Idol - finalen

Efter Johan Palms farväl var det inget som lockade mig att följa Idol, men nu har jag tagit en titt på fredagens finalprogram – på TV4:s hemsida. Ganska beklämmande.

Som intro fick man se en ensam Anders Bagge på Globen, undrande var alla var – en kul och smått poetisk scen. Sedan kom en snabb medley av forna Idolmedverkande och deras låtar efter Idol, vilket var en rätt sorglig tillställning. Alla sångare lät ungefär likadant, likaså deras låtar. Och allt var föga annat än själlös schlagerpop. Inte undra på att de får kämpa för att hålla liv i sina karriärer.

Till och med Darin, som annars haft allra bäst förutsättningar genom de gångna Idolåren, har blivit vuxen och ganska desperat anpassat sig till pop-businessens korkade paradigm. Så fort en artist börjar göra låtar som han eller hon tror ska slå, så dalar det. Brant. Till och med Darin verkar ha trillat i den fällan.

Pretentiös Jihde
Peter Jihde gav en ful pik åt Amanda för att hon inte ville vara med i den pinsamma kavalkaden. Därmed avslöjade han blott att han gått på TV4:s och kvällstidningarnas myt om att detta program är lika viktigt som julafton. Idol är inte en kyrka (där han är prästen) som alla borde bekänna sin tro till, utan ett kommersiellt spektakel där unga människor exploateras en stund för att sedan kastas på soporna. Varför ska de känna lojalitet? Jihde får allt ta och skaffa sig lite distans.

Kevin och Alice framförde sina låtar pliktskyldigt och väldigt slätstruket. Rent ut sagt tråkigt. Den stora Globen gjorde bara tomheten i deras framföranden än mer tydlig, sammalunda med juryns distanslösa prisanden av deras insatser. Det blev särskilt skrattretande när jurymedlemmar mer än en gång hävdade att Kevin och Alice överträffade originalversionerna. Inte.

Dansarna bakom dem var också en sorglig syn, vilket berodde på deras enfaldiga koreografi, som mest bestod av att flaxa med armarna. Också de ideliga kameraåkningarna var tröttande – redan när fredagsfinalerna begynte i höstas. Kamerorna borde våga stanna nära sångarna och framför allt visa när de då och då rörde på sig lite.

Vinnarlåten
Vinnarlåten var ett särskilt sorgligt inslag. Det är i och för sig inte så underligt. Att avsluta med en nyknåpad popdänga efter en hel höst av idel superhits ur pophistorien – det kan inte bli annat än ett Västgötaklimax.

Det var som alltid en ballad, eftersom dessa har lättast att hävda sig på listorna. Inledningsfrasen var ett elegant ordsnickeri, tacksamt att sjunga: “Once upon a time I had a dream, I had a vision, of that someone I was missing in my life.” Men sedan gick det utför. Pompa utan originalitet, klyschor utan karaktär.

Det har kallats en 80-talslåt, och det stämmer bra. Även när det lite rockigare men alltför korta sticket kommer och låter som något från Michael Jacksons Bad-album. Men förutom dessa få sekunders lilla hetta är hela sången bara slaskig och lättglömd.

Summa summarum var det underhållning à la Melodifestivalen, det vill säga ett uppblåst ingenting.

Kevin måste slänga proffsigheten
Kevin vann och det var det enda rätta, eftersom han är perfekt stöpt för Idols koncept: TV-underhållning med covers på gamla hitlåtar. Han är lika professionell som han är intetsägande. Något fattas för att hans tolkning av låtarna ska bränna till. Det är nog personlighet. Skickligheten gör att han alltför lätt presterar låtarna originaltroget och därmed maskinellt. Men man får aldrig känna att han har ett genuint privat förhållande till dem, att de betyder något inuti honom.

Det går inte, annat än på dansbandsscener. Det blir inget katarsis, ingen befriande upplevelse för publiken. Det är hantverk, men inte konst.

Jag får samma intryck när han intervjuas – allt han säger är så rart och rätt som barnprogram på SVT, men inte med minsta egna knorr. Lika ytligt och anpassat som politikers floskler.

Hans enda chans att inte kvickt glömmas är att våga kasta professionaliteten och bli naken inför sin publik. Han kan onekligen sjunga och har onekligen känslor, så han måste våga låta det skälva och brista, måste gräva djupt i sig själv för att hitta den vånda och längtan som en gång fick honom att börja sjunga.

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladetoch Sydsvenskan om Idolfinalen.
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm