Marlon Brando och spontanitetens gåta

Jag har just sett en härligt lång och rik dokumentär om Marlon Brando. Många av hans kollegor intervjuades, så det handlade i hög grad om vad som kunde vara hans skådespeleris väsen. Min gissning är hans koncentration på att replikerna skulle komma spontant.

Så är det ju nästan alltid i det verkliga livet: man yttrar de ord som hoppar upp ur hjärnans inre. De fanns inte dessförinnan och försvinner direkt därefter, för att ge plats för nya ord.

Ibland kan man vara förberedd med någon mening eller två, som man länge velat få ur sig – men knappast en hel monolog. Och även om man hade en sådan på lager, spricker den så fort människan man talar med får något sagt.

Naturlig dialog
Skådespeleri utgår från manus och förställning. Därför klingar det sällan riktigt rent eller övertygande. Det finns något sökt i varje replik, eftersom den är just det. Även improvisation blir lätt sökt, eftersom den är bunden av premisser och andra omständigheter.

I de manus jag har skrivit – för teater och för film – har jag alltid kämpat för att försöka få dialogen att komma naturligt, just som när personer i det verkliga livet samtalar eller grälar. Jag mumlar replikerna för att kunna smaka på dem, för att pröva hur spontana de känns när de blir ljud – en soloteater i all ensamhet, där jag spelar alla rollerna (utan gester eller kostym).

Jag vill tro att det går att skriva sådan dialog. Jag vill till och med inbilla mig att jag då och då har lyckats med det. Ett sådant manus kan underlätta för skådespelarna, men knappast lösa deras problem helt. De måste ändå återskapa replikerna som om de inte alls fanns nedtecknade, utan uppstod i den situation som skådespelet gestaltar.

Fuskad spontanitet
Marlon Brando arbetade mästerligt med just denna aspekt, och använde gärna en del knep. Exempelvis ville han ogärna memorera sina repliker, utan kunde i stället klistra upp fusklappar här och där (dolda för kameran), som han kikade på så artistiskt att filmpubliken aldrig anade det. I stället såg det ut som om han sökte efter ord, precis som vi alla gör i vardagslivets samtal.

Vid någon filminspelning (kanske flera) på hans ålders höst hade han till och med en öronsnäcka i vilken hans assistent läste ur manuset åt honom.

I och med att han fick sina repliker precis innan han skulle yttra dem blev det lättare att framföra dem som om de verkligen uppstod i ögonblicket. Det krävde förstås ett makalöst skickligt skådespeleri att göra detta utan att publiken genomskådade “fusket”.

Det ligger något vidunderligt väsentligt om konstens natur i detta krux med att få en skriven dialog att framstå som spontan – kanske något väsentligt även om människans hela situation. Vi drabbas av livet, hur vi än försöker planera det. Det går inte att styra, men kanske kan vi lära oss att se dess mönster, ana dess samband – genom att studera det spontanas mekanismer i oss själva.
Kan det vara skådespeleriets och teaterns stora läxa om livet?

I så fall är Marlon Brandos filmer värda att se om.

Läs även andra bloggares åsikter om Marlon Brando, film, skådespelare, manus.