Jag började recensera krogar åt Sydsvenskan 1995. Innan dess hade de ingen krogkritiker. Det var nödvändigt att vara hemlig för att inte bli bortskämd av angelägna krögare, så jag skrev under signaturen Bong, som jag hittade på själv. En bong är den interna nota som skickas från serveringen till köket på en krog, för att de ska hålla reda på vilken mat som lagas.
Det blev ett väldigt väsen om Bongs krogrecensioner och jag fick ett slags entourage som roade sig med att göra egna besök på krogarna jag skrev om samma dag recensionen kom ut – oavsett vad jag tyckt om stället. Krögare stönade när de inte fick toppbetyg och undrade med svettdroppar i pannan vem den där förbannade Bong kunde vara.
Nå, efter tolv år fick det vara nog. Framför allt frestade det på att vara så hemlig. Det var ytterst få ens i den egna vänkretsen som fick veta att jag var Bong och jag fick hela tiden gå och passa mig, så att jag inte råkade röja mitt hemliga uppdrag. Lite spionhistoria.
Det låter kanske festligt, som ett äventyr, och det var det onekligen. Men det var även tungt och ett ständigt stressmoment. Besvärande att inte kunna prata med folk om en så viktig del av min sysselsättning. I efterhand är jag förvånad över att ha stått ut så länge som tolv år.
Nå, de många åren gav en hel del erfarenheter och tankar, som jag tyckte förtjänade att sättas på pränt. Så med tiden blev det en bok, Bong – tolv år som hemlig krogrecensent. Den kom ut våren 2010.
Vad jag vet var det första gången en svensk krogrecensent skrev en bok om sina erfarenheter. Det är en intressant del av mediavärlden, som i synnerhet under de senaste 15-20 åren har blivit allt mer i ropet – ibland så att det går till överdrift, måste jag själv konstatera. Restauranger, mat och dryck har blivit heta nyheter som fyller tidningar, TV-kanaler och Internets mest talföra webbplatser. Så viktigt är det ändå inte.
När jag skrev boken hade jag ändå skoj med att berätta hur det gick till bakom och framför kulisserna. Det är ett knepigt jobb att vara krogrecensent och man får räkna med att bli missförstådd – även av andra krogrecensenter och matskribenter, som verkar vara en ytterst ogin skara, tillfreds uteslutande med den egna smaken.
Det var inte heller alltid lätt att ha att göra med min egen tidning Sydsvenskan och dess redaktion, vilket kan förklara varför de sedan bestämde sig för att hålla tyst om min bok.
Skriva för gästerna, inte för krögarna
Många krögare led av ett missförstånd som jag kände igen från när jag tidigare recenserat musik, teater och litteratur. De kunde inte tänka sig annat än att recensionerna var till för dem och deras bransch. I så fall kunde man förstå deras missnöje.
Men recensionerna är förstås till för tidningens läsare, som funderar på om de ska besöka den eller den krogen – eller som varit där och gärna jämför sina intryck med recensentens.
Krogbranschen – alltför ofta även tidningsredaktioner – lider även av den missuppfattningen att en krogrecensent behöver ha sin bakgrund i krogbranschen, som erfaren kock eller krögare. Men det är galet. En krogrecensent ska vara erfaren krogbesökare, inte krögare. Annars ser man det från fel sida skranket och är till ringa nytta för läsarna, som med största säkerhet oftare är kroggäster än krögare eller kockar.
Att en krogrecensent behöver kunna branschen inifrån är lika dumt som att en musikkritiker skulle vara musiker eller en filmrecensent regissör. Det blir inte bra.
Nå, det här blogginlägget riskerar att bli långt som en bok om jag inte hejdar mig. Avslutningsvis får jag konstatera att de tolv åren gjorde mig mätt på jobbet som krogrecensent, om än det hade sina ”benefits”. Men jag är inte mätt på lustfylld och nyfiken förtäring av mat och dryck – vilket denna blogg här och där skvallrar om. Se ämnet/etiketten ”mat och dryck” för mina blogginlägg på temat.
Lustigt nog har det visat sig att jag efter jobbet som krogrecensenten Bong har blivit ännu mer kritisk och kräsen vid mina restaurangbesök, fast jag numera bara försöker njuta av dem. Bongreflexen går inte riktigt att stänga av och det är inte mycket som går den förbi.
På Sydsvenskan har de en annan krogrecensent, som fortsätter att använda min gamla signatur Bong. Jag tycker förstås att jag gjorde ett betydligt bättre jobb, men jag vet ju också att krogskribenter bara uppskattar den egna smaken. Det är ju liksom deras jobb.
Här är mer information om boken Bong – tolv år som hemlig krogrecensent. Här finns den att beställa på AdLibris och Bokus.
Läs även andra bloggares åsikter om krog, krogrecension, Bong, böcker, mat, restaurang, restaurangkritik. Intressant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar