av det lilla bandet och några textfraser som var värda att upprepas och kontemplera en stund.

Dock var det ofta så att slutet på sångerna kom lite plumpt. Det är en svår konst det också: att leda i mål vad man har satt igång. Där blev det då och då platt fall, som om varken Nina eller hennes orkester visste vart de skulle ta vägen.
Lär hon sig det så är skyn gränsen.

Tunnelbanan
En scen som borde ingå i en Fellinifilm utspelades på Zinkensdamms tunnelbanehållplats när det var dags för hemfärd. Trots att klockan var blott i trakten för midnatt anlände jag när det var en kvarts väntan till nästa tåg.

Därmed samlades snart hundratals av Pride Parks hemvändande besökare på perrongen. På en av dess bänkar satt ett par i de tidiga tonåren och småhånglade helt heterosexuellt. De måste ha blivit mäkta konfysa av att plötsligt omges av hundratals HBTQ-människor som inte gjorde ett dugg för att dölja sina preferenser, utan paraderade förstärkta av rus och feststämning.

När tunnelbanan äntligen kom utbröt applåder och visslingar.

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

DN skriver här och här, Svenskan här om Pridefesten.
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm Pride, Pride, A Camp, Nina Persson, Dusty Springfield.