Tonåringar straffas för sex med varandra

Tonåringar som har sex helt frivilligt med varandra riskerar ändå att dömas som brottslingar, om de är på varsin sida 15-årsstrecket. Det är en bestialisk konsekvens av en tokig lag, som grundar sig på att människans sexualitet inte vaknar förrän just vid 15, vilket helt enkelt är fel.

Vi har de senaste decennierna klampat tillbaka in i en unken sexualmoral som kunde vara hämtad ur 1800-talets viktorianism. Det är den nog också. Sex ses som något fult och hemskt, där det oftast är ena parten (nästan uteslutande mannen, i heterosexuella förbindelser) som vill ha och kvinnan blott har större eller mindre lust att ge.

Det har ingenting med vetenskapliga rön att göra. Snarare är det tvärt emot dem. I stället hämtar denna syn sin näring ur gammal religiös moralism och en grovt förenklad syn på skillnaden mellan könen.

När det gäller barnen passar denna moralism på att bli än mer tillknäppt – och ovetenskaplig. Man har bestämt sig för att barn inte har någon sexualitet och inte ska ha det. Ändå måste ju var och en av oss minnas hur fjärran från verkligheten detta är. Forskningen är också tydlig med att vi är sexuella varelser så gott som från födseln.

Empati i stället för matematik

Det är förstås angeläget att barn och ungdomar – precis som människor i alla andra åldrar – skyddas så att de kan utforska sin sexualitet på egna villkor och i egen takt. Men det måste också betyda att om de vill så ska de få, under förutsättning att partners rättigheter inte kränks. Alltså i grunden samma villkor som för vuxna.

När åldersskillnaden är markant och det i ena fallet är fråga om ett barn, då är förbudsregler nödvändiga eftersom barn befinner sig i beroendeställning till vuxenvärlden. Det är också långt ifrån säkert att barn känner till sina rättigheter och i så fall har styrkan att hävda dem.

Men när det är fråga om ett par som är näranog jämnårigt – den ena strax under 15-årsstrecket och den andra strax över – då måste lagen förstå att göra skillnad. Det är knappast barnarov. Det stämmer ju inte heller med FN:s barnkonvention som säger att man är barn tills man är myndig, det vill säga till 18. Kan barn begå barnarov?

Fällan ligger i att vårt samhälle behöver fastställda gränser, exakta tal, fast tillvaron är ett töcken av gränsdragningsproblem. Där människor – i synnerhet barn – kommer i kläm måste vi göra avsteg från matematiken i vårt rättssystem och i stället praktisera empati.

Det är svårt nog ändå att gå igenom puberteten utan att behöva riskera rättegång och straffpåföljd – i synnerhet som det är så vagt och varierande hur man kan drabbas. Nu verkar det vara upp till varje domstols godtycke.

Det tycks också vara så att könen bedöms olika, vilket påminner om det gamla nonsens dessa lagar bygger på. Pojkar som är äldre än flickor de haft sex med tenderar oftare att straffas för det, medan flickorna blir friade även när omständigheterna är rätt graverande.

Lagen bygger på fördomar, så det är klart att den tillämpas fördomsfullt.

Pressen gömmer sig

DN visar en annan räddhågsenhet i artikeln på sin nätupplaga. De har tagit bort såväl kommentarer som blogglänkar. Vad är de rädda för?

Det är en beklämmande tendens att tidningarna försöker kväva debatten just i frågor där åsikterna är många och vitt skilda. Engagemang är tecken på angelägenhet. Just då är den fria debatten allra viktigast.

Svenskan är modigare, som i sin korta notis om saken har länkar till bloggarna. Å andra sidan är deras korta notis så gott som intetsägande.

Läs även andra bloggares åsikter om barnarov, tonåringar, sex, rättvisa, moral. Intressant?