Snålheten bedrar visheten

Efter nästan tolv års trogen tjänst blev min cykel stulen i höstas. Det dröjde till för bara några veckor sedan innan jag kom mig för att köpa en ny – och lät då valet styras av strävan efter minimal stöldrisk. Ett misstag.

Min nya cykel är begagnad. Nya cyklar har ju rena fantasipriserna och är dessutom särskilt begärliga för tjuvar. Jag funderade länge på vad som kan tänkas göra en cykel ännu mindre attraktiv för dem.

Min förra cykel, som jag fick behålla så pass länge fast jag bara hade ett vanligt lås på den, såg väldigt alldaglig ut. Nästan så att den var osynlig. Jag tror att det var därför den klarade sig så pass länge. Cykeltjuvar lade inte märke till den, som varken var strålande snitsig eller mysigt ålderdomlig. Den var liksom neutrum.

Den här gången ville jag därför försäkra mig ytterligare och bestämde mig för att skaffa en riktigt ful cykel, som tjuvar skulle vägra att ta i. Men inte så ful att det gav den något slags charm eller karaktär. Bara ful.

Jag hittade den. Se bilden ovan. Riktigt ful, eller hur? Klicka på bilden om du av någon obegriplig anledning vill se den förstorad.

Problemet är bara att jag lyckades för bra. Cykeln är så ful att jag inte har någon lust att kliva upp på den och paradera genom Malmös gator. Det är inte bara olustigt med tanke på åskådare, utan också för min högst privata estetik. Mina ögon vill inte kännas vid den. Inte ens min bak sjunker med behag ner på dess sadel.

Jag lyckades hitta en cykel som det är ringa risk att någon stjäl. Lyckades för bra. Det är inte bara tjuvarna som undviker den. Det gör även jag.

Läs även andra bloggares åsikter om cyklar, cykelstöld, estetik. Intressant?