Rika artister värnar om monopolet

I dagens DN har en lång rad framgångsrika svenska artister skrivit en text till försvar av den kommande IPRED-lagen, som ska attackera uppladdningen av upphovsrättsskyddat material på internet. De vill ha sina pengar.

Tiderna förändras. Under punken stormade artister mot etablissemanget, likaså under proggen. Under flower-power vände artisterna demonstrativt det materiella samhället ryggen. Nu när internet gör den största demokratiseringen i världshistorien möjlig – genom att varje individ faktiskt kan nå ut till en hel värld med sina åsikter och sin konst – då protesterar våra mest kända och framgångsrika artister mot att pengar går dem förbi.

Var höll ni hus när allsmäktiga skivbolag slaktade talanger på löpande band och lurade dem på hur mycket pengar som helst? Eller när de i kartell chockhöjde priserna på album vid övergången från vinyl till CD? Eller när de införde så kinkiga kodlåsningar på skivor att folk som köpt dem knappt kunde spela dem? Eller när nöjesindustrin sätter oetablerade artister i rena slavkontrakt för att "sån är branschen".
Ni visar inte ens minsta betänklighet gentemot att privata skivbolag ska kunna agera polis, och det intrång i medborgarnas integritet som IPRED-lagen innebär.

Och varför hörde jag er inte jubla när internet gjorde det möjligt för artister utan skivkontrakt att sprida sina alster över världen?

Nej, ni protesterar när era förmögenheter riskerar att inte öka som de gjort fordom, när era privilegier inte längre är lika mycket värda. Jag tittar på namnlistan och konstaterar att det är de artister som saknas där som är värda förtroende och respekt, för att de inte ser hela frågan så ensidigt själviskt som ni gör.

Ni hör ju inte precis till de missgynnade i samhället. Det är ni som har tjänat på skivbranschens forna monopol och lömskheter, och då höll ni tyst.

Argumentationen som artisterna använder sig av är bitvis rätt grumlig. De kallar försvararna av fildelning för "den lilla, men högljudda, piratgruppen" – men samma epitet kan användas om dessa artister, som är ännu färre. Och de påstår att piratkopieringens största förlorare är "alla de unga fantastiskt begåvade kreatörer som aldrig får chansen att kunna leva på sitt skapande" – men dessa förlorare har varit minst lika många förr, eftersom bara ett ynka litet antal musiker ges chans att försörja sig på sin musik.
Genom internet kan den skaran i stället öka.

Dessutom glömmer artisterna att skivbranschens nedgång började innan fildelningen fick någon omfattning – och den berodde framför allt på att skivbolagen minskade antalet skivsläpp drastiskt för att de tjänar mer på att sälja massor av ex av enstaka album i stället för få ex av många. Men det sprack – den snåla policyn ledde till minskade skivköp. Det kunde alla utom de maktfullkomliga skivbolagsdirektörerna räkna ut i förväg.
Men artisterna på denna protestlista löpte aldrig risken att förlora sina skivkontrakt, så om den saken höll de tyst. Var de bara glada för att konkurrensen minskade?

"Gratis tillgång till andras arbete är ingen rättighet" säger artisterna i sin text. För dem handlar det enbart om pengar.
Visst kommer folk i kläm av de många nya möjligheter som internet har öppnat – men skivbolagen och filmbolagen är skyldiga till dagens situation genom att flera år ha envisats med sin monopolsträvan på musik, och genom att slösa en massa tid på att försöka göra internetanvändning olaglig. Och så håller de fortfarande på, som om det vore möjligt att skruva klockan tillbaka.
Om detta säger artisterna inte ett ord.