Feminismens svek

Kunskapskanalen visade ikväll den fascinerande debatten om feminism från 1971, där Norman Mailer munhuggs med ett antal framstående feminister vid den tiden. Därefter följde en svensk modern ”repris” som inte gick särskilt mycket bättre – men var tydlig med skälen till sina brister.

Den amerikanska dokumentären heter The Town Bloody Hall och bör ses av envar som vill ha lite perspektiv på kvinnokampen. Här är ett litet klipp från den (tyvärr det enda jag hittade på YouTube):



Mailer var förvisso ganska patriarkal i sitt tonfall och sina formuleringar, men där var han nog mest fånge i det språk han vuxit upp med. Kvinnorna som attackerade honom, däremot, tillät sig alla möjliga slag under hans bälte – och gjorde vad de kunde för att få till stånd en lynchmobbstämning mot honom i lokalen.

Många kloka saker, och en del dumheter, blev sagda såväl av honom som av feministerna – men oftast med intellektuell skärpa och alltid tänkvärt. Germaine Greer, som just hade kommit ut med sin genombrottsbok Den kvinnliga eunucken, högg ganska vilt omkring sig, väldigt intolerant mot varje form av kritik mot hennes tankar, men man måste beundra hennes kvicktänkthet och de skarpt mejslade teorier hon utgick ifrån.

Ändå tycker jag att Norman Mailer ”vann” debatten, just genom att villigt förlora den. Han var den enda i panelen och publiken som kunde medge svaghet – till och med erkänna att somligt han skrivit var riktigt dumt. Feministerna var däremot alldeles benhårt övertygade om sin egen förträfflighet och berättigade detta med sin ideologi. Det blev tautologiskt: de hade rätt för att de hade rätt, och envar som inte höll med dem gav bara uttryck för patriarkatet och var därmed ytterligare bevis på att de hade rätt.

Då gör man det lätt för sig. Det har alltför många feminister fortsatt med sedan dess.

Svensk "repris" på debatten
Kulturkanalen fortsatte direkt efter dokumentären med en feministisk debatt i en aula, ledd av en man men i övrigt med blott kvinnor i panelen – i avsikt att skapa en liknande situation, fast nu, 2008. De hade undvikit en Norman Mailer som debattledare, om nu en sådan alls står att finna i vårt land – det skulle kanske vara Jan Guillou. I stället hade de valt förre JÄMO Claes Borgström, som mig veterligt aldrig har uttryckt sig annorlunda än på pricken politiskt korrekt i dessa frågor.

Redan där var det tydligt att i Sverige 2008 tillåts ingen opposition mot de feministiska idéerna. Vårt lands offentliga debatt har blivit så räddhågsen och konform att jag undrar om det alls finns någon känd debattör som skulle våga vara motvals i en feministisk debatt. Förmodligen inte heller Guillou.

Inbjudna debattörer var Gudrun Schyman, Athena Farrokhzad, Anna Wahl och Kajsa Borgnäs: en politisk veteran, som förstås pratade ojämförligt mest, en ung poet med invandrarbakgrund, en genusprofessor och en ung politiker. Det var förstås bara den unga poeten, Athena Farrokhzad, som avvek något från samstämmigheten. Hon försökte vidga frågan och önskade att även sådant som det inte råder konsensus om ska få komma med på dagordningen – och sådant finns förvisso i massor.
Men hon fick inte en chans att utveckla saken. I synnerhet Gudrun Schyman var snabb att dränka sådana öppna trådar i en massa floskler.

Schyman vräkte bland annat ur sig att kön är själva grunden för samhället och dess orättvisor: alltså patriarkatet. Som om endast det ena könet vore tuktat till sin könsroll. Som om klassamhället vore en schimär.

Feminismen sviker både sig själv och sin värld genom att upphöja denna orättvisa till den allra största, för att inte säga enda, och genom att göra halva mänskligheten skyldig till den – och den andra halvan oskyldig.
Med så trubbiga teser kan inget vettigt bli sagt.

Större orättvisor
I Sverige idag är det ren absurditet att peka ut männen som de största förtryckarna och kvinnorna som de mest förtryckta. Det är helt enkelt inte sant.

Orättvisorna mellan klasserna är betydligt större. Idag är löneskillnaderna mellan män och kvinnor med samma jobb ungefär 5-10%, medan skillnaderna mellan löner i olika samhällsskikt – oavsett kön – är hundratals eller rentav tusentals procent. Det är inte bara genom löner som klassamhället uttrycker och cementerar sina orättvisor – det sker också i hela utbildningsväsendet, sjukvården, rättsapparaten, och så vidare. Det görs skillnad på folk från vaggan till graven, och dessa skillnader beror mycket mer på klass än på kön.

Även orättvisorna mellan etniska grupper är väldigt mycket större än mellan könen. En betydligt större andel människor med utländsk härkomst är så gott som uteslutna ur arbetslivet, eller hänvisade till föga mer än de jobb som svenskar undanber sig. Inte heller kan barn och kvinnor från andra kulturområden räkna med samma skydd av samhället som infödda svenskar har.

Sträcker vi blicken utanför Sverige blir det rent förfärande tydligt hur världen är uppdelad i A- och B-lag. Vi i Sverige lever i ett överflöd som bara är möjligt för att en stor del av världen är förslavad och plundrad.
Där ser vi också skillnaderna mellan raser. De svarta har det sämst och de vita har det bäst, och så har det varit rätt länge nu. Även om USA just fått en svart president tvivlar jag på att denna monstruösa orättvisa försvinner i brådrasket.

Sexualiteten är en annan arena fylld av svindlande orättvisor. Det kan verka som om vi nu lever i ett tolerant samhälle, men förföljelsen av sexuella minoriteter lurar precis bakom hörnet och exploderar då och då – med blott halvdana försvarsåtgärder från samhället.

Det finns väldigt många orättvisor i världen – och i Sverige. Vi är inte ett dugg betjänta av att de allihop förklaras bort av feministisk teori, eller sopas under mattan av den.

Förr pratades det mycket om jämlikhet, det vill säga att alla människor ska ha samma rättigheter och samma värde. Jämställdheten handlar blott om könens lika värde, men har ändå slagit ut jämlikheten från debatten. Det är katastrofalt, och ett stort svek av kvinnorörelsen att låta det ske.
Men alla dessa välutbildade feminister med välbetalda jobb på universitet och i kulturmarknaden vill förstås hellre beskriva sig som hjältinnor i stället för att medge att de faktiskt deltar i förtrycket av andra.

Makt
Jag tror att det feministiska perspektivet har blivit föråldrat, åtminstone som ett fundament för politisk analys och reform. Det finns två stora frågor under och bortom feminismen som borde lyftas fram:

Den ena är makt. Orättvisor skapas och upprätthålls med maktmedel. Pengar, till exempel, är inget annat än instrument för makt. Därför måste makten som sådan motarbetas. Den byter namn och ansikte men fortsätter genom varje förvandling att förtrycka. Så länge makten inte svarar inför någon annan än sig själv består de grundläggande orättvisorna.
Demokratin måste utvecklas. Det räcker inte att vi blott då och då byter statsminister eller får någon vd avpolletterad. Själva möjligheten till makt måste granskas och decimeras.

Queer
Det andra är konformitet. Våra tättbefolkade samhällen har inneboende mekanismer som tvingar invånarna att likna varandra långt mer än vad de önskar eller ens uthärdar. Civilisationen sätter oss allihop i tvångströja. Förväntningarna och kraven på oss styr oss som piskrapp genom livet. Det förslavar alla kvinnor och alla män, i alla åldrar, samhällsklasser, världsdelar och tider.

En rättvis värld måste avskaffa likriktningen, det samhälleliga påbudet att man inte ska avvika. Vi är allihop avvikare, innerst inne, och kväver våra behov genom en spiral av skuldkänslor som varje samhälle tyvärr är mästerligt på att hålla igång.

Här tycker jag att de senaste decenniernas queerteorier skapar lovande perspektiv för förändring. Det handlar inte bara om sexualitet, även om dessa teorier nog tog sin start där, utan om varje form av annorlundaskap. Det handlar om rätten att vara annorlunda – eller med andra ord, att få vara sig själv.

Så länge vi inte vågar annat än förtrycka oss själva och våra egna lustar, kan vi knappast få ett slut på allt förtryck som omger oss. Det sorgliga är att just för att våra skuldkänslor får oss att förtrycka oss själva deltar vi i det fortsatta förtrycket omkring oss.