Keynes var nationalekonomen som på 1930-talet förde fram de blandekonomiska recept som skulle ta världen ut ur depressionen och lägga grunden för en någorlunda stabil välfärd. Enkelt uttryckt menade han att staten behöver resurser för att kunna balansera de dramatiska fluktuationer som marknaden ofrånkomligen drabbas av.
Svensk finanspolitik var särdeles keynesiansk, mycket tack vare vår dåvarande finansminister Ernst Wiggfors.
På 1980-talet föll Keynes teorier i onåd bland världens makthavare. Per T Ohlsson ger följande förklaring:
"Keynesianismen var helt dominerande in på 1970-talet, då den råkade i visst vanrykte eftersom den inte erbjöd någon effektiv lösning på stagflationsproblemet, låg tillväxt i kombination med hög inflation. Man skulle också kunna säga att Keynes blev överexploaterad: omfattande stimulanser sattes in även vid måttliga störningar, vilket höll nere det omvandlingstryck som är en förutsättning för långsiktig tillväxt."
Det är inte så jag minns det.
År 1976 delades Ekonomipriset till Nobels minne ut till Milton Friedman, som förespråkade minimal statlig inblandning och marknadskrafter som fick sköta sig själva. Han kom väldigt på modet, delvis som en reaktion på 1960- och 70-talets vänsterrörelse.
När Ronald Reagan blev president 1980 började USA applicera Friedmans teorier i stor skala, under namnet Reaganomics. Detsamma gjorde Storbritannien under Maggie Thatcher, vilket kom att kallas Thatcherism. Statens resurser beskars, likaså det statliga skyddsnätet mot marknadskrafternas skadeverkningar. I Sverige fördes denna ekonomiska politik fram av den socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt under samma period.
Över hela den industrialiserade världen ersattes Keynes mer och mer av Milton Friedman, inte för att den förres teorier visat sig odugliga, utan för att den senares motsatta idéer lockade marknaden och makthavarna. Ett så gott som enhälligt näringsliv tjatade till sig friedmanska friheter, vilket ovannämnda makthavare gärna medverkade till.
Då började också yuppie-eran, med perioder av vidunderliga förmögenheter som uppstod på kort tid hos diverse börsspekulanter, på grund av den massiva förflyttningen av kapital från den offentliga sektorn till marknaden.
Kriserna har kommit regelbundet sedan dess. Den första stora krisen i Sverige var bankkrisen i början på 1990-talet, till följd av hysteriska fastighetsspekulationer i stor skala. Ironiskt nog försvarade sig bankerna då med att Feldt för fort hade givit dem för stora friheter.
Ungefär som barn som släpps lösa i en godisbutik.
Keynes avfärdades inte för att han blivit omodern eller verkningslös, utan för att ett enigt näringsliv ville ha Friedman. Och det går inget vidare.
Nog behöver vi en renässans för Keynes.
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen
Tack!
SvaraRaderaExakt detsamma som jag minns. Det hade varit befriande att höra något liknande från alla nationalekonomer, politiker och näringslivsföreträdare som i alla lägen sedan slutet av 70-talet lovprisat Friedman. Det är ett sjukdomstecken i vår kultur att inte någon enda så vitt jag vet trätt fram och sagt att vi hade fruktansvärt fel, och att detta förorsakat så mycket onödigt lidande för så många människor. Friedman framstår för mig som väldigt cynisk. Det var t.ex. Pinochet inspirerad av Friedman som först utformade det pensionsystem som vi lurades in i. Friedman ville också släppa narkotikamarknaden fri. Han formulerade en egen "naturlag" som handlade om att varje privat företag var dubbelt så effektivt som motsvarande samhällsägt företag.
"Ungefär som barn som släpps lösa i en godisbutik."
SvaraRaderaHur tror ni barn som aldrig fått smaka, eller är vana vid godis beter sig när de för första gången får tillgång till mycket godis?
Hur beter sig de som vet vad godis är, hur det smakar, dess biverkningar och dess positiva sidor?
I vilken miljö kan man lära sig hantera godis bäst - den med godis, eller den utan?
Vad alla barn behöver är ett stabilt regelverk, med frihet och ansvar, vilket behandlar alla barnen lika och låter dem alla hanterna godis och lära sig av egna och andras misstag.
Annars blir barnen aldrig vuxna, och det måste väl vara det vi vill i slutändan?
"Vad alla barn behöver är ett stabilt regelverk, med frihet och ansvar, vilket behandlar alla barnen lika och låter dem alla hanterna godis och lära sig av egna och andras misstag," säger Kaffepaus. Jag kan bara hålla med.
SvaraRaderaFrihet under ansvar. Finansmarknaden har varit bra på det förra men sämre på det senare.
"Frihet under ansvar. Finansmarknaden har varit bra på det förra men sämre på det senare."
SvaraRaderaPrecis, därför att den aldrig fått verka och mogna i frihet, enligt mig.
Kaffepaus sa: "därför att den aldrig fått verka och mogna i frihet, enligt mig."
SvaraRaderaDärför att den fått för stora friheter för fort, enligt mig.
Näringslivet anser sig inte behöva ta ett samhällsansvar, vilket är det stora bakomliggande dilemmat. De har dessutom den dåliga vanan att tänka alltför kortsiktigt.
Friedman är väl en slags elev till Friedrich von Hayek, den egentlige monetaristen?
SvaraRaderaProblemet med Keynes är väl att man bara genomförde hans förslag till hälften. Endast den expansiva fasen genomfördes, den kontraktiva motarbetades av alla särintressen.
Om staten skall ha alla pengar och spendera dem blir staten till sist problemet. Den driver ju faktiskt företag sämre än näringslivet. Därav Friedmans popularitet.