torsdag 30 juli 2009

Mera Disney än Pride


Stockholm Prides tredje dag ägnade jag åt Pride Park, den stora festplatsen i Tantolunden, som gör sitt sista år på denna plats. Det påminde om Malmöfestivalen.

Det stora inhägnade området har mängder av utställare – politiska partier, fackförbund, diverse företag, militären, polisen, med mera. Där finns också några stora provisoriska restauranger och flera scener. Ungefär så brukar det se ut på Malmöfestivalen och mängder av andra festivaler i Sverige numera. Varje stad med självaktning har minst en.

HBTQ-temat är visserligen genomgående, men på ett mestadels lekfullt och oskyldigt vis, ibland ganska sökt, så att det lika gärna kunde vara vilket annat tema som helst. Faktiskt tycker jag att det är en smula töntigt, som helhet. Den stora attraktionen är bungyjump.
Sannerligen inget Sodom och Gomorra, ifall någon trodde det. Snarare anstrykning åt Disneyland.


Dusty Springfield
Kvällen innehöll en ambitiös och glad konsert med låtar av Dusty Springfield, den lesbiska sångerskan som var stjärna under en tid när det inte gick för sig att komma ut ur garderoben. En rad artister avlöste varandra, ackompanjerade av ett stort band från Skåne.

De som grep mig mest med sina tolkningar av de gamla slagdängorna var Tingsek, Rebecka Törnqvist, Titiyo och Jill Johnson. Sistnämnda fick särskilt högljudda ovationer av publiken, som förmodligen redan denna kväll trånade till torsdagens schlagerfest, som är hela festivalens populära höjdpunkt. Är inte det också liksom lite Disney?

Det märktes att de kvinnliga sångarna var särdeles förtjusta över evenemanget, som lät dem klä upp sig alldeles hejdlöst. Inför denna publik kunde det inte bli för mycket. Såväl Rebecka som Titiyo och Jill hade klädbyten mellan sina nummer. Det var en hel del som glittrade och några riktigt högklackade skor.


Genom hela konserten var det tydligt att artisterna hade minst lika roligt som publiken, förmodligen mer. Men minnesvärd vet jag inte om jag skulle kalla föreställningen. Snarare rapsodisk och skojsam.

A Camp
Ribban höjdes distinkt vid A Camps konsert. Nina Persson har enträgna sånger med genomtänkta texter – och framför allt en röst som är säreget gripande. Den är inte påtagligt storslagen eller remarkabel, men den har något som tränger in under huden och fascinerar allt mer.


Den där underligt fängslande rösten var konsertens nerv. Det fanns också en del gedigna instrumentala insatser av det lilla bandet och några textfraser som var värda att upprepas och kontemplera en stund.

Dock var det ofta så att slutet på sångerna kom lite plumpt. Det är en svår konst det också: att leda i mål vad man har satt igång. Där blev det då och då platt fall, som om varken Nina eller hennes orkester visste vart de skulle ta vägen.
Lär hon sig det så är skyn gränsen.

Tunnelbanan
En scen som borde ingå i en Fellinifilm utspelades på Zinkensdamms tunnelbanehållplats när det var dags för hemfärd. Trots att klockan var blott i trakten för midnatt anlände jag när det var en kvarts väntan till nästa tåg.

Därmed samlades snart hundratals av Pride Parks hemvändande besökare på perrongen. På en av dess bänkar satt ett par i de tidiga tonåren och småhånglade helt heterosexuellt. De måste ha blivit mäkta konfysa av att plötsligt omges av hundratals HBTQ-människor som inte gjorde ett dugg för att dölja sina preferenser, utan paraderade förstärkta av rus och feststämning.

När tunnelbanan äntligen kom utbröt applåder och visslingar.

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

DN skriver här och här, Svenskan här om Pridefesten.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

8 kommentarer:

  1. Och jag och kraxen som trodde att det var idel scatsångare...

    SvaraRadera
  2. Nina är bra!

    Själv tror jag att ju mer vi fokuserar på att lyfta fram skillnader mellan människor i samhället, desto fler skillnader kommer vi att se och desto större klyftor kommer det att bli. Om vi istället fokuserade på att se på vad som enar oss och lyfter fram detta på olika sätt, kommer vi att känna oss mer enade och trygga.

    Fridens,
    /Alexandra

    SvaraRadera
  3. På något sätt tror jag att båda sakerna är möjliga att göra, och samtidigt. Som kanske Pride lyckas med, det låter ju så av Stefans rapport.
    Lite som in- och utandning. Som ju till och med somliga klarar av utföra samtidigt. Det är inte lätt, men det går, motsatserna går att förena harmoniskt.

    SvaraRadera
  4. Alexandra, det var vackerts sagt. Jag tycker i mitt liv att jag ideligen har upptäckt just det: så mycket förenar oss att det bara är bagateller som gör oss olika. Det gäller sexuell läggning, ras, nationalitet, klasstillhörighet, IQ och vad som helst.

    Vi är väldigt lika, vi människor. Kanske är det just därför vi tenderar att överdriva de små olikheter vi har.

    SvaraRadera
  5. Visst är det så, båda, kanske är det så att vi i vår strävan att känna oss älskade och accepterade, försöker framhålla våra olikheter som en specialitet från början. Tyck om mig för att jag är... och de som inte är... blir då besvikna och tror att de måste bli... vitare, svartare, mer gay, mindre gay, man, kvinna eller vad det nu är.

    *fnissar åt regnet* - det där kan man ju önska bort på 10 min om man vill ;)
    /Alexandra

    SvaraRadera
  6. För ett eller ett par år sen såg jag Jonas Gardells show. Jag har sett honom förr, för många år sen. När man skrattade så magmusklerna krampade, för att helt plötsligt sätta skrattet i halsen när han levererade något med bett. Och när tonårstjejer rusade upp efteråt på scen för att få en kram av den person, som lotsat dem igenom en tonårstid för svår att uthärda ensam.

    Så satt jag där... och det var hur intetsägande som helst. De enda som blev berörda var de pensionerade tanterna på första raden, som riskerade att bli nedstänkta och därför skrattade så de grät. Och då insåg jag - Jonas har blivit Lasse Berghagen! En person som varit så vass o på pricken o som nu skapat sig en plattform, där han skulle kunna leverera vilka skarpsynta texter som helst och så mynnar det ut i Teddybjörnen Fredriksson o buskis.

    Inget ont om Lasse o Fredriksson, men de finns ju redan i ett exemplar. Jag fick min mittlivskris där och då.

    SvaraRadera
  7. Alexandra, jag tror att publiken råkade önska dit ösregnet just när det kom, med en enveten önskan om att "måtte det inte börja regna just nu!" Undermedvetet trånar man efter det man verkligen inte vill ha.
    Ett nödvändigt crescendo.

    SvaraRadera
  8. Anonym, tack för dina välformulerade synpunkter på Jonas Gardell förr och nu. Jag misstänker att jag skulle få samma intryck om jag såg hans show.
    Jag mötte honom hastigt i Pride Park och han kom ihåg mig, vilket jag inte kunde begära av honom, för vi har inte setts på över 15 år.

    På 1980-talet var hans standup underbar, men jag får nu ibland en känsla av att han slår in portar han själv redan har öppnat för flera år sedan. Han ska dock ha heder för att ha varit den som öppnade dem.

    Många unika och säregna artister går med tiden i fällan att härma sig själva.

    SvaraRadera