Vad står Obama för, egentligen?

Det är bara ett par dagar kvar till presidentvalet i USA. Barack Obama leder stort i opinionsundersökningarna. Men detta ska tolkas med försiktighet, vilket Per T Ohlsson på Sydsvenskan noga förklarar. Han ger flera exempel ur den amerikanska historien på hur det kan svänga på ett ögonblick, och hur svårt det är att sia om de amerikanska väljarna.

Obama är egentligen en alldeles omöjlig kandidat, och då menar jag inte främst hans hudfärg eller associationer på hans namn. Han är den kanske minst politiskt erfarne nominerade presidentkandidaten på länge: Obama befinner sig i sin första period som senator. Dessförinnan har han suttit åtta år i Illinois senat, vilket är så gott som ingenting, och förlorade i valet till representanthuset år 2000.

Visst gillar det amerikanska folket att då och då släppa in jungfruliga kandidater, oförstörda av Washingtons korruption. Det visar den klassiska filmen Mr Smith goes to Washington, likaså sådana segrare som Jimmy Carter och Bill Clinton. Men då vill de i regel verkligen ha en kandidat som inte alls haft med Washington att göra – knappast en senator, om än färsk sådan.

En annan faktor som mycket väl kan vara ett större problem för Obama än hans hudfärg är hans intellekt, som han verkligen inte sticker under stol med. Han är jurist från Harvard och talar mer högtravande än de flesta förmår skriva. Sådant får det att krypa i skinnet på miljoner amerikanska väljare.

Den aversionen delar de med svenska väljare, som har mycket svårt att lita på intellektuella akademiker men gärna låter sig duperas av sådan folklig framtoning som hos Torbjörn Fälldin och Alf Svensson.

Svensk mediabevakning av USA-valet är denna gång intensivare än någonsin förr, vad jag kan minnas. Världen har blivit mindre och dess agenda internationellt homogen, så den breda allmänheten är med rätta nyfiknare än någonsin på vem som ska bli nästa president. Numera vet vi allihop hur mycket det betyder även för svensk framtid.

Men svenska media har svårt att se förbi sina egna preferenser. Det är nog så att nästan alla svenska tyckare och rapportörer, oavsett partifärg, helst ser Obama som segrare i valet. Därför skildras han alltsedan sin kampanjstart som en segrare, men granskas inte ens med bråkdelen av den skepsis som andra amerikanska politiker utsätts för. Det är knappt att hans politik alls ens undersöks.

Jag såg hans halvtimmesfilm som sändes i amerikanska TV-kanaler här om dagen, och det finns massor att ifrågasätta där. Han lovar stora skattesänkningar för hela medelklassen, vilket kostar fantasisummor – men har ingen motsvarande välgärning för de fattiga, som i USA verkligen är fattiga. De röstar sällan och i så fall mestadels demokratiskt, och de är en minoritet, om än mångmiljonhövdad. Obama behöver inte flirta med dem, men han borde.

Han ämnar också verka protektionistiskt, med flera åtgärder för att trygga amerikanska jobb och industrier mot en allt hårdare konkurrerande omvärld. Det lär knappast gynna Sverige eller den internationella handeln.
Det är inte heller särskilt avvikande från amerikansk politisk tradition.

I den berättigade förtjusningen inför en svart presidentkandidat glömmer vi att amerikanska presidenter i realiteten inte visar sig bli så särskilt olika. Bush har i och för sig varit en särdeles besvärlig figur, kanske framför allt i hur han har försökt styra tidsandan mot konservatism och unken moral – men varken McCain eller Obama, eller de allra flesta presidenter USA har haft, utgör samma lågvatten.
Men de är och förblir amerikanska politiker. Om vi tror mer om dem så gör vi samma misstag som många amerikaner, och inbillar oss att USA:s president ska vara den fria världens ledare och räddare. Knappast.