Även om Horace Engdahl med sin elitistiska och ytterligt högborgerliga kultursyn representerar något jag bestämt vänder mig emot, har denna grundton en definitiv poäng såväl i Akademien som i svenskt kulturliv:
För varje decennium sedan 1970-talet har det skett en tilltagande banalisering och förflackning av svensk kultur, vilket Akademien verkar vara alltmer ensam om att kämpa emot. Horace har vågat hålla den fördjupande och begrundande kulturens fana högt, även vajat den inför en bullrig omvärlds hån.
Jag tror knappast att Horace och jag är så väldigt överens om vad som är fin kultur – men kanske om vad som inte är det. I fördumningens epok har han vågat gå mot strömmen och det är han värd all heder för, även om hans favoritlitteratur inte är precis densamma som min. Vi behöver kämpa på många fronter för det självklara att människor är kloka och därför behöver klokhet, eftertanke och fördjupning i sin kulturella kost.
Peter Englund, däremot, har gett mig intrycket att göra det ganska enkelt för sig. Vi får se.
Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om bytet av Svenska Akademiens ständige sekretare.
Jag tycker inte alls att Horace Engdahl har gått emot fördumningstrenden, däremot har han lyckats sälja sig själv som Upphöjt Geni på ett billigt sätt som enkelt borde ha genomskådats med de katastrofala prisen till Jelinek och den där eländiga kinesen år 2000. Kvasiintellektuellt; naivt knäfall för fransk perversion och tysk psykos. Snus är snus om ock i gyllne dosor.
SvaraRaderaKraxpelax, det var ord och inga visor :-)
SvaraRaderaNobelpriset är dock knappast i hans hand, och har inte före honom varit särskilt mycket folkligare, om man säger så.
Svårt pris att hantera, eftersom det har blivit större än vem som än tar emot det. Är det någon särskild författare du tycker borde ha fått det i stället?
Horace Engdahl är för mig ett exempel i stil med de vi har dryftat tidigare, i samband med PaulAnkaanalys och annat: Hur kan somliga gå i land med det som andra går bet på, fast de ytligt sett tycks bära sig likadant åt? Engdahl verkar vara ytterligt dryg och självupptagen... Jag håller i stort sett med om Kraxpelax omdöme. Och likväl charmas även jag av karln! Handlar det kanske om något så enkelt som ett slags konsekvens och helgjutenhet, på samma sätt som vissa artister som "egentligen" inte är bra (skulle man tycka) ändå lyckas vinna sin publik?
SvaraRaderaFör övrigt har jag samma känsla som du inför Peter Englund; kan en så godmodig och jovial typ vara någon att hålla i när det blåser? Törs han göra sig impopulär? Jag undrar också om han har tillräcklig belästhet, och för den delen passion för litteraturen? Att han har det för det svenska språket tvivlar jag dock inte på.