lördag 1 november 2008

Nostradamus poetiska visioner


Så här på Allhelgonadagen har Aftonbladets kultursida ett passande tema: ockultism, med bland annat en senkommen recension av Nostradamus profetior i nytolkning av Anna Carlstedt och Jan Stolpe.

Denna besynnerliga renässansfigurs verk med tusen verser om framtiden har satt myror i huvudet på generation efter generation sedan dess. Otaliga händelser i världshistorien har – mer eller mindre övertygande – pekats ut som förutsedda av Nostradamus.

Någorlunda oomtvistligt (relativt sett) är att hans spådomar sträckte sig fram till starten för detta millennium, som han menade skulle inledas med en muslimsk världserövrare, eventuellt identisk med Antikrist, begynnande sitt erövringståg i Ryssland för att sedan lägga hela Europa under sig.

Jag har då och då i livet gjort djupdykningar i hans texter, nyfiken på deras tillämpning av astrologin, men framför allt fascinerad av den visionära poesin i dem.
Dessutom fick jag för länge sedan veta av en amerikansk psychic att jag varit Nostradamus i ett tidigare liv. Det var förstås hedrande, tills jag insåg att det betydde att jag inte kunde ha varit den samtida Leonardo da Vinci, vilket vore än mer inspirerande...

Nostradamus påpekade själv i sin bok att han blandat om sina spådomar och avsiktligt gjort dem svårtolkade. Som jag förstår honom var han främst ute efter att förmedla sin upplevelse av historiens och ödets mäktiga vingslag. Hans dikter presenterar världshistorien som ett storslaget, ofta skrämmande skådespel. Det var detta väldiga spektakel han ville skildra – inte varje händelse i sig.

Jag fick också intrycket att han inte baserade sina förutsägelser så mycket på astrologin som man kunde tro. Ofta är det ganska alldagliga planetkonstellationer som hans verser ger omvälvande mening, vilket knappast är förenligt med astrologiskt ABC.
Snarare föreställer jag mig honom sittande på sin mörka kammare under långa nätter, sneglande mot stjärnhimlen utanför fönstret, flytande in i ett hypnagogt tillstånd där drömmar och syner spelas upp framför honom i dunklet.

Jag tror att hans bok framför allt ska ses som poesi, om än på teman som hans ockulta kunskaper fört honom nära. Sedan är det i och för sig svårt att finna gränsen för vad poetens sinne kan förnimma.

1 kommentar:

  1. Synnerligen intressant blog! Jag har själv ett stort intresse för både poesi och Nostradamus!

    SvaraRadera