Thomas Quick, en dåres försvar och "J’accuse!"

Thomas Quick har tagit tillbaka erkännandet av de åtta mord han dömts för. Nu ifrågasätts hur polisutredningen och åklagarens arbete gick till. Det är en hälsosam, för att inte säga akut nödvändig process.

När Quick dömdes var jag förbryllad. Jag är ingen expert på massmördares psyke, men mitt intryck är att de alltid har preferenser. Det handlar ofta om en viss sorts sexualitet och därför offer med mycket gemensamt. Men Quick skulle ha mördat män och kvinnor, unga och gamla, om vartannat. Det fick mig att undra, rentav tvivla.

Nu får vi veta att åklagaren Christer van der Kwast, som med detta mål inledde en framgångsrik karriär, kan ha gjort det lite väl enkelt för sig – på rättvisans och den åtalades bekostnad. Den möjligheten är för mig mycket troligare än att Quick skulle ha mördat folk av olika ålder och kön.

Rättvisan har nog en benägenhet att fastna för tänkbara gärningsmän i stället för att göra sig det ofta extrema omaket att hitta rätt gärningsman. Det kan mycket väl ha hänt här. Quick hade profilen och dessutom några synbart likartade brott i sitt förflutna, så det kunde mycket väl vara han. Därmed gjorde utredningen misstaget att vilja bevisa att det var han, och då är det lätt att råka tänja på gränserna.

Åklagaren van der Kwast pysslar numera med mutbrott och har även där agerat på sätt som går att ifrågasätta. Han jagade Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu med en envishet som liknade stalking, och jag minns att några utspel mot honom låg i valtid, vilket i så fall skulle vara ett förfärligt dråpslag mot demokratins fundament.

Sådant får mig att undra om åklagaren tillät sig ett mått av maktfullkomlighet, och då minns jag en bok på 1980-talet, skriven av en nämndeman i Stockholm, som påpekade att i vårt rättvisesystem har åklagarna alltför mycket makt och drar sig inte för att missbruka den. En åklagare som kände sig utpekad hotade faktiskt stöddigt med att slå tillbaka not författaren med rättsapparaten, så han bekräftade sannerligen farhågorna.

Det behöver undersökas. Ingen i vårt samhälle ska ha en massa makt och ändå komma undan granskning. Varje befogenhet ska motsvaras av en kontrollåtgärd som måste fungera. Annars backar vi steg för steg in i ett fascistiskt samhälle.

"J’accuse", jag anklagar, var vad Emile Zola skrev om den berömda rättegången mot Alfred Dreyfus, där en judisk officer anklagades för landsförräderi i slutet på 1800-talet. Det var en rättsskandal som gick till historien. Tyvärr är vi fortfarande alltför dåliga på att lära oss av historien. Den upprepar sig.

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om fallet.