Telefonkatalogen gräver ner sig

Eniro börjar ta betalt av företag som vill stå med i deras katalog. Det berättade jag om här förra månaden. Nu har Sydsvenskan upptäckt detsamma.

Eniro, som redan går med en vinst på vidunderliga 35%, anger inget annat skäl än att de tycker det är värt pengarna för företagen. De vill öka vinsten, som bara är så stor för att de förr befann sig i en monopolsituation som delvis lever kvar.

När jag i oktober blev uppringd av Eniro fick jag veta att avgiften gäller såväl deras nätkatalog som den tryckta versionen, men i Sydsvenskan sägs att det bara gäller den senare.
Det kan jag förstå: Om Eniros nätkatalog blir ofullständig kommer den snabbt att vara död. Internet går för fort och har för många alternativ. Förmodligen är det redan idag så att de flesta använder Google och andra sökmotorer i stället för Eniro – och ditåt går det mer och mer.
Om Eniro är för girigt kommer det att bli företagets död.

Jag misstänker att Eniros bakomliggande tanke i själva verket kan vara att slippa ge ut den tryckta katalogen, som kostar en massa pengar och används allt mindre. Om avgiften gör att ett stort antal företag försvinner ur katalogen blir den förstås meningslös och de kan använda detta som argument för att lägga ner den.
Ungefär så brukar både företag och myndigheter göra när de vill slippa kostsamma plikter.

Sydsvenskans reportage är tyvärr så slappt som modern svensk journalistik brukar vara. I den större artikeln får Eniros version på alltihop stå oemotsagd, och sedan har de en liten intervju med en småföretagare som beklagar sig. Någon egen undersökning har journalisten inte orkat med.

Det blir rent skrattretande när han kallar den tryckta katalogen “väl utnyttjad” för att Eniros statistik säger att cirka hälften av alla teleabonnenter använder någon av de tryckta katalogerna minst en gång i månaden, och 75% minst en gång om året. Det är ju ingenting!
Om dessa jättelika trycksaker spridda till landets alla hushåll bara används några gånger om året – då är det närmast ett miljöbrott att ge ut dem.

Eniro håller reda på hur många som alls tar hem katalogerna när de ligger i trappuppgångarna, men inte ens det orkade journalisten fråga om.
Hur kan man i dessa tider skriva om telekom utan att begrunda hur internet har förändrat och kommer att förändra situationen?

Det finns en sorglig slentrian bland journalister att vägra tänka själva. Man frågar en part och sedan motparten, och tycker därmed att man har gjort allt för att belysa frågan. Knappast.