Batman i förvirring

Numera är jag så lat att jag ytterst sällan går på bio, i stället ser jag filmerna när de går att hyra på DVD. Ikväll har jag sett The Dark Knight, och om jag får vara så hädisk: filmen räddades uteslutande av Heath Ledgers tragiska död.

Filmen har fått kultstatus på detta sorgliga vis, och visst önskar vi att Heath Ledgers sista film vore ett slags krön på hans skådespelarkarriär – men då måste vi ignorera så gott som allt annat med filmen än hans prestation som en särdeles psykopatisk Jokern.

Faktiskt är jag tveksam även när det gäller hans rolltolkning, men det kan bero på att den inte fick ta den plats och stanna tillräckligt länge i de närbilder som behövdes. Även det mest glänsande skådespeleri kan förstöras av dålig regi, knasiga klipp och ett svagt manus. Filmen visade otaliga prov på alltihop.

Dessutom var Ledger rent kaotiskt sminkad, vilket dolde allt det finstilta i hans minspel – och då är det svårt att ge djup åt en roll.

Jack Nicholson hade det lättare i sin version av Jokern, där sminket snarare förstärkte än gömde hans minspel. Nicholsons psykopat var på gränsen till en karikatyr, men det stämde bättre in med hela Batmankonceptet, som har alla överdrifter hos en saga eller myt – med ett kryddmått ironi.

Christian Bale är en närmast odrägligt pretentiös Bruce Wayne. Michael Caine klarar inte att spela den sobert korrekte butlern. Gary Oldman skulle kunna göra vilken som helst av rollerna storartat men slösas bort på den mest färglösa av dem, den präktige polisen Gordon. Aaron Eckhart lyckas varken vara rättrådig åklagare eller bestialisk Two-Face med särskilt övertygelse, utan hamnar någonstans mitt emellan, vilket är den allra sämsta lösningen. Maggie Gyllenhaal visar inte upp något som förklarar hur två ytterst svårfångade män har fallit totalt för henne.

Skådespelarinsatserna är ändå inte det sämsta med filmen – de hade dessutom säkert varit bättre på alla punkter om regissören vetat att lyfta fram dem. De katastrofala svagheterna ligger i manus, som är en enda röra.

Batman, Gordon och alla andra hjältar gör ideligen bort sig som om de vore helt utan hjärnor. Därmed får Jokern hur många chanser som helst att ställa till det. Bara riktigt korkade manus kräver korkade hjältar för att fungera.

Detta är sannerligen ett korkat manus. Det har komponerats av regissören, vilket sällan är någon bra idé, eftersom det eliminerar den kamp mellan regi och manus som leder till ett dramas spänst och fördjupning. Han har gjort det tillsammans med sin bror. Nepotism i sin prydno.

De gör så gott som alla dramaturgiska missar man kan tänka sig. Till exempel: Jokern tar kål på folk i parti och minut genom hela filmen, och så ska det plötsligt vara så himla viktigt om han lyckas göra detsamma med folk på ett par färjor – folk vi dessutom inte alls lärt känna. Vem bryr sig? Därmed blir själva finaluppgörelsen mellan Batman och Jokern ganska fadd.

Av det skälet måste de lägga till ännu en final – uppgörelsen mellan Two-Face och Gordon. Man ska inte ha två slut på en film. Denna extra slutuppgörelse har visserligen mer dramatisk laddning eftersom den gäller livhanken på folk vi lärt känna – däribland ett barn, vilket alltid biter. Men det känns som en helt annan film, en vi bara har sett små glimtar av tidigare. Det blir som hämtat ur luften.

Sammalunda med slutet, där Batman tar på sig diverse brott för att den avlidne skurken ska hyllas som en hjälte – var finns logiken i det, och hur ska vi kunna bli nöjda med ett sådant slut
Aristoteles sa det redan för över 2000 år sedan, i sin bok Poetiken om hur ett drama bör vara: det måste inte vara så att slutet är gott för hjälten, men om slutet är gott enbart för skurken, då blir publiken bara frustrerad.

Dessutom innebär detta slut på filmen inte alls något slut, snarare en början på en klappjakt på Batman. Också detta varnade Aristoteles för. Han menade att det måste finnas en tydlig början, mitt och slut. Början ska vara sådan att inget av vikt för dramat har skett dessförinnan, och slutet ska vara sådant att inget återstår att berätta.
Den här filmen slutar med att betona nödvändigheten av en fortsättning. Ett gammalt knep i Hollywood när man planerar ytterligare uppföljare – men en stor nackdel för filmen i sig. Man riskerar alltså att sänka en film fullständigt när man är för ivrig att bereda mark för nästa film.

The Dark Knight är tydligt uppdelad i två halvlekar. Den första slutar med att Jokern hamnar i häktet efter diverse pangpang om en massa pengar. Pengar är sällan en bra motor i film, för det är döda ting. Bara de rika som betalar för filmerna tycker att pengar är så viktigt, vi andra bryr oss om människor i stället. Därför ska ett drama alltid handla om människor, inte pengar och prylar.
Så klappjakten under första halvan av filmen känns allt mindre intressant för varje minut.

Andra halvan går närmare personerna och blir därför bättre, mer laddad och angelägen. Eftersom det egentligen inte har särskilt mycket att göra med första halvan borde filmen ha följt Aristoteles råd och börjat här. Det bästa dramat är inte två stories som bara flyktigt har med varandra att göra, utan en story som är tillspetsad och följs konsekvent från början till slut.

Men andra halvan vet inte heller vad den vill. Det hoppas mellan starka känslor och människoöden tills publiken tappar bort vem eller vilka man egentligen ska bry sig om. Ingen är tillräckligt mycket i blickfånget – inte heller Batman – för att vi oroligt ska undra hur det går för just den personen.

Dramaturgin talar om en protagonist och en antagonist – ofta men inte alltid hjälten och skurken. Den förstnämnda är personen vi ska bry oss allra mest om, den vars öde vi bara måste veta utgången på. I ett engagerande drama utsätts denna person för en prövning eller ett hot, som kräver att han eller hon överträffar sig själv för att nå en lösning. Antagonisten är ofta den fiende som utgör detta hot.
Filmen når sin slutpunkt när protagonisten lyckas överträffa sig själv, eller förändra sig själv på en avgörande punkt, och därmed övervinna hotet.

Men den här filmen har ingen märkbar protagonist. Det är inte Batman, som är oföränderligt hjältemodig rakt igenom och spöar upp folk. Ungefär detsamma gäller polisen Gordon. Det är inte heller åklagaren, som går från god till ond och därmed dör på slutet, vilket förstås är ett misslyckande.

Det kunde vara Gotham Citys befolkning, som behöver lära sig att våga kämpa för det goda – men de ska ju i slutet gödas med lögnen om att Batman är skurken och åklagaren hjälten, vilket bara visar att de är hopplösa och inte har lärt sig ett dugg.

En glimt av ett slags protagonister får vi när folket på färjorna vägrar att ta livet av varandra för att rädda sina egna skinn – men de är allihop anonyma för oss och har så varit genom hela filmen. Därför är det svårt att bry sig om hur de lyckas lägga band på sig. Dessutom slutar inte filmen med denna uppgörelse, utan med åklagarens attack på Gordons familj – och familj är alltid mer engagerande än främlingar, så vi glömmer genast folket på båtarna.
Och Gordon är som sagt samma hedervärda hjälte rakt igenom, så han är lika lite protagonist som Batman.

Alltså slutar egentligen filmen med att ingen lyckas med något, och ingen lär sig något. Det är dramaturgiskt magplask.


Här är filmen som DVD på CDON.