Filmen som inte handlar om Bob Dylan

Filmen I’m not there väljer att närma sig den svårbegripliga legenden Bob Dylan genom att låta olika skådespelare gestalta honom i olika faser av hans liv. Därmed blir mycket sagt, men inte nödvändigtvis om Dylan. Han fortsätter att vara ett mysterium.

Och väl är det. Somliga ting i tillvaron vinner inte på att bli genomskådade, vilket oftast brukar vara ett sätt att förringa dem. De enda som har skäl att förringa Dylan är de som avundas honom hans konst.
Men låt konsten tala! Jag gissar att det är vad han genom åren har försökt förmedla med sina kärva svar på alla dumma frågor.

Se den här berömda presskonferensen från San Francisco 1965 (första delen av sex, som allihop finns på YouTube), där han hur många gånger som helst tar avstånd från journalisternas etikettering av honom och hans musik:



Frågor som han respekterar svarar han ärligt och uppriktigt på, andra frågor besvarar han med sin egen sorts ironiska humor. På frågan "Do you consider yourself mostly a singer or a poet?" svarar Dylan:
"I consider myself mostly a song and dance man, you know."

Dylans öde är märkligt. Han var en vän yngling när han dök upp från Mellanvästern, vilket är den amerikanska motsvarigheten till medelsvenssonland. Från första stund gav han intryck av att vara en utomjording eller något slags ängel. Han blev folksångarnas ledstjärna – utan att själv ha bett om det.
Efter några år begick han den för dem värsta dödssynden, genom att elektrifiera sin musik och förvandla den till rock’n’roll. Reaktionerna blev hatiska, rabiata på ett sätt som påminner om lynchmobbar. Folk gick på hans konserter bara för att bua och vråla att han var en förrädare, en svikare, till och med en Judas.

Ändå var det verkligen inte vilket rockband som helst han drog med sig ut på turnéerna, utan de som sedan kallades The Band och blev legender av egen kraft. Här är ett exempel på vad de gjorde med Dylan, Like a Rolling Stone från 1966:



Man hör buropen på slutet, när Dylan lämnar scenen, men de höll på genom hela konserterna.
Och här är ett exempel på hur han lät dessförinnan, när han fortfarande framförde sina låtar akustiskt. Det är Blowing in the wind från 1963:



Det kusligt besynnerliga drama som utspelades när Dylan gick över till rock har skildrats bäst i Martin Scorseses dokumentärfilm om Bob Dylan, No direction home, som är mycket mer fascinerande än I’m not there, helt enkelt för att Dylan är mer fascinerande än några kopior av honom, hur skickliga skådespelarna än är.

Om man bara glömmer försöket att komma innanför myten Bob Dylan, har filmen I’m not there flera poänger. Bland dem som spelar Dylan finns en underbart finstämd Cate Blanchett och en mustigt förkroppsligad Heath Ledger, men mest spännande är den livfulla afroamerikanska pojken Marcus Carl Franklin, som spelar Dylan i 12-årsåldern, när han som mest ville vara som Woody Guthrie.
Protestsångarsjälen blir plötsligt långt mer brännande innanför svart hud, än den någonsin var bland alla vita medelklassmänniskor som bar fram musikgenren i början på 1960-talet.

Men filmens främsta poäng är ändock dess misslyckande, som också fascinerar: Dylan låter sig inte fångas. Titeln säger allt.


Här är filmen som DVD på CDON.