Vi har alla våra svagheter, rentav flera stycken. Här är en av mina:
Jag känner inte särskilt mycket för julen, sedan barndomens förtjusning över julklappar svalnade. Och julsånger har aldrig spelats heta på min stereo. Men den här låten från 1987 är fenomenal. Barnsligt sentimental, så naiv och jolmig att man undrar om det är en parodi eller ej – men samtidigt blir jag berörd, nästan till tårar.
Vad är det som gör låten så gripande, fast den samtidigt är så kladdig? Inte kan det vara den stela videon med de tre herrarna i Triad, där i synnerhet Niklas Strömstedt längst till vänster är extremt 80-talistiskt uppklädd och stirrar in i kameran som om han räknade med att bara det skulle ge alla tittare orgasm.
Inte heller kan det vara texten om att tänka på jordens barn och så vidare, eller det smetiga a capella-arrangemanget, eller den psalmmässiga melodin i verser, refräng och stick.
Delvis är det nog popveteranen Lasse Lindbom, som vågar ta i med sången så att det blir allvar. Men framför allt är det helheten. De banala delarna smälter samman till ett gripande och överväldigande helt, som när pusselbitar faller på plats och bilden framträder.
De fick helt enkelt till det.
tisdag 9 december 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Effekten uteblir i stort sett hos mig, vilket jag beklagar; jag älskar sublima banaliteter och ifrågasätter inte på minsta vis din upplevelse; själv går jag till exempel igång på "Jag mötte Lassie", "Sista Dansen" i Helene Sjöholms tappning, och hela Mamma Mia-filmen... Samt dreglar ikapp med salig Lasse Forsell över Lill-Babs.
SvaraRaderaAntingen börjar vi väl bli gaggiga, Stefan, eller så kanske vi har utvecklat vår estetik till sådana nivåer att alla skrankor lyfts och sanningen uppenbarats? Själv kan jag i o f s skylla på att jag är från landet, men den ursäkten har ju inte du...
Ps. Då har vi ändå inte nämnt Christer Sjögren... Hrm... jag är som sagt var från Barce... eh, landet.
Fast det var roligt det du skrev om Niklas S och den förväntade orgasmen. Vet du, han har faktiskt att brås på. Nej, jag tänker varken på Bo eller Margareta, utan på hans salig morfar August Strömstedt om jag minns namnet rätt; han var missionspastor och brukade bland annat besöka mitt morföräldrahem för att försöka dra själarna över till den rätta sidan. Måhända med samma blick som den Niklas kör med? "Ja han är SÅÅÅÅ lik sin morfar" försäkrade tanterna som varit med på den tiden. En ren kopia på salig pastorn, tydligen. Han hade som egenhet att cykla i träskor med trampan i hålfoten; undrar om Niklas gör det?
SvaraRaderaStrömstedt hette Niklas morfar givetvis inte... Jag minns nu inte Maggans flicknamn... Men... August tror jag var rätt. Och trampan i hålfoten var det alla gånger.
SvaraRaderaMattias,
SvaraRaderastort tack för den underbara anekdoten om Niklas morfar.
Värdig att ingå i ett romanbygge.
Så jag måste förlåta dig att du inte hör sångens storhet :-)
And now over to something completely different...
SvaraRaderaDen här artikeln i DN skrevs nog speciellt för dig Stefan. Berör flera av dina huvudteman:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=861548
Min ungdoms huspoet var Werner Aspenström. Din reflektion fick mig att minnas vad han har skrivit om att "få till det"
SvaraRaderaIbland händer det att saken blev som man tänkt sig, heter dikten:
Antagligen kan det aldrig förklaras /
varför de som klottrar, kletar och knådar /
plötsligt känner sig övertygade om /
att strecket de drog /
krumeluren de gjorde, /
ordet som uppenbarade sig /
var det rätta. /
En del frestas då att tro att ett högre pekfinger /
styr våra lekfingrar. /
Säkert bedrar de sig. /
Det var bara något inne i dem själva /
som lade sig till rätta /
- som skatan i sin riskoja /
en senvinterdag /
medan snöflingorna ännu oredigt /
virvlar omkring.
Det du glömde nämna är det obegripliga faktum att även DJs var som galna i att spela den, gärna som sista tryckare. Trots att den är helt omöjlig att dansa till! Försök själv får du se... :)
SvaraRaderaTack för storstilat beröm i min blogg. Jag rodnar ännu över hela kroppen av stolthet.
August Henriksson hette Niklas morfar, jag kom på det sen och har googlat; det stämmer. Ja du, Stefan, runt det huset - mitt morföräldrahem - har de märkligaste historier utspelat sig. Vissa miljöer tycks sitta en särskild kraft att alstra underligheter! Till att börja med var det ett av Smålands värsta supnästen; ornitologen Erik Rosenberg roade sig med att pricka in de inrapporterade lindormsobservationerna på en karta (enligt honom var en lindorm en kombination av en spelgalen tjäder plus alkohol), och mitt morföräldrahem, som på den tiden var gästgivaregård, hamnade precis mitt i centrum av kartan... För det andra drevs gästgiveriet en tid av Karl Andersson, en av smålands mest fruktade busar, vars fruktade famn mätte två meter... Då söps det kan jag lova, det fanns ingen länsman som rådde på honom! Men en klockarfru Bergman, särdeles vacker och med klingande sopranröst, fick honom på bättre tankar, och han blev sedermera känd som Karl Andersson i Vaxholm, en av den svenska frikyrkorörelsens pionjärer... Han lär ha omvänt halva sthlms skärgård och var den siste att tala med många dödsdömda, bland annat yngsjömörderskan... Klockarfru Bergman var för övrigt mor till Justus eller Julius Bergman, som i sin tur blev fotograf i Stockholm och fick en dotter som hela världen känner till, hon hette Ingrid.
SvaraRaderaSå småningom tog min släkt över gården, och märkligt nog började jag äntligen att skriva ner min morfars historia just samma dag som du kommenterade min August Henriksson-anekdot. Om du vill visar jag gärna upp det jag skrivit. Men isåfall måste du ge mig en mailadress att skicka den till; mattias.sigurdsson@gmail.com är min.
Jag slarvar visst med fädernas namn. Justus hette Ingrid Bergmans far, enligt wikipedia.
SvaraRaderaJag kanske ska förvarna dig om att min morfarshistoria just inte är någon lustig läsning. Ingen småtrevlig cykelpedal i missionspastorns träskoklädda hålfot där inte... Nå, Maggan Strömstedts barndomsminnen orsakar ju inte precis någon munterhet de heller, om vi nu ska vara ärliga.
Mer från wikipedia:
SvaraRaderaCarl Andersson i Vaxholm, (23 december 1830-16 april 1901), var en svensk missionär verksam inom Stockholms stadsmission, Vaxholms missionsförbund och inom flera av landets fängelser. Han är mest känd för det arbete som han utförde i fängelserna där han ofta träffade folk som dömts till döden. Han skall personligen ha träffat och umgåtts med Alftamördaren, Nils Peter Hagström, Anna Månsdotter och John Filip Nordlund.
Vad wiki alltså förtiger är hans förflutna som länsmännens stora skräck i många socknar... Man förstår varför just han passade som fängelsepredikant.
Tänk vad en bedagad acapellatrio kan föra tankarna till... Jag hoppas att du har överseende med min minst sagt kraftiga avvikelse från ämnet.