Det handlar förvisso om inspiration, vilket dock är ett lika stort mysterium. Det handlar också om inlevelse, som är någorlunda mer begriplig. Såväl när ett verk skapas som när det framförs av en artist måste det till inlevelse – och ju högre den är, desto djupare blir intrycket på publiken.
Några artister är förmögna till en så innerlig inlevelse att de likt kung Midas förvandlar vad de vidrör till guld. Låt oss kalla sådan inlevelse inspirerad. De två viktigaste krafterna i konsten förenas, som i älskog, och en genuin skapelse kommer till stånd.
Här är ett förtrollande exempel på sådan inspirerad inlevelse. Maria Callas sjunger Habanera, den sköna arian om kärlekens förrädiska natur i operan Carmen:
"Kärleken är zigenarnas barn och följer inga lagar," sjunger hon. "Om du inte älskar mig, så älskar jag dig. Men om jag älskar dig – så akta dig!"
Céline Dion har sjungit samma sång i en version något anpassad till populärmusikens tongångar. I och för sig en alldeles utmärkt idé – men ett sådant framförande ställer ingalunda mindre krav på artisten. Och tyvärr, Céline, du fattas något.
Visst har hennes sång en viss innerlighet, men den räcker inte ända fram. Det är som om hon snubblar på mållinjen. Om konst är älskog så blir hennes framförande snarast ett avbrutet samlag – påvens förslag till preventivmedel:
Jag tror att hennes misstag är ett drag av manipulation: hon är så angelägen om att skapa inlevelse hos sin publik att hon inte själv törs dras med i den. Det är Maria Callas inte det minsta rädd för.
En insiktsfull betraktelse.
SvaraRaderaUtan risktagande ingen konst.
Men vad som bygger på djärvhet i en epok är däremot mainstreamkonst och blaha i en annan. Inslagna dörrar är inslagna dörrar. Den modigaste konsten i vår tid rör sig på gränsen till det banala, tycker jag. "Jag mötte Lassie", "Sista dansen" (av Benny A), filmen Mamma Mia och en del saker av Astrid Lindgren... exempel på konstverk som når sublimitet på slak lina. Jag finner det storartat, och det finns inte ett uns av ironi i det konstaterandet.
Är det kanske i linje med din vurm för Idol, Stefan?
Utan särskilt mycket operakunskaper undrar jag om inte just det var Callas storhet, för övrigt - att inte väja för det banala. Så uppskattas hon heller inte av alla kännare; sådana brukar få magknip i det banalas närhet. Ibland kan man ta expertisens avrådanden som rekommendationer; om DNs prosapolis inte gillar det så är det nog bra...
SvaraRaderaJag vurmar för vad man brukar kalla populärkultur - ända sedan min uppväxt i grådaskiga stockholmsförorter.
SvaraRaderaJag vill med bestämdhet hävda att det är inom populärkulturen - inte finkulturen - som det verkliga nyskapandet sker, likaså väldigt ofta de stora konstnärliga prestationerna.
Det har varit särskilt tydligt under de senaste hundra åren, ungefär. Musik, film, litteratur och andra konstformer har förnyats som mest inom populärkulturen, och finkulturen antingen vänder ryggen till eller härmar och låtsas att det var deras idé.
Mm, egentligen är det ju självklart... Exklusivitet innebär ju i sig en begränsning. Det innebär inte att alla enkla verk är i någon djupare mening sanna, men om djupet kombineras med tillgänglighet - ja då blir det svårslagbart.
SvaraRaderaPersonligen sätter jag Vilhelm Moberg över Eyvind Johnsson och skyhögt över Lars Ahlin... Och Coelho är långtifrån platt, vad än de exklusivas skara måtte tycka. Tycker.
Jag tror att det handlar mindre om exklusivitet än om klassamhället - vilket i och för sig är ett slags exklusivitet.
SvaraRaderaÖverklass plägar tro att genialitet bara kan uppstå i deras led. Ett exempel är teorin att Shakespeare inte kunde ha varit en "nobody" från den lilla hålan Stratford on Avon, utan måste ha varit en välutbildad adelsman - rent nonsens.
Det som kallas finkultur är egentligen de kulturformer som överklassen har gjort till sina och som därför samhällets överhet hävdar vara överlägsna.
Självklart finns det mycket finkultur som är fantastisk, men formen är ingen garanti. I konst handlar det alltid om innehållet, och det kan vara banalt även om det är på latin.
Jo sâ klart... visst kan finkulturen! Tacka för det! Det fina i hela den här krâksângen är väl att det inte finns nâgon färdig formel för just nâgonting... ibland blir det rätt, sant och sublimt, och ibland uteblir effekten... vare sig man är fattig eller rik, bildad eller olärd... Vilket gör att mysteriet kvarstâr.
SvaraRadera