Masken Thomas Öberg bär är ”dead giveaway”. Bob hund förställer sig. De låtsas att deras låtar är slagdängor och att musiken är spontanpop. Men de gräver sig djupt in i såväl de egna som publikens själar.
Det är metakonsert, ett uppträdande som förhåller sig ironiskt till hela scenkonsten som sådan. Bara en sådan sak som att Thomas Öberg envisades med en lång sladd till sin mikrofon i stället för trådlöst – och som tvang honom till ett ständigt neurotiskt lindande, med skyndsam assistans av en kostymklädd roddare. Det är allegorisk teater.
Det framträder förstås också i texterna. Synbart enkla fraser upprepas igen och igen, så att vi måste kontemplera deras undertext. De kommenterar vår moderna värld, litteraturvetare skulle kanske kalla det postmodernistiskt, men samtidigt vägrar de att ge upp självdistansen, självironin, så all denna pretention blir ändå prestigelös.
Skojig också. Vilka sanningar som än ska ventileras – man måste få ha kul.
(Klicka på bilderna för att se dem förstorade.)
Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen, bob hund, musik, teater, allegori. Intressant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar