Michael Jackson väckte ädla känslor

Jag satt igenom hela firandet av Michael Jacksons minne på TV4 – inte bara för att frossa i sorgen efter en stor artists bortgång, utan också för att Fredrik Strages kommentarer fortsatte att väcka nyfikenhet. En rockrecensent med hjärtat på rätta stället – det hör inte till vanligheterna.

Fredrik Strage skriver rock och film på DN. Fast nu är han så uppskattad att han får skriva om lite av varje, nästan som en mediaprofet.
Jag gillar egentligen inte när recensenter har en så tydlig personlig framtoning, som om de vore stjärnorna. Men i hans fall går det an – för han har uppenbarligen hjärtat i musiken och artisterna, inte i självhävdelse.

Under TV4:s direktsändning av den långa minnesstunden i LA återkom Fredrik Strage flera gånger till att om alla dessa människor som nu hyllade Michael Jackson gränslöst hade stött honom åtminstone litegrann under kriserna så vore han förmodligen alltjämt vid liv.
Fredrik sa det bittert, utifrån genuin smärta. Det hedrar honom.

De flesta rockrecensenter föredrar att vara cool blasé och frossa i cynismer. Men det går inte. Då kan man inte känna konsten tillräckligt djupt i sitt inre för att skriva meningsfullt om den. Recensenter som månar om sin egen attityd och image släpper inte in konstupplevelser – så de har dem helt enkelt inte.
Därför känns det alltför ofta som om recensenterna är de enda som inget fattar. De kan inte fatta för att de inte vågar känna.

Jag är säkert inte överens med Strage om allt – exempelvis var jag uppenbarligen betydligt mer förtjust i John Mayers inkännande gitarrtolkning av en Jacksonklassiker än han – men jag gillar verkligen att han vågar ha nerverna på ytan och säga det som spontant kommer för honom.

Själva högtidsceremonin var bitvis plågsamt amerikansk, om man säger så, men ändå med just den nationens mått mätt ganska sansad. Högt och lågt. Mariah Carey tog i från tårna för att försöka göra idolen rättvisa. Det dräller av andra sångare och sångerskor jag hellre sett där på scenen, men hon skämdes inte för sig. Inte heller Usher, som var den enda att våga närma sig guldkistan.
Bara det – en guldkista. Amerika...

Nästan allra sist behövde Michael Jacksons dotter Paris få det sagt att han var en underbar far och att hon älskade honom så mycket. Det kom med en återhållen grad av panik. Kanske kände hon att Michael i all denna uppståndelse höll på att rövas bort från henne och de andra barnen, just när det var som allra viktigast att de knöt kontakten för gott.

Det var Michaels systrar, Janet och LaToya, som gav henne stöd nog att få det sagt. Märklig familj det där. Man får för barnens skull hoppas att det är kvinnorna, inte männen, som tar hand om deras fortsatta uppväxt. Det såg ut som om de redan hade bestämt sig för just det – visa av skadan.

DN skriver här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här och här, Svenskan här, här, här, här och här, Expressen här, här och här om ceremonin.
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Jackson, begravning, Fredrik Strage.