Förr var tidningarnas läsarröster hänvisade till insändarsidorna, som redigerades hårt och styvmoderligt av redaktörer. Internet har på några få år skämt bort allmänheten med möjligheten att komma till tals i världen även om man varken är journalist eller makthavare på annat sätt.
Tidningarna har infört kommentarsfält under nätupplagornas artiklar i avsikt att locka och engagera sina läsare, men förfäras över den ofta råa tonen i dessa kommentarer. Redaktörerna aktar sig för att delta i kommentarernas ibland långvariga diskussioner, i stället dryftar de vad som bör få bli sagt och vad som borde raderas.
Det är gammaldags maktspråk, förstås, och torde inte göra annat än reta kommentarsugna läsare ännu mer.
Nu när Internet har gjort det fria ordet tillgängligt för alla, för första gången i världshistorien, blir allmänheten förtjust på gränsen till förivring, måhända, vilket är förståeligt. De som tidigare hade ensamrätt på att göra sig hörda med sina åsikter – i detta fall främst tidningarnas journalister – reagerar oftast med fnysningar eller tystnad. Det är också förståeligt men svårare att försvara.
Yttrandefriheten har länge varit parodisk. Vi må ha haft den, men det har bara varit en liten privilegierad och av överheten på ett eller annat sätt godkänd grupp som egentligen har kunnat nå ut med sina åsikter. De som inte blivit publicerade i media har knappast kunnat göra sig hörda utanför den egna umgängeskretsen.
När nu Internet ger oss alla möjlighet att tala till en hel värld – oavsett om den lyssnar eller ej – reagerar de fordom exklusivt privilegierade ofta med ett von-oben-förakt som blott röjer deras aversion mot att inte längre ha monopol på åsiktsmakandet. Och de som tar i för kung och fosterland med sin nyvunna möjlighet att göra sig hörda skärper tonen just i reaktion på den långa historien av åsiktsförtryck via överhetskontrollerade media.
Det är historia nu, men det tar en tid innan bitterheten över det förflutnas munkavle går över. Rabiata kommentarer må verka hatiska men uttrycker bakom detta en genuin glädje över att äntligen få komma till tals. När denna nyhetens behag blir vardag kommer de att sansa sig.
Journalister som ogillar att inte ensamma föra världens talan får helt enkelt vänja sig.
DN skriver här, här och här om denna diskussion. Det torde bli fler artiklar efterhand.
Läs även andra bloggares åsikter om journalistik, pressen, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, kommentarer.
Om man nu tycker det är så viktigt att få uttrycka sin rabiata eller hatiska mening, varför då gömma sig bakom anonymiteten som många gör? Tar inte det bort lite av kicken... eller är det tanken på att plåga och förnedra som är det viktigaste?
SvaraRaderaFrågan om det fria ordet kommer alltid att vara komplicerad. Med frihet följer ansvar... egentligen...
Kramar <3<3<3
Pennelina, jag tror att det ofta inte är fråga om hatiskhet, utan vad man brukar kalla en "rå men hjärtlig" ton. Talspråklig, så att säga. Sammalunda med anonymiteten - det är signaturer på skoj i stället för egna namn, en typisk Internetkultur snarare än en vilja att gömma sig.
SvaraRaderaDet finns förstås undantag som är hatiska och verkligen gömmer sig bakom anonymiteten för att komma undan med det - men de är få. Förhoppningsvis ska de med tiden spela allt mindre roll i kommentarsfälten.
Det var undantagen jag syftade på :-D
SvaraRaderaKramar <3<3<3
1) Jag menar att många i gammelmedia försöker slå vakt om sitt avsändaroligopol. De har varit vana vid att själva få sätta dagordningen och blir nu gramse när de upptäcker att de inte kan göra det.
SvaraRadera2) I princip menar jag att alla yttranden skall vara tillåtna såvida de inte undantagsvis orsakar någon särskild allvarlig och konkret skada. Ett riktmärke för det som bör vara förbjudet är brottskatalogen i TF. (Personligen vill jag dock här utseluta stadgandet om "hets mot folkgrupp". Skall inte gå in på den kmplicerade diskussionen om detta, men det är en gummiparagraf.)
3) Det tål att påpeka att enligt TF (= grundprinciperna för yttrandefrihet, menar jag) är fullt tillåtet att uttrycka sig hatiskt, förolämpande, smaklöst osv.. Man kan inte hålla på att förbjuda allt man ogillar. Praktiskt taget alla yttranden man iofs ogillar starkt är har ingen konkret verkan.
4) Risken med att censurera yttranden är att värdefull information stoppas. Jfr Wikileaks och Assange, där det verkar som att man via div omvägar försöker stopa och desavouera Assange.
5) Mycket av sådant vi finner osmakligt , typ närgånget skvaller, kommer från kommersiella aktörer som kvällstidningarna. Jag tycker att man skall ge människors privatliv (kändisar eller ej) särskilt skyddsvärde.
Några synpunkter.
--Ahrvid
Ps. Och ja, kommentarsfält på tidningsblogar bör vara kvar som de är! Det är fegt och aningslöst att börja censurera.
Ahrvid, det var pang på rödbetan. Det är nog just vid din första punkt som skon klämmer. Yttrandefriheten har i praktiken varit förbehållen överheten, som har haft total kontroll över media, något som med Internet har visat sig omöjligt. Deras protester och svartmålanden handlar allra mest om just ovanan och oviljan att anpassa sig till denna nya situation.
SvaraRaderaDet är en skojig tid vi lever i.
Samtidigt måste man tänka på (vilket säkert både du, Ahrvid och jag gör) att man inte kan döma hela folket efter det som skrivs i kommentarer... det är långt ifrån något representativt medelvärde för våra gemensamma åsikter, eftersom långt ifrån alla skriver kommentarer.
SvaraRaderaDet är faktiskt synd, för det skulle ge en mer nyanserad bild av vad vi verkligen tänker och känner. Idag försvinner ofta sunda tankar i bruset av svammel. Visst vore det trevligt med det motsatta.
Men yttrandefriheten innefattar även rätten att tiga, och det är vi svenskar kända för ;-)
Kramar från mig <3<3<3
Pennelina, det är just där etablissemangets purkenhet röjs: de pekar ut rabiata kommentarer men ignorerar att de flesta skriver sansat eller inte alls.
SvaraRaderaNågra få näthatare kan vara maniskt flitiga med kommentarer och därmed dränka en majoritet - men de är ändå bara några få. Deras synbara dominans är en barnsjukdom på nätet. Det ändrar sig med tiden.
Jag har alltid undrat vad som menas med "etablissemanget". Är det inte så bara att det är de som är störst, bäst och vackrast? Jag menar det inte ironiskt utan bara som en reflektion på att de framgångsrika personerna som syns, hörs och har mycket makt med all sannolikhet är det bäst som mänskligheten just nu har att uppbringa.
SvaraRaderaJag menar inte ur något moraliskt eller annat perspektiv utan ur ett rent krasst darwinistiskt "survival of the fittest" sätt där den bäste vinner.
Jag vet att många finner det provocerande och hellre vill tolka det som om de själva är orättvist behandlade eller blivit rånade på en framgång som egentligen borde varit deras men så är det nog inte. Det är nog så enkelt att de med mycket makt helt enkelt är bättre.
Nu ska jag gå och bita i mitt sura äpple och jag föreslår att ni gör det också.
Dahankzter, det är nog snarare oftast så att de privilegierade och mäktiga ärver sina fördelar.
SvaraRadera