Det är ofta finurliga tolkningar av dessa eviga sånger, med intressanta och engagerande bilder till dem. Filmen är i själva verket ett radband av musikvideor. Som sådana är de sevärda, så man kan strunta i den tunna röda tråd som är filmens handling.
Det hela är förlagt till England och USA på 1960-talet, vilket förstås är den epok då Beatles skrev och spelade in sina sånger. Det känns. Här sveper Vietnamkriget, studentkravaller och flower-power förbi en enkel boy-meets-girl, och landar förstås i "All you need is love".
På vägen hinns det med en del sköna tolkningar, som när "A little help from my friends" görs både originaltroget och i den version Joe Cocker gjorde än mer känd. Han dyker strax därefter själv upp och framför "Come together" i flera förklädnader. "Strawberry fields" illustrerar kriget med bldande jordgubbar och "Happiness is a warm gun" får stå som symbol för Vietnamveteraner som blev narkomaner av smärtlindringen de fick mot sina krigsskador.
Riktigt komiskt (och kusligt) är det när Uncle Sam är den som med "I want you" kräver soldater till Vietnam i dansscener från inkallelsen. Där får även parlåten "She’s so heavy" sin plats i kriget:
Vackrast och vemodigast är när "Let it be" får uttrycka sorgen över offren för kriget i Vietnam såväl som kravallerna i USA:
Tolkningarna av låtarna är väldigt amerikanska trots deras engelska ursprung. Det gäller arrangemangen, sångrösterna och den filmiska iscensättningen. Det befriande undantaget är Jim Sturgess i huvudrollen, som sjunger med korrekt engelsk accent och dessutom dämpat, sprött, med vördnad för melodi och text. Det visar sig redan i filmens startminut, när han sjunger en vers av "Girl":
Jag växte upp med Beatleslåtarna – dansade tryckare med en flicka för första gången till "All my loving", började lära mig spela piano med ackorden till "Let it be" och så vidare. Det fanns förstås annan musik också, som ofta kändes närmare och vardagligare. Genom att de så tidigt drog sig tillbaka från scenen blev Beatles mytiska redan medan de höll på att spela in skivor. De var vålnader, arketypiska symboler för tiden och dess musikaliska omvälvning – men inte riktigt verkliga. Inte heller deras musik, i alla fall från och med Sergeant Pepper. Allt de gjorde hade blivit klassiker redan när man hörde det första gången.
På sätt och vis märks det också i den här filmen. Låtarna används för att illustrera den enkla storyn i filmen och 1960-talets oroligheter. Men fast de kom till under samma tidevarv är de så avlägsna sin egen tid att de blir som påklistrade. Det märks att de inte hör hemma just där, eller i någon annan specifik epok eller situation. De är tidlösa.
Det var de från början.
Inte så konstigt. När världen var med om sin första multinationella TV-sändning, med live-inslag från en klase olika länder, den 25 juni 1967, då fick Beatles representera England med att i en studio sjunga "All you need is love". Det krävdes något så overkligt som Beatles i detta overkliga evenemang. Jag minns hur stort det kändes att se. History in the making:
Här är filmen som DVD på CDON.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar