Swing och mer än swing

De senaste åren har märkligt nog swing varit på modet även bland några unga artister. Kanske slog det igenom med Robbie Williams konsert och CD på temat, kanske hade det smugit fram innan dess. Två unga artister bygger sina karriärer på samma tema – men väldigt olika.

Michael Bublé är en 33-årig kanadensare som sjunger gamla swinglåtar till storband. Han gör det ganska originaltroget, såväl vad gäller orkestern och dess arrangemang, som den egna sångstilen.
Här är ett exempel – låten Fever från 1956, som i och för sig inte är en swinglåt i original, men framförs i den stilen:



Låten är väldigt suggestiv och hans framförande såväl charmigt som snitsigt sjunget. Men det bränner inte, trots sångens titel. Det är lite snällt, städat och lagom.
Men framför allt: Michael Bublé gör ett framförande, han siktar på publiken med sitt uppträdande. Han vill ge dem en upplevelse men verkar inte själv särskilt gripen av sången. Den är mest ett redskap för honom att nå publiken, ungefär som reklamfilmer försöker sälja parfymer, tvättmedel och allt vad det är.
En härdad konsument betackar sig.

En annan framstående artist med swing som framträdande tema är den 29-årige engelske sångaren och pianisten Jamie Cullum. Han tillåter sig att tänja i låtarna, så att jazzinslaget i dem framträder tydligare, ibland också deras rockiga potential. Han gör egensinniga, kärleksfulla versioner av gamla evergreens, vilket är uppfriskande. Det medför också att han fyller dem med sitt personliga förhållande till dem. De blir hans, och de blir fyllda av mening och inlevelse.
Betydelsen av det sistnämnda, inlevelse, har jag skrivit om i några föregående bloggar. Jag tror att det är konstens essens.

Här är Jamie Cullums version av What a difference a day makes från 1934. Märk hur han går in i sången – såväl dess melodi som dess text. Bara då kan publiken fullt ut göra detsamma. Han uppträder inte med sången, som om den blott vore ett sätt att fånga publiken. Han lever den.



Hans flyhänta pianospel är också en njutning. Men märk speciellt hur han smakar på orden, hur han hanterar varje fras för sig, djupt insjunken i vad den berättar.
Som kuriosa kan man dessutom ha roligt åt publiken i TV-studion, som definitivt inte är hans vanliga fans. De ser ut att ha hamnat där helt oanandes, rentav mot sin vilja...

Nedan är ett annat exempel på Jamie Cullums musik – denna gång I get a kick out of you, en Cole Porter-sång, också från 1934, som han gör till både jazz och rock’n’roll, stundtals snubblande nära punk. En lika busig som kärleksfull version. Och helt strålande. Han erövrar låten, så att man efter att ha upplevt hans version får svårt att minnas andra.



Cole Porter skrockar i sin himmel.

Här är ett annat exempel på hur Jamie Cullum busar med andras låtar – denna gång två moderna pop-hits: Sexy Back och Don’t cha:



Den dåliga kvaliteten på bild och ljud döljer inte hans intensiva engagemang och innovativa hantering. Han har själv härligt kul, så hur kan publiken känna annorlunda?
Igen: inlevelse.
Covers blir nog inte mycket bättre än så här.