Expressen skriver om undersökningen, men varken i Aftonbladet, DN eller Svenskan nämns den med ett enda ord.
Sökning på deras hemsidor visar att de aldrig har skrivit om Dacher Keltner, sociologen bakom undersökningen. Han forskar sedan flera år på människors medkänsla, sociala band och altruism – så att säga det goda i människan.
Han verkar också i en särskild organisation med detta sikte: Greater Good Science Center. Det låter lite lulligt, vilket kan vara anledningen till tystnaden i svensk press – men forskningen är genomförd enligt alla konstens regler.
Jag anar därför att det är fördomar som hejdar media. De har svårt att föreställa sig annat än att fint folk är fina och pöbeln pöbel. Eftersom journalisterna i hög grad snarare räknar sig till de förra än de senare har de svårt att acceptera annat.
Det delar de med hela överheten. Exempelvis hävdade Fredrik Reinfeldt nyligen att extremism är vanligast hos de ”socioekonomiskt marginaliserade” (ett väldigt fint uttryck för fattiga).
Keltners undersökning visar det motsatta: rika och privilegierade är betydligt mindre empatiska och mer själviska än fattiga. Keltner stöder sig på tolv olika studier som allihop visar detsamma.
Det borde inte vara ett dugg överraskande. Rika har mer att vara själviska om, medan fattiga har större behov av att samarbeta och dela med sig. Klassamhället har genom sin långa existens gjort detta hur tydligt som helst. Att det ska kräva vetenskapliga bevis är bara ytterligare ett beklämmande exempel på vilka som har makten.
Självklart är det så att de som är bäst skickade att styra samhället är de som värnar mest om dess fortlevnad och gemensamma nytta. De som är mest angelägna om att samhället ska vara så mycket som möjligt till godo för alla. Därför är det solklart att det borde styras av de fattiga.
Problemet är bara att de som styr tenderar att bli både rika och privilegierade. Därmed är det risk att de byter inställning. Det har väl hänt?
Läs även andra bloggares åsikter om Dacher Keltner, klassamhället, empati, sociologi, rika, fattiga. Intressant?
Ja, det tenderar att bli så...
SvaraRaderaJag tror inte att det är brist på pengar som är skadligt för barnen i en familj utan snarare tidsbrist, själslig fattigdom och känslomässig tomhet.
De rika har sällan problem att stimulera barnens fantasi, antingen själva eller via proxy, därmed inte sagt att det inte leder till simulerad lycka ;-)
Kramar <3<3<3
Som fotograf - jag bloggnappar lite här; mattiassigurdsson.com , söker jag mig helst till områden med - hur var det Reinfeldt sa: "socioekonomiskt marginaliserade". Jag hittar mycket intressantare motiv där än i den tråkiga medelklassen. Överklassen har jag aldrig ens försökt närma mig med min kamera, det vore kanske roligt, men på ett helt annat sätt.
SvaraRaderaAnnorlunda uttryckt: jag hittar vackrare människor där. Naknare, med mer humor, självdistans och ofta även värme.
Men detta är i Chile. När jag var på besök i Sverige i sommar fick jag härliga bilder på stranden i Lomma, i ett barngäng med rötter i mellanöstern som lirade boll. Annars tycker jag att svenska "fattiga" tenderar att vara lika släckta och tråkiga som någonsin medelklassen. De är så fullproppade av en politisk agenda, som kravfulla bortskämda barn, att de glömmer bort att vara tacksamma för solen som stiger upp var morgon. Politik, ja tack, men det existentiella måste ändå komma i första rummet.
Detta något hårdraget. Men som fotograf upplever jag det så. Det finns skönhet i lidande. Be mig inte att uttrycka det politiskt, för det kan jag inte. Och vill inte. Men för mig som fotograf är det en sanning. /Mattias
Pennelina, jag är inte alls övertygad om att fattigdom leder till tidsbrist, själslig fattigdom och känslomässig tomhet. Kanske missförstår jag dig?
SvaraRaderaMattias, mitt intryck är detsamma - med kamera eller utan den.
SvaraRaderaJapp, det gör du! Det är dessa ting som leder till problem inte brist på pengar eller fattigdom i sig.
SvaraRaderaKramar <3<3<3
Pennelina, tack för klargörandet. Då fattar jag :)
SvaraRadera