tisdag 7 juli 2009

Michael Jackson väckte ädla känslor


Jag satt igenom hela firandet av Michael Jacksons minne på TV4 – inte bara för att frossa i sorgen efter en stor artists bortgång, utan också för att Fredrik Strages kommentarer fortsatte att väcka nyfikenhet. En rockrecensent med hjärtat på rätta stället – det hör inte till vanligheterna.

Fredrik Strage skriver rock och film på DN. Fast nu är han så uppskattad att han får skriva om lite av varje, nästan som en mediaprofet.
Jag gillar egentligen inte när recensenter har en så tydlig personlig framtoning, som om de vore stjärnorna. Men i hans fall går det an – för han har uppenbarligen hjärtat i musiken och artisterna, inte i självhävdelse.

Under TV4:s direktsändning av den långa minnesstunden i LA återkom Fredrik Strage flera gånger till att om alla dessa människor som nu hyllade Michael Jackson gränslöst hade stött honom åtminstone litegrann under kriserna så vore han förmodligen alltjämt vid liv.
Fredrik sa det bittert, utifrån genuin smärta. Det hedrar honom.

De flesta rockrecensenter föredrar att vara cool blasé och frossa i cynismer. Men det går inte. Då kan man inte känna konsten tillräckligt djupt i sitt inre för att skriva meningsfullt om den. Recensenter som månar om sin egen attityd och image släpper inte in konstupplevelser – så de har dem helt enkelt inte.
Därför känns det alltför ofta som om recensenterna är de enda som inget fattar. De kan inte fatta för att de inte vågar känna.

Jag är säkert inte överens med Strage om allt – exempelvis var jag uppenbarligen betydligt mer förtjust i John Mayers inkännande gitarrtolkning av en Jacksonklassiker än han – men jag gillar verkligen att han vågar ha nerverna på ytan och säga det som spontant kommer för honom.

Själva högtidsceremonin var bitvis plågsamt amerikansk, om man säger så, men ändå med just den nationens mått mätt ganska sansad. Högt och lågt. Mariah Carey tog i från tårna för att försöka göra idolen rättvisa. Det dräller av andra sångare och sångerskor jag hellre sett där på scenen, men hon skämdes inte för sig. Inte heller Usher, som var den enda att våga närma sig guldkistan.
Bara det – en guldkista. Amerika...

Nästan allra sist behövde Michael Jacksons dotter Paris få det sagt att han var en underbar far och att hon älskade honom så mycket. Det kom med en återhållen grad av panik. Kanske kände hon att Michael i all denna uppståndelse höll på att rövas bort från henne och de andra barnen, just när det var som allra viktigast att de knöt kontakten för gott.

Det var Michaels systrar, Janet och LaToya, som gav henne stöd nog att få det sagt. Märklig familj det där. Man får för barnens skull hoppas att det är kvinnorna, inte männen, som tar hand om deras fortsatta uppväxt. Det såg ut som om de redan hade bestämt sig för just det – visa av skadan.

DN skriver här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här och här, Svenskan här, här, här, här och här, Expressen här, här och här om ceremonin.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

9 kommentarer:

  1. Och Mariah Carey släppte visst en singel den 6 juli... Vilket sammanträffande.

    SvaraRadera
  2. Det framkom under minnesstunden väldigt tydligt och klart vilken kärleksfull och engagerad medmänniska Michael Jackson var och hur älskad han var just av den orsaken. Det tragiska är att det förmodligen är precis så som man sa, att han inte fick känna av det när han mest behövde det.
    Det jag kommer att minnas mest ifrån minnesstunden det är Brooke Shields känslosamma tal om sin vän Michael, Stevie Wonders framträdande och givetvis Michaels 11-åriga dotter Paris korta med kärleksfulla tal.
    Att King of Pops favoritlåt var "Smile" av Charlie Chaplin var underbart att höra.
    Här är länk till Michael Jacksons vackra version av den:
    http://www.youtube.com/watch?v=iu-rLA4POkI

    SvaraRadera
  3. Nina, jag studsade också till av att få veta att Smile var hans favoritlåt - men det är ju egentligen hur självklart som helst. Vacker och tragisk.

    Även Chaplin var väldigt sentimental - och förföljd. När McCarthy härjade som värst var han tvungen att lämna USA, anklagad för att vara kommunist, och vägrade att någonsin återvända.

    SvaraRadera
  4. Fint skrivet om kollegan Strage. Jag läser inte mycket musikkritik, kanske av de anledningar du anger. Men samma sak gäller nog all kritik. Också litteraturkritiker tar ofta på sig så tjock hud att de inte känner mycket igenom densamma. Men såklart inte alla.

    SvaraRadera
  5. Även mindre ädla känslor tycks det.
    Sahlin snyltar på Wackos hädanfärd på Newsmill.
    Det verkar gå ut på att framställa sig som en vanlig "menscha" värd att anförtros styrelsen av detta plågade land om ett år eller så av alla oss andra vanliga menschor. Eller varför tror hon att någon skulle vara intresserad av vad hon tycker om den avdöde idolen. Gam!
    bl

    SvaraRadera
  6. Anonym, jag tycker nog att Mona Sahlin har skrivit med både uppriktighet och ett politiskt mod. Hon har länge varit en orädd kämpe för annorlundaskap och de som föraktas även av PK-normen. Det är djärvt av henne att ta någon i försvar som flera gånger anklagats för övergrepp mot barn. De flesta politiker skulle uttrycka sig mycket försiktigare, eller inte alls.

    Här är hennes text:
    Jacksons mot att vara annorlunda

    SvaraRadera
  7. Intressant. Hade Michael Jackson varit lastbilschaffis eller skollärare hade han knappast kunnat slingra sig fri om han låtit 12-åringar sova i sin säng samtidigt som han själv.

    SvaraRadera
  8. Lars, vad jag vet är det inte olagligt att sova i samma säng som barn. Många föräldrar gör det, t.ex. när barnen är oroliga eller plågas av mardrömmar.
    Men du har säkert tyvärr rätt i att rättvisan mestadels gynnar de rika.

    SvaraRadera
  9. Stefan, inte olagligt, men jag skulle aldrig låta mina bekantas 12-åringar sova i min säng med mig, flickor som pojkar. Sina egna småbarn är något helt annat. Även om Jackson inte har gjort något olagligt så har han som en skribent uttryckte det: "osunda relationer med barn". Jackson har gjort fler tabbar, hålla sin bebis utanför balkongen. Jag vågar knappt lyfta en bebis av rädsla för att skada dem.

    SvaraRadera