Idol – knappast gospel

Det var gospeltema i Idol men knappast gospelmusik som framfördes. Den enda som var det minsta trogen temat var Robin, som sjöng lite Jesus och klämde fram lite religiös resonans. Annars var det samma pop som vanligt.

Carola var veckans gäst. Hon bjöd väldigt generöst på sig, speciellt i sin coaching av deltagarna. De fragment vi fick se av hennes stunder med dem visade att hon gav mer än de förstod att ta emot. Och hon uppehöll sig mest vid det som de brister mest i: den fysiska närvaron och inlevelsen.
Men när de uppträdde var det bara skärvor av hennes läxor som de tagit till sig – eller förmådde uttrycka.

Carola var också kul med hur hon bakom inlindade vänligheter ändå antydde vad hon egentligen tyckte om varje prestation – och hon var inte alls så duperad som övriga jurymedlemmar. Jag fick intrycket att hon egentligen bara godkände Robins prestationer – med all rätt, eftersom han var den enda som höll sig någorlunda till ämnet.

Även när det var dags för hennes framträdande tillsammans med Idoldeltagarna bjöd hon bussigt på scenplatsen, men de var inte mogna att ta för sig. Carola nödgades fylla i alla luckor, för det var ingen av de fyra tävlande som förmådde stiga fram.
Där blev skillnaden mellan idol på låtsas och på riktigt uppenbar.

Jag har sett Carola en del genom åren, förstås. Det har vi allihop. Ibland är hon svår att stå ut med, som när hon mal fram en bombastisk schlager för Eurovisionstävlingen, men andra stunder kan hon vara riktigt gripande – och alltid gediget helhjärtad. Bäst är hon just i gospel – riktig gospel.

Min finaste stund med Carola var när hon gjorde soundcheck inför ett framträdande på Stortorget i Malmö här om året. Hon skulle egentligen bara markera låtarna för att kolla av att allt satt på plats, men så märkte hon hur skönt det var att framföra dem utan prestationskrav, utan det där eftertrycket, utan bara segla med i sångernas och tonernas eget lilla rus. Så hon fortsatte och fortsatte, med allt mer lust och förtjusning, och ändå utan att lägga på något överdrivet krut.
Det blev en strålande och samtidigt skönt vardaglig stund med en av våra skickligaste sångerskor. Jag var den enda publiken. Hon körde igenom hela repertoaren, fast det verkligen inte behövdes för soundcheck – bara för att hon till sin förvåning kom på hur underbart det faktiskt är med musik.

Nå, det var i verkligheten. Där hör TV-programmet Idol inte hemma. I TV-rutan blev det i stället en hel del krystade moment när deltagarna försökte låtsas som att de hade kontakt med musikens livsnödvändighet, fast de egentligen var fullt upptagna av en tävling.

Kevin var som vanligt perfekt trimmad för TV-programmet, vilket må leda till seger men är bleka döden för en artist. Hur ska han kunna överträffa detta korttida glitter när han redan har sålt sin själ "på nöjets estrader", som Nils Ferlin diktade? Och Michael Jackson mäktade han knappast fylla ens med en skärv av den magnifika artistens innerlighet. Det blev blott ett matt plagiat.

Alice sjöng helt utan själ. Jag förstår faktiskt inte alls dem som röstar på henne. Förmodligen är de sådana som föredrar snabbmakaroner. Robin har jag nämnt ovan. Hans insats var den djärvaste och mest trogna temat. All heder.

Johan Palm var helt malplacerad i gospeltemat, även i dess förfuskning, vilket alla kunde gissa på förhand. Ändå gjorde han en helt acceptabel insats – och det var tveklöst hans hantering av uppgiften som jag var mest nyfiken på.
Han ska vara djupt tacksam för att han åkte ut. Johan har börjat falla i fällan att konformera sig efter Idolkonceptet, som är ren idioti och en fruktansvärd återvändsgränd. De senaste veckorna har det varit tydligt att han började ge efter för trycket och försökte modellera om sig till Idolartist. Det ska han absolut inte göra.

Utan honom blir de återstående veckorna av Idol så blaha att jag tvivlar på att jag lockas att skriva om dem, eller alls se dem. Nu är bara konventionerna kvar. Men för Johans skull kan jag bara säga: grattis till utvisningen. Nu kan du göra precis som du vill, för det är också vad du borde.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm