John McCain strödde betydligt mer komplimanger över sin motståndare än han behövde, och det märktes att han menade vart enda ord. Han var också högtidlig med det sköna för alla afroamerikaner att för första gången se en av dem på det högsta ämbetet. Och han tystade med bestämdhet de burop som ibland hördes i hans auditorium av besvikna republikaner.
När John McCain på traditionellt vis dessförinnan ringde Omaba för att förklara sig besegrad, passade de nog på att prata lite om nödvändigheten att stävja eventuella bittra, rentav rasistiska reaktioner bland de mest trångsynta republikanerna – och det jobbet kunde bara göras av McCain. Han gjorde det med övertygelse och patos.
Ändå finns det skäl att frukta en tilltagande aggressivitet från extremhögern i USA, som säkert tar mer än fyra år på sig att acceptera en afroamerikansk president.
Barack Obama talade också varmt om sin motkandidat, och även han underströk lyckan i att USA har valt en president som för bara några år sedan vore otänkbar blott beroende på hudfärgen.
Ja, i sitt segertal tillät han sig den afroamerikanska eufori som han under själva kampanjen varit tvungen att hålla tillbaka. Nu kunde han glädjas åt detta historiska genombrott. Det var då för väl.
Obama varnade också i sitt tal för de många svårigheter som väntar, och underströk nödvändigheten av att samarbeta över partigränserna. Med finanskrisen och ett USA med resurserna hårt tärda av Bushs slöserier är det nästan så man undrar om Obama ångrar sig.
Nej, det gör han inte – men han underskattar inte heller för ett ögonblick svårigheterna han har framför sig.
Och den orimliga dubbla bördan på hans axlar: Han måste visa att han var en värdig vinnare, men han måste i praktiken tyvärr också bevisa att en afroamerikan inte bara kan bli president, utan dessutom en särdeles duktig sådan.
Annars riskerar USA att i framtida presidentval resa nya rasistiska hinder.
Med samma resonemang ska nog USA:s kvinnor skatta sig lyckliga att inte Sarah Palin blev vicepresident.
Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om presidentvalet.
Ja det är en fin present de har givit sig själva, amerikanerna. Själv funderar jag över vilka krafter som kan tänkas ha kommit lös - onekligen var det en spärr som bröts igenom, när en svart president nu har valts. Vem vet om inte det kan inspirera till att trotsa ytterligare mentala spärrar? Kanske är en verklig förändring på gång, inte bara genom Obamas person och politik, utan genom de krafter som har släppts lös i samband med mobiliseringen kring honom. "Yes we can..." Kanske USA yrvaket håller på att upptäcka att de faktiskt är kapabla till en helt annan politik än den hittills rådande?
SvaraRaderaJag säger kanske... Men tänker lite på Spanien, som var så efterblivit så nyss... och nu är bland de mer progressiva nationerna.
Spännande tider randas.
Och så McCain... direkt rörande var det att höra hans hyllningar till motståndaren. Hur ofta ser man sånt i politiken?