Rosengårds framtid

Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan skriver idag ett slags slutord om de senaste dagarnas kravaller i Rosengård, där hon också blickar framåt – den riktning som är den enda lovvärda.

Det är lika vackra som kloka ord hon skriver. Hon konstaterar med vemod risken att alla de kvarvarande problemen glöms nu när frågan lämnar löpsedlarna:

Vilka är de goda krafter som skall samverka för att förhindra att nya oroligheter bryter ut?

Vi får inte glömma att trots oroligheterna och diverse bränder har än så länge inget hänt som kan förändra Rosengårds framtida möjligheter. Heidi Avellan skriver:

Låt oss tala klarspråk:
Vad som tänder nästa brasa är svårt att säga, men klart är att det kommer att brinna igen om ingenting görs. Frustrationen och utanförskapet finns kvar.

Segregationen
Hon redogör med några snabba fakta för situationen med en befolkning till 96% bestående av personer med utländsk bakgrund, en väldig andel unga, mycket stor arbetslöshet, och dessutom trångboddhet.

Det är segregationen i sin prydno, och den är i högsta grad makthavarnas ansvar. Men Heidi Avellan hoppas också på såväl engagemang som idéer från oss andra – och nog behövs det. Ingen smal sak, förvisso. Det är i grunden själva klassamhället som skapat situationen, och det syns närmast orubbligt.
Men säkert kan en del goda idéer och en del människor som bryr sig – oavsett vad de har för inflytande – göra en stor skillnad.

Konstruktiva förslag
Heidi Avellan öppnar för konstruktiva förslag på hur 2009 ska bli ett bra år för Rosengård. Läsarna inbjuds att skriva till ledare@sydsvenskan.se senast den 2 januari. Jag hoppas att många gör det, för det är i regel just i de så kallade folkdjupen som förnyelse föds.

Jag är själv uppvuxen i stockholmska betongförorter, så jag är införstådd med svårigheterna. Det var ett kargt liv som miljonprogrammet av snabbyggda höghusområden erbjöd, där det är hur lätt som helst att ge efter för dysterheten. Men innanför huskropparna finns också okuvlig livslust, härdad av att stå emot det grå.
Denna livslust kan fås att blomma med förvånansvärt små medel – det har jag också upplevt under mina förortsår. Det finns alltid hopp, om inte för de råa samhällsbyggena så för individerna som bebor dem.

En resurs
Egentligen handlar det bara om att vända upp och ner på attityden. I stället för att se Rosengård som ett problem måste vi se det som en resurs, en tillgång och en möjlighet. Det är lättare gjort än många tror.

Där finns ju en kulturell mångfald som få platser på jorden kan mäta sig med. Där finns ungdomar med handlingskraft, som bara använder den destruktivt för att de inte hittar något konstruktivt att ta sig an. Där finns uppenbarligen ett engagemang, som säkert är kapabelt att självt föda lösningar om det bara en enda gång gås helhjärtat tillmötes.

Om makthavarna en enda gång vågar ställa sig helt på rosengårdsbornas sida, så är blott därmed konfliktens grogrund i upplösning. Och om bara en enda reform genomförs utan åtstramning, utan att i nästa stund helt eller delvis återtas, då visar sig lösningen.

Men det räcker aldrig att man bjuder till en liten smula för att undvika framtida kravaller. Det måste göras just för att rosengårdsborna behöver det och har rätt till det.
Rosengårds räddning kräver framför allt en attitydförändring hos dess omgivning.