Michael Jackson har lämnat en fascinerande musikskatt efter sig. Hans suveräna dans och gigantiska produktioner gömmer grunden i hans konstnärskap: den infernaliskt kämpande sångaren. Det hörs i de många a capella-versioner av hans sånger som givits ut, och som ibland överträffar de orkestrerade versionerna.
När jag var rockrecensent på DN på 1980-talet fick vi en klase maxisinglar till redaktionen, som bland annat innehöll a capella-versioner av några låtar från albumen Thriller och Bad. Jag lyssnade med häpnad. Där visade det sig oomtvistligt vilken fenomenal sångare Michael Jackson var.
Rösten var inte den största i populärmusikens historia, men som han jobbade med den! Inte en stavelse halkade förbi slumpmässigt. Han knådade varje ton, varje ord, så att låten inte kunde bli annat än just den skulptur han avsåg.
Varje sångare borde studera hur hängivet han slet och kämpade med sångerna. Man blir matt, urlakad, bara av att lyssna på det.
Här är några exempel:
Another part of me från Bad, 1987, är inte en av de mest spännande sångerna, varför Michael slet lite extra med fraserna för att blåsa liv i dem. Han fick verkligen kavla upp armarna, eftersom sången inte i sig själv lyfte.
Det är inte ren a capella. Lite trummor finns med, likaså kören här och där. Precis lagom för att det ändå ska gå att dansa till (filmbilderna är från ett liveframförande av samma låt, men a capellan är förstås från studioinspelningen av albumet):
The way you make me feel, också från Bad 1987, är en betydligt starkare låt med sin oemotståndliga svängighet, liksom svävande i en lätt euforisk dimma. Märk hur tydligt Michael artikulerar stroferna och ändå accentuerar rytmen. Han håller sig inte slaviskt till takten, utan improviserar lite i smyg med rytmen, som om det vore jazz.
Det är faktiskt väldigt mycket jazz. Och sex förstås:
Earth song från History, 1995, får bli den pampiga finalen på detta lilla urval. Sången är ohyggligt mäktig i sin orkestrerade version (och i den monumentala videon, som syns i bild). Jag tror att det är denna sång han helst själv skulle göra till sitt testamente.
A capella-versionen har inga trummor eller körer, i stället kommer då och då påträngande ljudeffekter från den dramatiska videons scener. Det blir väldigt effektfullt i sin sparsamhet.
Men lyssna framför allt på hur passionerat Michael Jackson sjunger, som om det vore i ett tempel. Han såg det nog så. Rösten innehåller sorg, vädjan, raseri, triumf. Det är gränslöst.
Artister brukar fnysa åt frågan om deras musik kan förändra världen – men om det någonsin är möjligt så måste det ske genom en sånginsats som denna. Det är inte blott sång, det är besvärjelse:
Jag har också skrivit detta inlägg om Michael Jackson:
Michael Jackson dog när han lämnade scenen
Här är dagens skörd i tidningarna om Michael Jacksons död:
DN här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Jackson, a capella.
höhö nån gillar trackbacks
SvaraRaderaDet är inte bara Michael Jackson som lägger ner energi på det han gör. Femtio länkar, Stefan...!!??
SvaraRaderaDet där lät kanske inte som uppskattning. Men det var det menat som. Lite som med Michael Jackson: talang (i ditt fall pennans) kommer man långt på, men parar man det med hårt jobb blir det ännu bättre. Din blogg är en av två som jag läser regelbundet.
SvaraRaderaVem är det som översatt texten från nödsamtalet? Babelfish eller var det en kines som ringde 112?
SvaraRaderaTrackbacks är kul ;)
SvaraRaderaDessutom ger det en bild av vad som händer i pressen vid vissa nyheter, och inte alls vid andra.
Förresten, är det fler än jag som märkt hur kvicka de är på Svenskan numera (fast Stefan Malmqvist slutat där)? Redan under natten till idag hade de en klase artiklar om MJ - och jag har faktiskt inte länkat till allihop.
DN hade vid motsvarande tid bara en enda text - nyhetsmeddelandet om MJ:s död.
Öh... natten till igår får det bli. Midnatt har passerats.
SvaraRaderaKul med trackbacks... eller? Jag kom från en artikel från DN och trodde jag skulle få en blogpost som rörde artikeln jag läst men det visare sig att jag hamnade här... hos någon som bara ville ha trafik..... synd för mig....
SvaraRaderaKalle Kula, sorry about that. Jag trodde att jag gjorde ett ämnesspecifikt urval. Dessutom har jag en rubrik på mitt inlägg som borde säga en del om dess innehåll.
SvaraRaderaNu har förresten Nils Hansson på DN skrivit en läsvärd längre text om Michael Jackson:
SvaraRaderaKungen av det bisarra
Kungen är död länge leve Drottningen.
SvaraRaderaAnd no BS.
Du är upplevelsen.
Underbar inledande reflektion av Nils Hansson, jag skrattade gott. Hur nära vännen Liz Taylor intygade att Michael Jackson är hur vardaglig som helst... Eight-divorce Liz Taylor! Hon må uttala sig om vad som helst, men just vanlighet är hon knappast expert på.
SvaraRaderaNja, gillade Thriller när den kom. Efter det hade jag lite svårt för Jackson,Tror hans konstigheter i övrigt drog ned musiken på något vis. Känns lite som att svära i kyrkan här, men hans eviga plastikoperationer och blekningar av huden gjorde att man började undra...
SvaraRaderaRobsten, jag tror att i början byggde han helt enkelt om sig för scenen - för att bli en liksom utomjordisk varelse, som fungerade på scenen men knappast vid köksbordet under en familjefrukost.
SvaraRaderaSedan verkar det ha spårat ur.
Han var nog ute efter vad han ansåg vara den optimala skönheten. Rykten gick att han i början opererade om sig för att bli så lik Diana Ross han kunde.
Nå, skönheten är ett undflyende väsen. När man försöker för mycket att fånge henne så förbyts hon i sin motsats. Oscar Wilde har haft en del kloka tankar om den saken.
Mattias, Nils Hansson på DN är lika klurig som han är kunnig.
SvaraRaderaJa precis, eller var det så att själen avbildades på ett särdeles märkvärdigt porträtt av Dorian Grey.
SvaraRaderaNja Stefan, jag har nog gjort en annan lite elakare tolkning. Jag fick för mig att han skämdes för sin ähumm... hudfärg. Men det är ju något vi aldrig får något svar på antar jag. När man ser hennes syster (La Toya) så blir man rent av beklämd, hon skulle vara jättesöt utan alla operationer, nu skrämmer hon småbarn. Nä, Stefan, både La Toya och Michael, smala näsor, blekning av hyn...något är riktigt fel här..
Ni kan googla själva på bilder av La Toya, men låt det lika gärna vara.
Robsten, visst är det tänkbart. Han skyller på en hudsjukdom, men vem vet?
SvaraRaderaDet mest tragiska är egentligen att han med blekare hy hade större chans att accepteras av fler vita.
Som svar till de ovetande. Ibland har vissa personer på denna planeten önskat att de varit någon annan stans, som Michael förverkligade sin drömm. Sannigen finns där ute
SvaraRaderaMetaforses, Michael blev larven som blev Fjäril. Men och andra sidan Michael var kanske född fjäril.
Det tror jag faktiskt inte Stefan. Skulle Muhammad Ali varit populärare om han varit vit? Skulle James Brown Jimmie Hendrix och Eartha Kitt varit populärare om de hade haft ljusare hy? Mitt svar är faktiskt NIX! Hudfärgen spelar ingen som helst roll vad gäller musikalisk eller annan populäritet. Nu har jänkarna t.o.m. valt Obama som president. Skulle han ha blivit vald om han försökt bleka sin hy? Inte en janne Stefan.
SvaraRaderaHär har du faktiskt helt fel Stefan. Om mina "farhågor" att Jackson försökte bli mer lik vita, så berodde det på ett alldeles eget komplex, som verkar delas av La Toya. Det har inte ett smack med publiken att göra. Skulle Thriller sålt sämre om MJockson hade haft lite mörkare hy? Inte en chans, inte en chans Stefan. Här får du ge dig helt enkelt.
komplixtet, alla är vi komplexa. För att passa in, finns där en strävan som strecker sig över andras strävan. Och dit bland annat är min
SvaraRaderaHär tycker jag som Anonym. Vem man vill likna, vem man vill vara, vad man vill heta, det är upp till var och en. Det är en farlig resa man ger sig in på när man ger upp sin identitet och söker en ny, men är man beredd att betala priset så är det bara att önska lycka till. MJ satsade och vann - eller förlorade, det vet bara han själv.
SvaraRaderaFör övrigt undrar jag om Obama idag hade varit president om inte MJ först krattat manegen.
Robsten, det vore trevligt om du hade rätt - men t.ex. var Michael Jacksons låtar från Thriller de första av någon svart artist som spelades på amerikanska MTV.
SvaraRaderaVi pratar 1980-tal här, och då var stämningarna annorlunda. Dessutom var Michael Jackson som artist redan med på 1960-talet, när Martin Luther King blev skjuten för att han hade en dröm.
Svarta artister sålde skivor, men ytterst sällan på den nivå som många vita artister kom upp till. Så var det bara, och före Michael Jackson var det få i branschen som trodde att det någonsin skulle bli annorlunda.
Mattias, det var en spännande tanke. Tveklöst betydde det väldigt mycket för amerikansk mentalitet att deras största popidol var svart (typ). Notera också att Obama inte är enbart afroamerikan. Jag vet inte om det har hjälpt honom, men det är möjligt.
SvaraRaderaAnnars måste förstås sägas att för Obama gäller detsamma som för Michael Jackson: utan deras fantastiska talang och förmåga hade det inte blivit något.
Och flit, som du själv påpekar i ditt inlägg. "Negrer är merendels lata", vad det inte så HasseoTage citerade nåt gammalt uppslagsverk? "Det var en ovanligt flitig neger, han måste vara vit" ironiserar Tage vidare i sin Grallimatik.
SvaraRaderaTanken på MJ som Obamaförebådare är dessutom dubbel. Det handlar dels om acceptansen för en svart man i en ledande position, men också om de svartas självbild. Kanske var MJ:s gränsöverskridande exempel nödvändigt för att Obama skulle kunna se sig själv som en möjlig presidant.
SvaraRaderaFörvandlingen till en alltmer vit man är verklig intressant. Visst kan man tolka det som Robsten, om jag nu tolkar dig rätt, som att MJ vände ryggen åt sin härkomst. Men man kan också se det som att han visade på hur chimära rasskillnaderna egentligen är, på samma sätt som en queerperson visar på möjligheter som den heterosexuelle kan ta vara på och bejaka, utan att därför uppge sin sexuella identitet.
Dålig svenska där... Chimär är ett substantiv... Well, what the heck, att rasskillnadnerna är skenbara och skapas av våra förväntningar, det var det jag ville ha sagt. Michael Jackson bidrog i hög grad till att ändra på de förväntningarna.
SvaraRaderaJepp Stefan och nu är Thriller den mest sålda skivan någonsin.
SvaraRaderaMartin Luther King blev skjuten ja, av hatiska Ku Klux klan eller liknande, de finns sannolikt kvar en del av dem. De köper inte en skiva av MJ antingen han bleker hyn eller inte, de kanske inte ens gillar musiken, vill nog ha lite mer country antar jag.
Jepp, svarta artister hämmades i början på 1900talet av deras hudfärg. men det släppte väl ganska långt innan 80-talet? Hendrix sålde och en massa andra svarta artister likaså. Men ingen skulle ha sålt bättre för de blekte hyn. Det här var ett privat komplex av MJ, fan de sålde ju bra redan som Jackson five, när de var typ sex år gamla.
Läser det här i dagens SvD:
SvaraRaderahttp://www.svd.se/kulturnoje/michaeljackson/artikel_3125139.svd
""Och kanske var det där som grunden lades för den r&b som vi känner den idag? Rotad i svart amerikansk funk och soul, men på gott och ont, så lättillgänglig, framåtblickande och hitstänkande att den idag i det närmaste är att betrakta som samtidens pop.""
Hade MJ inte varit svart hade han helt enkelt inte blivit den han blev. Det var hans musikaliska rötter i "svart amerikansk funk och soul" som gjorde att han kunde frambringa den musiken han til slut gjorde, som jag menar nådde sin kulmen i Thriller. Efter det gick det väl långsamt neråt, kanske beroende på att det helt enkelt inte gick att komma högre, göra något lika bra och banbrytande.
Niel Young har filosoferat mycket om detta med att nå toppen för att sedan bara se en nedförsbacke. Young har löst det genom att medvetet släppa plattor då och då som han vet fansen inte är så förtjusta i, typ akustiska plattor som inte svänger överdrivet mycket. Han menar att det är nödvändigt för att orka fortsätta. Släpper han inte de lite mer annorlunda plattorna blir det en nedförsbacke hela tiden efter efter låtarna "American hurricane" och "cowgirl in the sand".
Robsten, jag vurmar nog själv något mer för Bad, bland annat på grund av dess härligt dramatiska ljudbild. Och så tycker jag att Off the Wall har kommit oförtjänt i skuggan.
SvaraRaderaJacksons var på väg bort när Michael började bli "vuxen" och de tappade sin dittillsvarande publik som tyckte att pojken var gullig. De hade också vattnat ur sig på TV, enligt Michael själv, som därefter var snål med det mediet.
Han började samarbetet med Quincy Jones på plattan Off the Wall, som sålde bättre än branschen förväntat sig. Kombinationen pop/funk/jazz var något nytt, i alla fall som det lät där.
Efter Thrillers makalösa framgång hamnade han onekligen i all den vånda du beskriver. Alla artisters mardröm: hur följa upp något som man omöjligen kan bräcka?
Han behövde bli något mer än bara en popsångare. Han gjorde sig till en arketyp. Han har väl själv medgivit att många av de tokiga myterna om honom har han själv spritt, eller i alla fall uppmuntrat?
Mattias, jag tror att begreppet queer passar Micahel Jackson på väldigt många sätt. Hans avsteg från normen, hans accentuerade androgynitet, hans vägran att bli vuxen. Sannerligen ett slags queer.
SvaraRaderaRobsten: Spännande det du skriver om Neil Young. Ingen artist är väl mer känd för att varva rent pinsamma bottennapp med storverk. Det är alltså helt medvetet gjort, som ett slags vaccin mot prestationsångest. Wow! säger jag.
SvaraRaderaOm MJ:s ljudbild: för mig är det den, plus sången och själva energin i densamma, som jag tar till mig av MJ:s musik. För övrigt är den inte mycket att hänga i julgranen tycker jag - men de faktorerna är mycket nog.
Ja Mattias det är medvetet, om man modererar orden "pinsamma bottennapp" att det är meningen med bottennapp tvivlar jag starkt på. Han vill ändra perspektiv, byta spår, göra något annorlunda, för att kunna nå nya höjder på sitt gamla sound. Jag tycker faktiskt att taktiken lyckats till stor del.
SvaraRaderaTycker Young bevisar det med hans näst senaste platta "Living with war" som blev oerhört populär. Rent musikaliskt blev det en höjdare. Det politiska innehåller håller jag med om till stor del. Dock inte mina kamrater, många av dem. Blivit en hel del konflikter i kompisgänget p.g.a. den plattan. Nästan urartat till krogslagsmål någon gång t.o.m.
SvaraRaderaRobsten, konst ska uppröra :)
SvaraRaderaJag modererar, som du föreslår. "Vad som uppfattats som pinsamma bottennapp" blir sannare, om det är som du säger. "We are in control" var t ex ingen höjdare har jag för mig. Det var några år sen.
SvaraRaderaMycket bra konst kommer förresten till på slak lina. Och skapar man på de villkoren måste man få lov att trilla ner ibland.
SvaraRaderaSjälv lekte jag en lek med en väninna för nu många år sen att medvetet säga så pinsamma saker att man rodnade. Det var inte lätt. Men lärorikt.
Mycket Jackson nu... Men hans fulla betydelse lär vi förstå först så småningom. Jag har tänkt på vad du skrev om MJ som en queer figur, och en sån var han ju verkligen. Jag undrar om inte han i framtiden kommer att framstå som en av de viktigaste vägröjarna för queerestetik och -tänkande. Androgyn och mellan raserna, med barnröst privat och en vuxet aggressiv stil på scen; queerare blir det ju knappast. Och ändå så oerhört respekterad. Jag hörde en vakt här i macholandet Chile som talade om sitt möte med Michael Jackson och just sa det, att han framstod som varken man- eller kvinna o s v. Trots det talade han med respekt i rösten.
SvaraRaderaMattias, jag tror att hans påverkan på tidsandan kommer att framgå så sakteliga. Androgyniteten var nog en större provokation än (den ursprungliga) hudfärgen.
SvaraRadera