Bruno K Öijer skojar i Malmö

Bruno K Öijers poesi är så glimrande att den kunde läsas upp i flygplatshögtalare och ändå förtrolla. Det är svårt att föreställa sig hur den kunde förhöjas ytterligare – tills man hör Bruno själv framföra den. Skoj är det också.

Jag är just hemkommen från hans tvåtimmarsföreställning på sirligt ornamenterade Palladium i Malmö. Tiden flög förbi men minnet är ristat på ett bestående vis.
Den där magra gestalten, en skugga som av liemannen, ensam på scenen med ett stilla strålkastarljus som enda scenografi, spretade med fingrarna, knyckte med huvudet och läpparna kysste mikrofonen. Han uttalade varje ord med skärpan hos katana, det japanska svärdet, och samtidigt innerligt som Julia inför Romeos döda kropp.

Varje dikt fick vara sin alldeles egen juvel, slipad för att till det yppersta stänka runt omkring av sitt eget inre ljus. Det syntes i hans korta uppladdning före varje start, med högerfoten brant vinklad upp från golvet och blicken stirrande mot någon punkt i rummet, som om Bruno hade sin musa just där och inväntade hennes klartecken.
Och han medgav det villigt i varje avslutning, där han gjorde en triumfatorisk gest med knytnäven och väste ur sig ett "Yes!"

Dessa inramningar var rituella och förmådde allt vad de ämnats för. Sålunda fick han varje dikt att framstå bländande klart med sina högst egna förtjänster, och vi kunde följa honom genom detta radband, som om vi vore ballast på hans själsliga resa. Och vilken resa!

Bruno K Öijers poesi är drömmens möte med den så kallade verkligheten. Var det än börjar glider Bruno snart in i den hypnagoga värld som är varken eller och därför både och. Han använder inte metaforer på poeters vis som ett sätt att strö glitter över tillvarons grå. Nej, han bestiger och rider dem, bit för bit längre in i deras parallellvärld, en förtydligande spegling av vårt universum – i all dess utsträckning och genom alla dess underliggande syften, villkor och våndor.

Och denna hisnande resa är skoj. Humorn i det hela är ständigt påtaglig. Med minimala medel förhöjer Bruno den, kanske framför allt genom att påvisa vardagens absurditeter, som ideligen får de drömbilder han målar upp att verka både rimligare och mer normala.
Med skrattet bubblande uppför strupen kan man bara konstatera att det är nog så egentligen.

Här är Sydsvenskans recension av föreställningen.