SVT har ingen journalistik värd att bevara

Stina Dabrowski skriver i DN att det är särskilt viktigt för journalistiken med fortsatt public service-TV, de statliga kanalerna, nu när papperstidningarna går mot sin död. Men det beror så på.

SVT har inte precis utmärkt sig för att ta det seriösa ansvaret att vara motpol eller i alla fall komplettera de kommersiella kanalerna. I stället har de i allt högre grad tävlat om tittarsiffror genom att göra förskräckande banal underhållning med föråldrat innehåll och idel uttjatade artister från schlagerbranschen.

Som alibi, och för att tillfredsställa all personal de samlat ihop genom inavel, kör SVT också en del kulturprogram, som är genomgjutet politiskt korrekta, lika fanasilösa som de är pompösa, med samma eviga ansikten i samma eviga dialog med varandra, där pretentionen är den enda ansträngningen för existensberättigande.

Detsamma gäller debattprogrammen, som dessutom är cyniska skandalmakare som inte drar sig ens för de lumpnaste tricken tillgängliga i TV-produktion, och aldrig strävar efter annat än buller och att väcka de lägsta känslorna hos publiken.

SVT:s nyhetsbevakning är sorgligt sömnig, trots resurserna, med det allra mesta materialet hämtat från tidningarna. Deras minimala analys och granskning av makthavarna stannar vid frågor som ska vara tuffa men bara är enfaldigt tjat av fördomar och förenklingar.
Lättjan har gått så långt att reportrarna inte längre letar upp experter och fakta, utan intervjuar varandra i egenskap av “kommentatorer”, som om det innebar att de bar sanningen.

Om det är allt vad public service förmår kan vi lika gärna lägga ner alltihop.

I alla fall finns det ingen anledning att ha två kanaler, som är identiskt lika varandra till både innehåll och svagheter. Och det är ett hån med en licensavgift man måste betala bara man har en TV, fast de allra flesta TV-kanalerna numera är självförsörjande.

Läs även andra bloggares åsikter om TV, SVT, Stina Dabrowski.