När jag var liten grabb i början på 1960-talet pratades det mycket om de svältande i u-länderna, med ideliga reportage på TV, insamlingar och debatter. Hoppet stod till FN, men också lilla Sverige vräkte på med u-hjälp. Då fanns det drygt tre miljarder människor, nu är det nästan 7 miljarder.
Genom decennierna av befolkningsökning har svälten lämnat löpsedlar och politiska dagordningar, med några tillfälliga undantag som t.ex. Band Aid. Den tilltagande tystnaden, jämte välfärdstillväxten i länder som tidigare verkade evigt förvisade till nöd, har fått mig att inbilla mig att problemet varit på väg bort. Att världssvälten snart ska vara blott ett ruskigt minne.
Statistiskt sett kanske man kan hävda det, om man är riktigt cynisk med siffrorna. Att det aldrig varit så många svältande förr beror i hög grad på att det aldrig funnits så många människor som nu. En miljard är trots allt bara en dryg sjättedel av jordens befolkning. På 1960-talet var det nog en betydligt större andel som svalt.
Men för den svältande miljarden är det ringa tröst. Och för vårt världssamfund är det en klen ursäkt. Just nu, i finanskrisens spår, är det de svältande som åter tar de värsta smällarna. Och värre lär det bli vartefter priserna på matvaror skjuter i höjden, och det gör de. Något är fundamentalt fel i vår världsordning.
Vi kan inte enbart lita till marknadskrafterna. Den enorma orättvisa med vilken världens resurser fördelas måste kraftfullt motarbetas med politiska medel.
Lösningarna finns, men de kommer bara att genomföras om vi som proppar våra bukar fulla kräver det – även om det betyder mindre portioner på våra tallrikar, och även om det innebär mindre profit för de multinationella företag som glatt skinnar världens fattigaste för att kunna tjäna ännu mer pengar på oss med pengar i plånboken.
Läs även andra bloggares åsikter om svält, hunger.
Johan Norberg har en intressant artikel i Expressen som delvis angår denna fråga:
SvaraRaderahttp://www.expressen.se/1.301677
Om man bortser från tillfälliga svängningar i konjunkturen (just nu råder ju recession, men det går över) gäller:
1) Svälten minskar.
2) Matpriserna går långsiktigt och stadigt ned, räknat i fasta priser (tack vare effektivare jordbruksmetoder, nya grödor, osv).
Det enda som varaktigt kan lösa fattigdomsproblemet i världen (och därmed svältfrågan) är fortsatt ekonomisk tillväxt. "Omfördelning" har aldrig löst något, ty det hindrar ekonomisk tillväxt och mycket talar för att sådan "omfördelning" som består av u-hjälp cementerar ineffektiva strukturer, gynnar korruption och håller auktoritära och diktatoriska regimer under armarna.
--Ahrvid Engholm
Men frågan är, räcker intellektualiserad politik? Skulle vi försätta andra människor i dessa utsatta positioner, här hemma med t ex hemlös och i andra länder där vi t ex påverkar med våra importval. Måste det inte till ett hjärta? En inre övertygelse och tro på att alla människor kan bidra till den andres väl och ve och inte bara till sin egen. Är inte den riktiga boven våra Egon?
SvaraRadera(Mest retoriska frågor förstås, men jag tror du förstår.)
Fridens,
/Alexandra
Ahrvid, kul att du hälsar på i min blogg. Long time no see.
SvaraRaderaJag vet att u-hjälp är farlig, för att den i sin enklaste form tenderar att cementera situationen, men jag tror inte att de fria marknadskrafterna löser problemen och skapar en rättvis värld. Politisk vilja måste till.
Kapitalismen har visat sina fula sidor förr, och den verkar inte vara botad från dem.
Alexandra, jag tror också att vi behöver granska våra inre. Vi kan inte luta oss tillbaka och säga att allt löser sig av sig självt. Det gör det inte.
SvaraRaderaTill Stefan:
SvaraRaderaJag fördrar uttrycket marknadsekonomi, snarare än "kapitalism". En marknad är bara ett uttryck för människors rätt att själva välja, genom vad de väljer att efterfråga eller producera. Och det är bättre än toppstyrande "politisk vilja".
Frihandel och etablerande av institutioner som stödjer ekonomisk utveckling (t ex effektiv bekämpning av korruption) är det som hjälper. Det bästa EU kunde göra är att avskaffa sina jordbrukssubventioner och öppna sin marknad för jordbruksprodukter.
--Ahrvid
Ps. Jo, vi sågs väl på en eller annan sf-kongress!
@Ahrvid: Ekonomisk tillväxt i fattiga länder kan väl vara bra tills de nått en bra grundnivå, men menar du att vi behöver fortsatt ekonomsik tillväxt (ständigt ökad omsättning) även i överutvecklade I-länder som Sverige? Räcker det inte här att snurra på med nuvarande omsättning?
SvaraRaderaLäs och kommentera gärna (åtminstone sammanfattningen i) den Brittiska regeringsrapporten "Prosperity without growth?" (upptäckt via Birger)
// Erik Sundvall, http://erik.urgott.se/
Erik, det vill jag skriva under på. Nog har vi i västvärlden överflöd så det räcker - och blir över. Se bara våra sopberg...
SvaraRaderaDen ständiga ökningen av vårt överflöd är ett problem med kapitalismen/marknadsekonomin.
TIll Stefan och Erik:
SvaraRaderaDet finns fortsatta problem i "väst" också, vilka bara kan lösas med mer resurser (= ekonomisk tillväxt). Innan alla de problemen är lösta är det inte läge att diskutera "nolltillväxt".
Sopor är i stort sett ofarliga. De bryts ned inom några generationer. De s k sopergen är utmärkt landfyllnad - de skapar faktiskt ny mark här och där!
Implicit i det ni säger är dogmen om att "vi kan inte fortsätta med tillväxt i det oändliga". Jag menar att vi både kan, bör och skall fortsätta med ekonomisk tillväxt i alla fall under överskådlig tid! Och tillväxt har inte de gränser som ofta antas. Argument:
1. Enligt lagen om materiens oförstörbarhet förbrukar vi ingenting (utom en infinitesimal mängd i atomkraftverk). Alla atomer finns kvar. Allt som behövs för att skapa vilka materiella produkter som helst är energi och litet uppfinningsrikedom. Och det kan vi göra hur mycket och hur länge som helst - ingen materia förstörs ju.
2. Men, ännu viktigare är kanske att allt mer av innehållet i värdeskapande, det som mäts i BNP är intellektuellt, icke-materiellt innehåll. Värdet av kislet i en kiselkrets är bara några ören - men värdet av det intellektuella arbetet för att skapa den kan vara tusentals kronor! Musik, böcker, film etc består bara av ettor och nollor, men har ändå ett faktiskt värde. Och inget säger att vi inte kan fortsätta att skapa allt mer intellektuellt värde.
3. Slutligen. Vi har inte bara jorden - vi har åtminstone solsystemets resurser också. Vi kommer inom överskådlig framtid att kunna energi, råvaror och kanske andra resurser från rymden. En del säger att vi "bör läsa problemen på jorden före vi ger oss ut i rymden", men det handlar snarare om att vi bör lösa problemen på jorden *med hjälp* av rymdutveckling!
Nog snattrat.
--Ahrvid
Ahrvid, ekonomisk tillväxt är förstås möjlig utan accelererad förbrukning av naturresurser. Det är sistnämnda som oroar mig.
SvaraRaderaOch det finns förstås skillnad på sopberg och sopberg. Somligt är smidigt nedbrytbart, annat inte. Somliga naturresurser är enkelt ersättbara, andra inte.
Få saker är svårare än att hjälpa andra. Det kräver ett stort mått av självinsikt och ödmjukhet. Inför tredje världen är vi alla prussiluskor - mer eller mindre. Medberoendeproblematik i sin prydno. Man vill vara botgörare men slutar som möjliggörare, och mår själv dåligt på kuppen.
SvaraRaderaU-stjälp förtjänar u-hjälpen heta.
Greenbanks tror jag mer på.
Och en rättvis världsordning - ja, en sådan borde vi inrätta, om någon kan formulera hur den ska se ut.
Men hjälp till behövande - nej, det är svårt. Bättre att se på hur folk far illa, hur ont det än gör i själen, än att göra skadan än värre genom missriktade hjälpåtgärder.
Huvudet bör vara kallt i de här frågorna. Men inte hjärtat.
Mattias, du har förstås rätt men jag är bara tveksam till att överlämna saken helt åt marknadskrafterna.
SvaraRaderaDet är nästan vad som har skett de senaste decennierna, just med ursäkten att u-länderna är bäst hjälpta om de får lösa sina problem själva. Där har i-världen smitit undan, och exploateringen av u-länderna får fortsätta.
Och jag håller i min tur med dig. Det är verkligen inte lätt att veta var man ska sätta fötterna i den här frågan. Greenbanks nämnde jag - där tycks en möjlighet att bygga något substantiellt och framåtsyftande. Men märk väl - jag tror att det är viktigt att det finns ett avkastningskrav, att man kräver något tillbaka. Annars förvandlas det till välgörenhet, och sådan gör sällan gott i långa loppet.
SvaraRaderaJag såg förresten att en freudiansk felskrivning smög sig in i mitt inlägg. "Botgörare" skrev jag att man vill vara. Jag ville förstås säga att man vill bota, hela, hjälpa, men i själva verket är det just en botgörarvilja som gömmer sig i uppsåtet. Att avlägga bot, köpa avlat som plåster på den egna känslan av skuld eller vanmakt.
@Ahrvid:
SvaraRaderaDina svar här inspirerade mig till att författa en utmaning; avprogrammera mig mig från min tilltagande komsumtionskritiska, tillväxtifrågasättande hållning, se:
http://erik.urgott.se/2009/06/utmaning-avprogrammera-tillvaxtskeptisk.html
"A = B = C = De e inte mitt fel att de svälter... SVÄLTER - de stackars u-lands- u-landsmänniskorna, u-lands-u-lands-människorna, u-lands-u-landsmänniskorna. Skyll inte på mig, jag sköter mig själv, skyll inte på mig, jag sköter mig själv!"
SvaraRaderaPå tal om Risken Finns...
"Varför tar de inte en bakelse?"
SvaraRadera