söndag 23 november 2008

Swing och mer än swing

De senaste åren har märkligt nog swing varit på modet även bland några unga artister. Kanske slog det igenom med Robbie Williams konsert och CD på temat, kanske hade det smugit fram innan dess. Två unga artister bygger sina karriärer på samma tema – men väldigt olika.

Michael Bublé är en 33-årig kanadensare som sjunger gamla swinglåtar till storband. Han gör det ganska originaltroget, såväl vad gäller orkestern och dess arrangemang, som den egna sångstilen.
Här är ett exempel – låten Fever från 1956, som i och för sig inte är en swinglåt i original, men framförs i den stilen:



Låten är väldigt suggestiv och hans framförande såväl charmigt som snitsigt sjunget. Men det bränner inte, trots sångens titel. Det är lite snällt, städat och lagom.
Men framför allt: Michael Bublé gör ett framförande, han siktar på publiken med sitt uppträdande. Han vill ge dem en upplevelse men verkar inte själv särskilt gripen av sången. Den är mest ett redskap för honom att nå publiken, ungefär som reklamfilmer försöker sälja parfymer, tvättmedel och allt vad det är.
En härdad konsument betackar sig.

En annan framstående artist med swing som framträdande tema är den 29-årige engelske sångaren och pianisten Jamie Cullum. Han tillåter sig att tänja i låtarna, så att jazzinslaget i dem framträder tydligare, ibland också deras rockiga potential. Han gör egensinniga, kärleksfulla versioner av gamla evergreens, vilket är uppfriskande. Det medför också att han fyller dem med sitt personliga förhållande till dem. De blir hans, och de blir fyllda av mening och inlevelse.
Betydelsen av det sistnämnda, inlevelse, har jag skrivit om i några föregående bloggar. Jag tror att det är konstens essens.

Här är Jamie Cullums version av What a difference a day makes från 1934. Märk hur han går in i sången – såväl dess melodi som dess text. Bara då kan publiken fullt ut göra detsamma. Han uppträder inte med sången, som om den blott vore ett sätt att fånga publiken. Han lever den.



Hans flyhänta pianospel är också en njutning. Men märk speciellt hur han smakar på orden, hur han hanterar varje fras för sig, djupt insjunken i vad den berättar.
Som kuriosa kan man dessutom ha roligt åt publiken i TV-studion, som definitivt inte är hans vanliga fans. De ser ut att ha hamnat där helt oanandes, rentav mot sin vilja...

Nedan är ett annat exempel på Jamie Cullums musik – denna gång I get a kick out of you, en Cole Porter-sång, också från 1934, som han gör till både jazz och rock’n’roll, stundtals snubblande nära punk. En lika busig som kärleksfull version. Och helt strålande. Han erövrar låten, så att man efter att ha upplevt hans version får svårt att minnas andra.



Cole Porter skrockar i sin himmel.

Här är ett annat exempel på hur Jamie Cullum busar med andras låtar – denna gång två moderna pop-hits: Sexy Back och Don’t cha:



Den dåliga kvaliteten på bild och ljud döljer inte hans intensiva engagemang och innovativa hantering. Han har själv härligt kul, så hur kan publiken känna annorlunda?
Igen: inlevelse.
Covers blir nog inte mycket bättre än så här.

13 kommentarer:

  1. Jag gissar att Paul Ankas swingversioner inte har gått din känsliga kritikernäsa förbi? Hans version av Van Halens "Jump" ("I get up") är... nog redan något av en modern klassiker. http://www.youtube.com/watch?v=k_cmmCRVs38

    SvaraRadera
  2. "Swingversioner av rockklassiker" skulle det stå.

    SvaraRadera
  3. Det är fina blogginslag det här, rena gammeldags folkbildningen ju. Även vår Björn Skifs tycks ha gått i swingskola på sistone; jag ramlade på den här versionen av Hooked on a feeling: http://se.youtube.com/watch?v=Gj8Fn4sgh48&feature=related

    SvaraRadera
  4. Jag upptäckte att Paul Anka till och med gjort swing av Nirvana's Smells like teen spirit. Präktig kalkon, det också...

    SvaraRadera
  5. Underbar slakt, om du frågar mig. Ett så bländvitt leende, jämfört med Cobains... Jag undrar just om Kurre snurrar i sin grav eller har himmelskt roligt där han befinner sig? Ja hoppas på det senare.
    Vad gillade du swing a la Skifs då?

    SvaraRadera
  6. Inte heller Skifs swingversion av sin egen gamla amerikaetta gjorde mig särskilt imponerad. Det kändes konstgjort och sökt.
    Björn Skifs har många andra låtar på sin repertoar som funkar bättre som swing. T.ex. Michelangelo?

    SvaraRadera
  7. Jag har avnjutit Paul Ankas nirvanaslakt om och om igen... Den reser inte i första hand nackhåren (på mig) utan snarare många frågor... Vad är kalkon och vad är genialiskt, och hur går begreppen i varandra...? Om detta är en kalkon så skimrar den i mina ögon ljuvligt, en PRAKTKALKON kanske? ALLA kyrkor ska sväras i, tycker jag, och en mer effektiv svordom i nirvanakyrkan än Paul Ankas kan man knappast tänka sig. Är det mod eller är det dumhet? Eller är det rätt och slätt stor humor?

    SvaraRadera
  8. En betydligt mindre välljudande slakt står The Ukulele Orchestra of Great Britain för, ser jag på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=a846hzbvuFc&feature=related.
    Jag undrar vad man skulle åstadkomma med ett knippe nyckelharpor?

    SvaraRadera
  9. Ukulele orchestra lyckas faktiskt vara både ironiska och rock'n'roll. Riktigt njutbart.
    Paul Anka, däremot, är nog bara offer för sina egna öron: han hör inte hur hans tolkning skär sig mot originalets essens. Förmodligen tror han att hans version är den överlägsna, för att den är mer välljudande i hans öron.

    SvaraRadera
  10. Hm... jag håller förstås inte med... Ukuleleorkestern var mest bara tramsig, tycker jag, även om idén om just en ukuleleorkester är underbar... fast den har ju inte direkt hawaiisväng. Kalle eller vad heter det Paul Ankas självgodhet finner jag däremot obetalbar. Och ärligt talat; är rocknissarnas lidande verkligen värt att ta på så stort allvar? Att vara 22 och ha värk i själen; jovisst, men det går över, väx upp... When you´re 64 eller mer som Paul Anka ser man sakerna med lite friskare distans. Förhoppningsvis.
    För egen del tycker jag nog att rocken nådde sin höjdpunkt med twist´n´shout och sen dess mest har dalat... Med Nirvana och andra alptoppar som lysande undantag.

    SvaraRadera
  11. Mattias, jag tycker inte ens att Beatles nådde sin höjdpunkt med Twist and shout...
    Snarare var det strax därefter som rocken verkligen fick vingar och nådde oanade, nya höjder. Då kom musik som även Beethoven hade rockat loss på, och artister som brann (några brann förvisso också upp).

    SvaraRadera
  12. Mm... allt har sin tid, och rocken hade sin. Visst stormade den bastioner och blåste ut dem inifrån... Bra gjort, jag applåderar. Men... den har för länge sen gjort sitt, idag är det andra uttryck som har arbete att utföra *tycker*.
    Det ligger ju också i en nedrivande uttrycksform som rocken att dess effekt är övergående.
    Möjligen är jag för begränsad i min definition av rocken... All rock är ju inte rage against the machine, förvisso. Stairways to heaven lär stå sig ett tag.

    SvaraRadera
  13. Jag ber att få citera en god vän apropå Paul Ankas nirvanapastisch: "Det gör ont och gott på samma gång."

    SvaraRadera