Asatron har alltid lockat

Intresset växer i Sverige för den gamla asatron, berättar DN med anledning av en ny doktorsavhandling i ämnet. Fan trot...

Doktoranden Fredrik Gregorius från religionsvetenskapen i Lund uppskattar det till cirka 500 organiserade asatroende, och kanske lika många till utanför organisationerna. Om detta ska vara belägg för att intresset växer, så är det ganska klena siffror.

Vikingarnas myter har i århundraden fascinerat många svenskar – dels för att de minner om vikingatiden, vilket är skoj i sig, och dels för att det på många sätt är en spektakulär mytologi med många sköna historier och poänger.

Gudarna är minst lika frodiga och karaktärsfulla som den grekiska panteon. Deras äventyr likaså.
Rikast framträder alltihop i Snorres Edda, samlingen av vikingarnas legender och myter som gjordes av islänningen Snorre Sturlasson på 1200-talet. Vi har också den Poetiska Eddan bevarad, bestående av verser från ungefär år 800-1000, men förmodligen i många fall av betydligt äldre ursprung. Där ingår Völuspå, Völvans spådom, som berättar världens historia från dess uppkomst till Ragnarök, det spektakulära slutet.

Här är dess smäktande inledning i Björn Collinders högt respekterade tolkning från 1964:

Hör på mig, alla heliga ättlingar,
högre och ringare Heimdallssöner:
du vill, Valfader, att väl jag täljer
forna öden, vad äldst jag minnes.

Jättar som föddes i förtider minns jag,
dem som fordom fostrade mig;
nio väldiga världar minns jag,
herrligt ödesträd, höljt av mullen.

Arla i urtid fanns ingenting,
ej sand, ej hav, ej svala vågor;
jord fanns icke, ingen himmel,
där fanns omätligt gap, gräs fanns icke,

förrn Burs söner bragte slättmark,
hovo ur djupet herrliga Midgård;
södersol lyste på land och sten,
ur mullen grodde grönskande liljor.

Från söder lade solen, i sällskap med månen,
högra handen om himlens rand;
solen visste ej var den bodde,
månen visste ej vad makt den ägde,
stjärnorna visste ej var de skulle stå.

Man behöver inte bli religiös för att uppskatta sådan lyrik och sådana visioner. Resten av historien, som Valan berättar den, är ingen besvikelse, även om den slutar som den gör.

Vi är inte betjänta av en religion till. Däremot finns i de flesta religionerna en mängd sköna skrönor och dikter, som berikar vårt kulturarv mer ju mindre vi bryr oss om att tro på dem.