Drogpolitik har bieffekter

DN har en omfattande artikelserie om cannabis. Det kan bero på redaktionens sommartorka och sensationslusta men drogen har också något av en renässans, som om 1960-talet är ett decennium vi aldrig lämnar.

Själv blev jag tonåring 1967, själva året för den första summer of love, så cannabis var ingen främling. Jag var aldrig sugen på att pröva själv, för min hjärna var snurrig så det räckte, men många kamrater gick glatt in i såväl dimmorna som den subkultur de ledde till.

Hasch i stället för marijuana

På den tiden var marijuana ytterst sällsynt. Det var hasch som röktes. Samma drog i mer koncentrerad form och alldeles säkert med större hälsorisk på flera sätt. Mitt intryck var att gräs sällan förekom i Sverige för att det inte gick att sälja till samma pris men ändå var lika olagligt att smuggla in och sälja. Knarkhandlarna föredrog därför den koncentrerade formen, oavsett vad det innebar för deras kunder.

Ett annat skäl till att jag avhöll mig var att hasch alltid röktes i pipa och jag föredrog cigarretter. Så det var kanske tur för mig att gräs knappt förekom.



Mest ”avtändande” för mig var dock det intryck som haschrökande kamrater gjorde – de blev passiviserade, fnittriga och fåniga. Drogen verkade befrämja dumhet, medan dess användare i stället upplevde att de blev hur klarsynta som helt när de mumlade sina snurrigheter. Och de sjönk ner i en tröghet mycket nära apatin. Det hade jag inte alls tålamod för eller minsta längtan till.

Gin i immig flaska

Så jag höll mig till Gilbey's gin i flaskan med den läckert liksom immiga ytan. Den ändrades sedan till klart glas, vilket ryktades bero på att Systembolaget opponerade sig mot den läckra förpackningen. Jag blandade spriten med grape tonic och kände mig kultiverad.

Öl höll jag mig ifrån. Smaken attraherade mig inte, dessutom var det sådana mängder man behövde klunka i sig – och odören från avslagen öl var vämjelig. Det var en helt annan sak med vin men det var en svårare skog att orientera sig i. Det var svårt nog för en tonåring att alls få fatt i alkohol.

Tillgänglighet

På 1960- och 70-talet var det för ungdomar ofta lättare att komma över cannabis än alkohol, i alla fall definitivt inte ett dugg svårare. Det kan nog vara så alltjämt, vilket visar baksidan av en alltför barsk alkoholpolitik.

Det kan väl ändå inte vara myndigheternas mening att tonåringar ska ha närmare till cannabis än till alkohol? Verkligheten handlar ofta om att välja det minst onda, eftersom det ideala sällan är realiserbart. Politik handlar alltför ofta om att förneka detta.

Vi människor är så beskaffade att vi har svårt att bara avstå från något, men ganska lätt att ersätta det med något annat. Det gäller i synnerhet behovet av droger, som syns vara allmängiltigt för människan i alla kulturer och tider.

Det sättet att tänka klarar dock ingen myndighet. De förhåller sig alltför ofta maniskt till människan som de tycker att hon borde vara. Men den människan finns inte.

Vi arma själar kämpar genom vad man fordom kallade livets grottekvarn mot ett ofrånkomligt slut vi är mycket medvetna om. Då går det inte att avstå en och annan katarsis, den rening och tillfälliga lättnad som bland annat ett eller annat slags rus kan ge.

Därför är jag övertygad om att en klok och verksam drogpolitik förstår att välja det minst onda och styra så att få av oss riskerar att gå ur askan i elden.

Politik är att glömma

Under 1900-talets första hälft prövade många länder att förbjuda alkohol, helt eller delvis. I Sverige hade vi motboken, som skulle begränsa konsumtionen om det inte fanns så många vägar runt det. I USA hade de totalförbud, vilket gjorde den organiserade brottsligheten varaktigt stor och rik.

Dessa experiment gavs upp när man motvilligt konstaterade vad de kostade samhället.

Ändå envisas politikerna ideligen med förbud av olika slag. Det beror nog mer på att det är deras favoritmetod än på någon dokumenterad framgång med den. Förbud är billiga lösningar, som ger intryck av beslutsamhet.

När politiker har förbjudit något tycker de att de har gjort allt som går att göra. Dessutom så gott som gratis. Det kan de inte motstå, hur dåligt det än i längden visar sig fungera.

Politik är att glömma. Vad som gjorts inför ett val eller i nya makthavares iver direkt efter ett, hinner knappast visa sin verkan till nästa val. Lagom till valet därefter har redan eventuella lärdomar gått förlorade.

Politik är att låtsas

Politik är också att låtsas. Teater. Det viktiga i politiken är inte vad man tycker och gör, utan vad man verkar tycka och göra. Därför letar politiker alltid efter ståndpunkter och åtgärder som framställer dem i så god dager som möjligt. De vill visa vad de gillar och ogillar, så tydligt som möjligt.

Det leder till en svartvit världsbild, fast livet består av såväl gråtoner som färger. Få ting i världen är antingen eller. De är alltid både och, om än i varierande proportioner.

Svårtyglade bieffekter

Det leder också till att händelser sällan är isolerade. När något bekämpas är det något annat som gynnas eller missgynnas i proportion. Det är lika svårt att komma ifrån som det är att förutsäga.

När det gäller droger leder ofrånkomligt en framgångsrik kamp mot en drog till en annan drogs segertåg. Olika droger har olika sociala och psykologiska effekter, så det är ingen lätt sak att på förhand avgöra ens vilken drog som i längden är att föredra.

Dessutom är det så mycket annat som påverkas. Kriminaliteten är en av de allvarligaste. Lagar fungerar bara till den grad de efterlevs och det är aldrig helt och fullt. Inget samhälle har lyckats ändra på den saken.



Därför bör politiker passa sig för att stifta lagar som gynnar utvecklingen av den mest oönskade brottsligheten, det vill säga den brutalaste och mest hänsynslösa.

Droger är också direkt kopplade till kulturens vågor och tendenser. På 1960-talet var cannabis och LSD hippiefavoriterna, på 1970-talet blev samhällsklimatet barskare och heroin vanligare, bland 1980-talets yuppies sniffades det mängder av kokain, och så vidare.

Det är svårt att säga vad som kom först, hönan eller ägget, drogen eller dess subkultur, men de tenderar hur som helst att eskalera varandra.

Även drogfrihet har sina kulturella uttryck, som man kan ha olika åsikter om. Se bara frikyrkorörelsen...

Svåra val utan svar


Som nog märks av det ovanstående är jag rätt osäker vad gäller frågan om legalisering av cannabis. Det finns värre saker, helt klart, och konsekvenserna av rådande förbud är kostsamma för samhället, såväl vad gäller brottsligheten som kriminaliseringen av brukarna. Därför vore mycket vunnet vid en legalisering.

Å andra sidan är det svårt att överblicka alla konsekvenser om cannabis släpps helt fritt, eller att hejda dem om de visar sig fördärvliga. Så man bör nog skynda sakta, som med så mycket i politiken. Steg för steg.

Cannabis tycks vara ett välgörande läkemedel i vissa sammanhang. Det bruket borde i så fall våra myndigheter skyndsamt göra tillgängligt även i vårt land. Vi har ju redan en fungerande infrastruktur för dylikt, med recept och apotek.

Marijuana verkar vara en rimligt skadlig drog (det finns knappast några oskadliga), medan detsamma nog inte kan sägas om hasch. Samtidigt verkar nöjesbrukare av cannabis mestadels hålla tillgodo med förstnämnda, så det ena leder förmodligen inte till det andra i någon omfattning – i synnerhet inte om försäljningen flyttas från kriminalitet till det öppna samhället.

Det skulle också leda till att myndigheterna får en tydlig överblick över dessa drogvanor, som torde vara till stor hjälp i drogpolitiken. För att inte tala om hur det skulle strypa brottslighetens resurser.

Jag gissar att någonstans där ligger den rimligaste kompromissen. Cannabis som läkemedel. Marijuana som tillåtet rusmedel – med åldersgräns och reglerad handel, likt vad som redan gäller för alkohol och tobak. Sedan får man se vad som händer.

Jag bävar för en återkomst av den där fördumningen och fåniga flummigheten som genomsyrade mycket av 1960-talet. Å andra sidan är det mycket i vårt samhälle som befrämjar dumheten – det mesta och värsta är inte ens drogklassat.

Här är DN:s artiklar om cannabis hittills:
Cannabis kan bli godkänt läkemedel
Cannabusiness
”Plötsligt var det som om jag flög”
Så orsakar cannabis psykisk ohälsa
”En person som råkat ut för detta ska aldrig röka cannabis igen”
”Man kan inte byta ut missbruk mot ingenting”
Föräldrarna upptäcker ofta missbruk sent
Enkät: Har du märkt att acceptansen för cannabis ökat bland unga?
”Cannabis gör dig känslomässigt urholkad”
Tullverket: Beslagen ökar kraftigt

Uppdatering den 27 augusti:
Här är en intressant motbild till nuvarande drogpolitiks teser, från forskarhåll: Nu rasar grunden för svensk drogpolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om cannabis, marijuana, hasch, droger, drogpolitik. Intressant?