lördag 29 november 2008

Idol - Johan Palms strålande sorti


I TV400:s Eftersnack fick Johan Palm sjunga en sista sång i Idol, av produktionen förvald och samma för alla som väljs bort. Han framförde den utan något försnack – och han gjorde det med nerv och eftertryck som ingen annan deltagare skulle mäkta. En strålande sorti.

Missa inte den korta men gripande prestationen, som finns på TV4:s hemsida: Johan Palms avskedssång. De som ser den och fortfarande hävdar att Johan inte kan sjunga är helt enkelt döva på båda öronen.
Jag häpnar över hur han finns i varje ton och stavelse av sången, hur han kramar känslor ur den som knappt ens dess kompositör trodde den kunde bära.

Sången är en förkortad version av Boys II Men:s End of the road från 1993, som egentligen handlar om en man som förlorat sin käresta och inte kan acceptera det. Lite stalker, sådär. Rätt kul som avskedslåt ändå – men Johan begrep att återvända till sångens besatta innehåll i sin tolkning.
Lyssna till detaljerna, som visar hans fantastiska fallenhet för musikens uttryck.

Johan började med att blott konstatera: "Jag ska sjunga en låt, tror jag", vilket bara det är skönt artisteri. Inget pretentiöst avskedstal. En sångare uttrycker sina känslor genom sång, förstås.
Sedan kommer ett härligt charmigt "Alright" innan sången börjar. Lika naturligt som om han aldrig gjort annat än stått på en scen.

Den första textraden, "We belong together", gör han med ett mjukt anslag, som en lätt uppvärmning, hinner med en gest mot sina kamrater bakom honom och ett melankoliskt leende som kommenterar paradoxen i det han just har sagt. Det visar tydligt hur medveten han är om texten, vilket är något som de flesta Idoldeltagare brister i.

Redan i slutet på nästa rad, "and you know that I’m right", blir det allvar. Han betonar "right" med en smått självgod utdragenhet, som berättar att nu pratar han om sina känslor, minsann, och bjuder in publiken till att smaka på dem.

Nästa rad ökar intensiteten exponentiellt: "How could you love me and leave me and never say goodbye?" Lyssna på den laddade betoningen av "how", "love" och "leave", som understryker och förstärker just den vånda sången förmedlar. Vid "goodbye" väller smärtan fram, rösten spricker – vilket alltså i allra högsta grad är avsiktligt, och inte alls en följd av målbrottet.

Sammalunda med nästa rad, som fördjupar lidandet och demonstrerar det, likt spikar slås in i en kista – precis som den försmådde älskaren visar upp sitt sår för att kräva sympati: "When I can’t sleep at night without holding you tight" och den brännande plågan ökar rakt igenom nästa rad: "Girl, each time I try I just break down and cry". Vid "cry" är det ett skrik som får fladdra i tonarterna så att det skär i själen på varje lyssnare, och samtidigt går han ner på knä.

Det låter som om han sjunger "reach down and cry" i stället för "break down and cry", vilket är en intressant avvikelse. Han gräver inom sig för att hitta till gråten, och han når ner genom att också sätta sig. "Reach" är faktiskt lyriskt intressantare än originalets "break", som egentligen föreslår ett avbrott, ett avslut. Men Johan vill mer, vill gå djupare in i upplevelsen.

"Pain in my head, oh I’d rather be dead" är nästa rad, som han framför sittande på knä, nu med ångesten och den stora tomheten i ögonen och rösten. Det låter som han sjunger "tears" i stället för "pain", vilket åter är en personlig och djupt poetisk ändring, förmodligen helt spontant. "Tears in my head" är en mer fascinerande och talande bild än "pain in my head", som bara låter Ipren. Tårar i huvudet är sorgens hemvist, bedrövelsens källa.

Ordet "dead" uttalar han matt, liksom uppgivet, såsom döden i stället för döendet, vilket är mitt i prick för texten. Så låter den som önskar sig död för att slippa lidandet.
Därför är det helt följdriktigt att Johan under nästa fras reser sig igen, och sjunger med matt stämma, som om livskraften redan lämnat honom: "spinning around and around".
Åter är han så lyhörd för texten att han vrider sig runt mot sina kamrater på scenen – dessutom precis som de ska till att sjunga refrängen tillsammans med honom. Perfekt timing, och ändå så naturligt och synbart spontant!

Så har han på det generösaste sätt bjudit in sina kamrater till kören, berett plats på scenen för dem och öppnat dörren till publiken åt dem. Hans lilla drama har landat i gemenskapen, som precis då tar ton och får bli hans och publikens tröst. Lika generöst som skickligt.



Refrängens första rad, "Although we’ve come to the end of the road", sjunger Johan i kör med de övriga Idoldeltagarna, utan att sticka ut från dem. Han ställer sig jämte dem och anpassar rösten så att den inte sticker ut. Därmed förvandlar han sången från balladen över en sviken kärlek till en vänskapens lovsång.

Han ändrar i sångtexten igen, för att betona detta: I stället för "Still I can’t let you go" sjunger han "Still I can’t let you guys go". Kamraterna. Hur vaket är inte det?

Nästa rad, "It’s unnatural, you belong to me, I belong to you", mal på i gemenskapen, men när det sista viktiga ordet "you" kommer, då trycker Johan fram all kärlek ur djupet av sig själv, för att ge det lilla ordet all sin inneboende mening. "You" kan vara såväl singularis som pluralis, så han brer ut det över sina Idolkamrater, fansen, hela publiken, hela TV-produktionsapparaten, hela sin erfarenhet under månaderna med Idol.

Detta mäktiga, svidande, brinnande "you" får stå för allt han upplevt under hösten, det goda med det onda. Alltihop och allihop. Det är ett stort "you" och han sparar inte på sig själv för att visa det.
Med detta "you" har han åter klivit fram på scenen, fast han fysiskt står kvar bland sina kamrater. Det är åter han själv som talar direkt från sitt innersta till alla som lyssnar.

I nästa rad, reprisen av "Come to the end of the road", framgår det allt tydligare att nu är det ett solo igen, fast de andra sjunger detsamma. Han tar sig självklart och oemotståndligt till förgrunden, fast de övriga tre ideligen har påståtts vara så mycket bättre sångare. De skulle inte ha en chans att skugga honom nu, om de så försökte.

Redan när han sjunger "come" är han ett fyrverkeri, som pockar så intensivt med sin inbjudan att alla i publiken måste känna det som att de sugs in i hans bröst. Vid "end" hörs hur han förstår allt det ödesmättade i detta ord och ändå bejakar det. Han förstår också att betona "of" för att alla ska lystra till vilket slut det är, och därmed gör han det verkligare, mer akut och angeläget.

Vid "road" klämmer han fram ännu mycket mer känslor ur sitt djupa inre, fast det borde vara tömt vid detta lag – men här sker det. I detta "end of the road" har han tömt sig, givit publiken allt, framfört allt han behövde få ur sig.

Stormen mojnar med följande rader, "Still I can’t let you go, It’s unnatural, you belong to me, I belong to you", som bara bekräftar att allt redan är sagt. Han landar i en svävande falsetton åter sammansmält med de andra sångarna, och sänker huvudet med ett sorgset uttryck, som vore det vid en dödsbädd – hans egen eller en kärestas. Kärlek gör ont och livet är hårt, men det kan inte kringgås.
Han har inte bara sjungit denna bistra verklighet, utan samtidigt levat den.

Det är mästerligt artisteri, fullständigt överväldigande. Från en 16-årig Mjölbybo som för bara några månader sedan inte visste annat än sin gitarr och mysiga mumlande sångstunder med brorsan.
Han hade vuxit förbi Idol redan innan han skickade sin lilla videosnutt till dess hemsida i våras. Måtte vi få mer av honom!

Läs även andra bloggares åsikter om

30 kommentarer:

  1. Du har förmågan att beskriva Johans begåvning och det vi känner för honom på ett sätt som vi inte själva klarar att sätta ord på.
    Vi kan bara hålla med.
    Johans fans i åldern 20-50

    SvaraRadera
  2. Undebar beskrivning! Helt fantastisk. Vi måste få se mer av Johan Palm

    SvaraRadera
  3. Kunde inte sagt det bättre själv! Det mest fantastiska är väl att allt det här(text-ändringar och betoningar)gjorde han helt spontant! Det är ju helt otroligt. Jag förstår mig inte på folk som tycker att Johan inte kan sjunga.
    Han sa i någon intervjuv att han skulle fortsätta med musiken så fort som möjligt, så förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge tills den första skivan kommer ut. Han kommer ju inte direkt ha problem med att få skiv-kontrakt ;)

    SvaraRadera
  4. Du har beskrivit precis det jag tänkte när jag såg Idol Eftersnack! Det var också uppenbart att Johan Palm i avskedssången slet av sig Idol-bojorna som hämmat honom sedan första veckorna i tävlingen. Nu äntligen kunde han sjunga med hela sitt artistregister utan att tänka på jury och telefonröster. Det var härligt att se!

    SvaraRadera
  5. Ren poesi, Stenudd. Jag blir förundrad över människans brist eller ovilja att ta åt sig musik som konstform. De andra deltagarna kan ha röst som en Stradivarius, det spelar ingen roll, dom har ändå ingenting att uttrycka med instrumentet. Det är bara yta. Johan är en komplex personlighet som har förmågan att förmedla sig själv, med ett instrument som just nu kanske inte har samma tekniska lyster som dom andra. Ändå lyssnar folk bara på instrumentet.

    SvaraRadera
  6. Hej igen. Du skrev att du hoppas vi får se med av Johan. På Youtube finns klipp från Heron City, från igår. Han sjunger bla Drugs don´t work, på nytt sätt, avslappnat och med klar stämma och snygg falsett. I ett annat klipp sjunger han Beautiful Ones och tar strupgrepp på publiken. Kul att se.

    SvaraRadera
  7. Tack för de många positiva kommentarerna!

    Jag såg klippen på YouTube från Heron City. Imponerande, och med avspänd auktoritet.
    På YouTube fanns också ett klipp - med bara ljud - från en skolavslutning där han sjöng duett med en flicka och visade upp riktigt skicklig skönsång.

    SvaraRadera
  8. Hej Stefan,
    Jag undrar om du har sett artikel i Expressen (den 1 dec) om mordhot mot Johan Palm:
    http://www.expressen.se/noje/idol/1.1387021/johan-hotad-till-livet

    Detta är inte är ett journalistiskt påhitt, jag har sett dessa forum på nätet.

    Som teaterkritiker (dock från ett annat land) såg jag redan i det första programmet att Johan har en enorm skådespelartalang och personlighet.
    Det jag inte riktigt kan förstå vad är det i honom som provocerar så mycket hot och ilska? Varför alla dessa mordhot??? Det är intressant för mig att veta vad du tycker om detta kulturella (eller, snarare, barbariska) fenomen. Varför börjar Idol plötsligt handla om liv och död? Och varför just han???

    SvaraRadera
  9. Åh vilken underbart retorisk beskriving! Så rätt och riktig!
    Tack för den! Har länkat till din blogg!

    http://blogg.aftonbladet.se/27759

    SvaraRadera
  10. Till Ira:
    Jag har sett många exempel på den hatstämning som råder mot Johan Palm. Samma sak utsattes Jens för i Idol 2005. Jag har skrivit om det här.

    Onekligen hetsar själva programformen med elak jury och råbarkad utslagning, samt hela massmediacirkusen, till den hetlevrade stämningen.
    För Jens var det faktiskt ännu värre, eftersom juryn uttalade sig så bittert och föraktfullt om honom och menade att han inte förtjänade sin plats i Idol. Det lät därmed som att de hejade på hatarna.

    Även nuvarande jury har ibland uttryckt sig på ett likartat sätt om Johan - men aldrig lika aggressivt.

    De i allmänheten som spyr galla över Johan tycker att de är rättskaffens, och försvarar sig med att Johan inte förtjänar sin medverkan i Idol, att han inte passar in, till och med att hans medverkan på något sätt förstör. Det är klassiska tongångar från en lynchmobb och från intoleransen när den är som värst.

    Det är också mobbningens grundläggande mekanismer som kommer till utttyck i detta hat, vilket även en jury har alltför lätt att dras med i.

    Både Jens och Johan har av sina kritiker ansetts klara sig kvar blott på att vara söta och få en massa unga flickor till fans - som om det vore något fel. TV4 och massmedia har framhävt detta allt vad de orkat.
    Sådant pressar fram en polarisering: många känner att de måste vara antingen fanatiskt för eller fanatiskt emot Johan Palm.
    Avund och jantelag förstärker bitterheten hos de senare.

    Jag har sett det genom alla år av pop och rock: stora idoler får också många hatare, speciellt om de går hem hos unga flickor. Kanske är det pojkvänner (verkliga eller presumtiva) som driver på hatkampanjerna?

    Apropå teater går det också att se dramaturgin i detta. TV4 gör reality-TV och vill skärpa alla konflikter, för att göra dramat mer gripande. Tyvärr är då hatare mer spännande än fans, eftersom de skapar en hotbild, vilket varje drama behöver.

    Program som Idol ser mer och mer ut som romartidens gladiatorspel. Människor på arenan ska offras för publikens exaltation och förnöjelse.
    Därför känner många av hatarna att de gör vad som förväntas av dem, att de så att säga hjälper dramat i mål. Jag tror också att TV-dramatiken gör att hatarna glömmer att Johan inte är en roll i en pjäs, utan en verklig person. Därför tillåter de sig grymheter som de inte skulle drömma om mot verkliga personer i sin omgivning.

    För TV4 vore det plättlätt att dämpa hatet. T.ex. genom att visa att Johan har fans i många åldrar, och att de andra idolerna också har en massa fans som är unga flickor - helt enkelt genom att nyansera bilden.
    De gör tyvärr precis tvärtom.

    SvaraRadera
  11. jag har sj försökt få ut ord på vilket sett han är bättre en alla andra men jag har ej funnit orden men fantome så kommer du och tar orden i min mun.jag bryr mig inte ett skit om hur han ser ut eller något sånt jag bryr mig om hur han framför dem,fenomenal r ett litet or till det.du som skrev deta inlägg kan musik,du kan känslan te musik,och allt det.hade varit roligt att ddiskuter a musik med dig...om du vill så hör av dig till denna adress: greenday-90@hot...

    SvaraRadera
  12. Hej Stefan,
    Tack så mycket för en mycket intressant kommentar!
    Mobbningsmekanismerna på hatforumen kan man kanske förklara med låg utbildningsnivå, osäkerhet, trasslig uppväxt osv. Men man tycker väl att journalister borde förstå lite bättre?
    Så är det dock inte fallet. Expressens och Aftonbladets rapporteringsnivå var inte mycket bättre än på hatforumen (det ända skillnaden var att mordhot inte fanns med i bilden).
    Aftonbladets Martin Söderström tar verkligen priset i detta avseende!

    Å andra sidan, är kategorin av smak mycket intressant i detta sammanhang. Är man uppvuxen med sådant artisteri som man ser på de vanliga svenska TV-kanalerna (i medelmåttiga program och serier, oftast amerikanska), så vet man inte längre vad ett riktigt artisteri och scennärvaro är för något!

    Men varför väljer kvällstidningar journalister utan smak är en gåta för mig!

    Därför känns det så bra att läsa dina texter – där hittar man en seriös kulturologisk analys och inga huvudlösa osmakliga omdömen. Det är inte ofta man får läsa sådana texter i Sverige!

    Det vore intressant att veta hur många är det som läser din blog. Hoppas de är många!

    SvaraRadera
  13. Jag är övertygad om att utbildning inte dämpar pennalistiskt beteende. Det kan uttryckas något annorlunda,men det finns i alla samhällsklasser och på alla utbildningsnivåer.
    Snarare misstänker jag att människor med hög utbildning har svårare att inse när de mobbar, för att de tar för givet att de står över sådant.

    Märk t.ex. i fallet Johan Palm hur alla som kritiserar honom hävdar att de gör det utifrån egna kunskaper - de påstår att han inte kan sjunga, osv., som om de minsann visste allt om saken.

    Du känner till Nils Ferlins visa:

    När skönheten kom till byn då var klokheten där,
    då hade de bara törne och galla.
    Då sköto de efter henne med tusen gevär,
    ty de voro ju så förklokade alla.
    Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
    eller något som kunde vådeligt låta.
    När skönheten kom till byn, om hon kom någon gång,
    då ville de varken le eller gråta.

    Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok,
    att rosor och akveleja förfrysa.
    När byfolket hade lärt sej hans ABC-bok,
    då upphörde deras ögon att lysa.
    Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull,
    men fliten kom bara fliten till fromma.
    De räknade sina kärvar för räkningens skull,
    och hatade för ett skratt och en blomma.

    En gång skall det vara sommar ha visorna tänkt,
    en dag skall det tornas rymd över landen.
    Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
    men männskorna skola lyftas i anden.
    Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått,
    och kritar för sina lador och hyllor.
    En dag skall det varda sommar, har visorna spått,
    men visorna äro klena sibyllor.

    SvaraRadera
  14. Du är en ekvilibrist av Guds Nåde, Stefan! Vackrare och innerligare hade jag inte kunnat beskriva min egen upplevelse och fascination av både sångaren, artisten och fenomenet Johan Palm. Det gör gott i hjärtat, för det har varit ganska outhärdligt att höra och läsa all ointelligent, omusikalisk och trist goja som spottats ut över honom. Inte heller jag hör till vårt lands fjortisar, är mogna 53 fyllda, men hör i Johan en sanslöst begåvad, karismatisk artist, väl värd min och andras beundran. Jag hoppas han har självförtroende nog att våga gå vidare på sin alldeles egna, unika väg i musikvärldens snår, där jag vill följa hans äventyr länge framöver. Resan har ju bara börjat - är det inte härligt!?

    SvaraRadera
  15. Hej min numera "älskling" Stefan Stenudd.

    Jag har varit inne och läst detta inlägg ganska många gånger. Jag har tänkt kommentera men det slutar i stället med att jag måste fördjupa mig i en ny detalj som du så inlevelsefullt har beskrivit, till slut sitter jag där så rörd och vet inte vad jag ska skriva. Jag loggar ur istället.

    Nu måste jag skriva ändå. Tack för ditt inlägg. Det betyder jättemycket att få läsa dessa ord. Det är vackert, det är upplysande - och väcker eftertanke.
    Det känns som om du lagt ner och blottat mycket av din själ i detta, det är modigt och jag är så imponerad av att du "vågar" gå så långt och nästan väga in mer än vad Johan själv gör för varje rad.

    Som han sade i en intervju, när han går upp scenen så går det av sig själv. -Det är något större än han begriper, skulle jag vilja säga, undrar om han verkligen förstått sin egen förmåga att beröra människor?

    Jag kan inte säga mer om detta nu, det blir så futtigt efter din beskrivning.

    Jag kan istället säga att jag precis tittat på ett live-klipp på youtube med gruppen White Stripes (Jolene, Partoncover) och jag ser samma gråtande sång och inlevelse där som jag tror Johan kommer att förmedla inom en snar framtid. Det är alltså samma band som Johans framförande "you dont know what love is" men det vet du nog redan.

    Jag blir också lite nyfiken på människan Stefan Stenudd...berätta gärna lite om vad du lyssnar på själv? Jag har läst en liten del av dina blogginlägg men är på väg med fler.

    Tyckte om ditt TV-inslag...

    Imorgon ska jag till Brasserie Bobonne, ska tänka på dig när jag äter...

    M 38, female

    SvaraRadera
  16. Mitt förhållande till rockmusiken är nog enklast att kartlägga genom det urval av rockrecensioner och intervjuer som jag har publicerat på min hemsida:
    stenudd.se

    Med ovanstående text om Johans avskedssång ville jag dels själv bena upp varför hans framträdanden imponerar så mycket på mig - och så ville jag förstås gå i clinch med dem som påstår att han inte kan sjunga.

    Jag tror inte för ett ögonblick att han är ovetande om vad som sker när han tolkar sånger. Han är uppenbart både klartänkt och verbal, så jag tror att han med ren automatik analyserar sångtexterna, lever sig in i dem och begrundar dem. Därför blir hans sång så sofistikerad och inlevelsefull.

    Förresten, han och jag delar en gammal favorit: David Bowie. Jag gissar att om Johan hade fått chansen på ett Bowietema, så hade han valt att sjunga Rock'n'roll suicide.
    Det skulle jag vilja höra!

    SvaraRadera
  17. Jag blir så glad när jag läser din beskrivning.Jag har varit helt tagen av Johan sen han klev in genom dörren med sin gitarr på audition.Vilket underbarn!Och juryn fattade det direkt.De sa redan då att de tycker att han är en artist och att han kommer att gå långt.Johan är rolig,smart,omtänksam,känslosam och har en så himla skön röst,älskar hans engelska dialekt.Jag längtar efter mer från honom.Hoppas han får jobba med bra människor.Jag har aldrig varit såhär fascinerad av någon.Jag kan förstå tonårstjejernas hysteri.

    SvaraRadera
  18. Kolla på Idolfinalen...Johan ska visst sjunga och det ryktas om total fan mania igen...för att visa stöd till Johan kanske han får mer publikrespons än de andra...

    MEN det är ju inte 100 procent säkert att det sänds i TV. Du som är journalist kan säkert få komma till Globen och gå på efterfesten sen.

    SvaraRadera
  19. Det vore märkligt om de inte lät Johan Palm framträda i Globen - åtminstone i något ensemblenummer tillsammans med övriga tävlande.

    I USA blev Sanjaya Malakar utröstad som sjua men var så populär att han fick göra två framträdanden på den stora finalen i American Idol - men den är också ett mycket större och härligare spektakel än svenska Idols avslutning.

    Nej, det räcker inte med presskort för att komma in på Idolfinalen och dess efterfest. Man ska vara inbjuden och antecknad på deras gästlista.

    SvaraRadera
  20. Troligen blir det ett gemensamt uppträdande med någon platt typisk idollåt. Men Johan och några andra ska få göra ett eget soloframträdande också, men det VISAS INTE I TV, bara som pausunderhållning för de på plats.

    Mycket mycket tråkigt.
    Fansen som inte kan vara med är givetvis besvikna. Tycker nog att TV4 kan bjuda på lite fler uppträdanden, de vill väl gynna framtida skivförsäljning av de andra idolerna också kan man tycka.

    SvaraRadera
  21. Så tydlig skillnad i inlevelse och förståelse för låtens budskap blev när Robin Bengtsson röstades ut en vecka senare. Ytligt och meningslöst framfört. Så olika kan det vara.

    SvaraRadera
  22. Otroligt bra beskrivning! Jag kollade på låten under tiden jag läste, och ser att allt är så otroligt genomtänkt. Han är en fantastisk stjärna!

    SvaraRadera
  23. Det känns så otroligt skönt att läsa din blogg, då man vet att den inte är redigerad och anpassad för att passa hur ett annat folk tänker, hur ett annat folk känner. Och Johan ska inte placeras i ett fack där alla smörsångare weilar och vibrerar så man inte hör texten, han ska i själva verket inte placeras i något fack alls. Han ska vara fri, hela tiden på väg mot att utvecklas, på väg mot målet, som hela tiden förflyttar sig. Och det finns ingen, inte någon, som kan uttrycka sig och beröra som Johan.

    SvaraRadera
  24. Tack för de många positiva orden. Det är uppenbart att Johan Palm har talang, så mycken entusiasm som han inspirerar till.
    Jag hoppas att vi snart får se mer av honom. Är det någon som vet om han har något på gång?

    SvaraRadera
  25. Detdär ar riktigt bra skrivet! Verkligen! Jag ÄÄÄLSKAR johan! Grät som bara den när jag stod bredvid scenen när han sjöng " End of the road" Det blev såå sjukt mkt sorgligar med han sjungandes just den låter bredvid! Uch de var verklige hemskt och underbart!!<3

    SvaraRadera
  26. Ja han har nått på gång! Han e ju inte i mjölby just nu...

    SvaraRadera
  27. Johanna, var du där på just den TV-inspelning av hans avskedssång som jag skrev om?
    Grattis! Det måste vara ett minne för livet.

    SvaraRadera
  28. Åh jag blir tårögd när jag läser detta, <3

    SvaraRadera
  29. Hej Stefan, roligt å se vilka andra fina sidor du har

    SvaraRadera
  30. Tack, Carlos. Bloggandet är ett skönt gift :)

    SvaraRadera