fredag 20 november 2009

Anonyma krogrecensenter blir inte bortskämda


Krögaren Erik Videgård anser att krogrecensenter är inkompetenta och att detta döljs bakom deras anonymitet. Det kan nog hända, då och då, men när han påstår att det inte är något problem med offentliga recensenter talar han mer för krögarna än för tidningsläsarna.

Jag var Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong i tolv år, men hur det var ställt med min kompetens får andra avgöra. Däremot kan jag lätt förklara vitsen med anonymiteten: det är för att inte särbehandlas.

Om en krogrecensent är känd av krögaren blir det förstås mer noga i köket, bättre service i matsalen och så vidare. En hel del av det kan en recensent nog se igenom, men ofrånkomligen blir det svårt att yttra sig säkert om sådant som service och kökets noggrannhet. Det är inte lätt att veta om andra gäster fick samma behandling.

Professionell konsument
Vad krögare ideligen glömmer är att krogrecensionerna inte skrivs för dem, utan för tidningsläsarna, som knappast kan räkna med samma VIP-treatment som en känd krogskribent. Därför tycker jag att expertkravet på recensenten, som Videgård också betonar, är aningen missriktat. En duglig krogrecensent ska inte vara insyltad i branschen och dess tänkande, utan bevara gästens perspektiv. Det når man genom krogvana, inte genom en bakgrund i krögarbranschen.

Jag har för mig att GP för några år sedan skröt med att deras hemliga krogrecensenter minsann hade lång erfarenhet från restaurangbranschen, men då misstänker jag att de skrev för krögarna i stället för läsarna. Regissörer ska inte skriva filmrecension, musiker ska inte recensera CD-skivor, krögare och kockar ska inte recensera krogar. En recensent ska vara professionell konsument, inte producent.

Å andra sidan kan jag hålla med Videgård om att anonymiteten i många fall gömmer inkompetens och slarv med val av krogrecensent, förmodligen framför allt på tidningar med mindre resurser. Där kan det hända att vilka journalister som helst får recensera krog mot en gratis middag, oavsett hur lämpade de är för jobbet.

Jag minns under min tid på Sydsvenskan att redaktörerna där ansåg att de vore minst lika bra som jag på jobbet. De hade ju också ätit ute. Det var bara enstaka ögonblick jag erfor att de hade minsta respekt för min kompetens, men rätt ofta de ifrågasatte den.
Märkligt nog kunde jag både då och efteråt konstatera att jag fick större respekt från krögare – utom dem vilkas restauranger jag skrev ner.

En enda recensent bakom signaturen
Det förekommer på tidningarna att krogrecensionerna skrivs av mindre lyckade pennor. Det händer förstås också vad gäller alla andra sorters recensioner. Gedigna recensenter får ett gott rykte, övriga tas det ringa notis om. Där kan anonymiteten ställa till det. Under min tid som Bong var det bara jag som skrev, men på andra håll kan det förekomma variation bakom signaturens hemlighetsmakeri. Då är det svårt för läsarna att skaffa sig en bild av recensentens tillförlitlighet.

Jag tycker absolut att det ska vara en och samma recensent bakom en signatur, just för att läsarna ska lära känna och kunna värdera recensentens förmåga och smak. Då kompenseras anonymitetens brister.

Sålunda tycker jag egentligen att Sydsvenskan skulle ha bytt signatur för sin krogrecensent när jag slutade. Men Bong hade blivit ett alltför etablerat begrepp, så det förmådde inte tidningen. I stället hade vi på min inrådan en intervju med mig, om än lite väl sent, som avslöjade att det blivit “vaktskifte”.
Annars vore det att bedra läsarna, och det bör en tidning akta sig för.

Kända recensenter som minglar
Jag kan också tänka mig offentliga recensenter, som t.ex. Mattias Kroon var under sin tid på Nöjesguiden i Malmö, eller den olidligt pompöse och självupptagne A. A. Gill på engelska Guardian. Men då måste de uppriktigt väga in det faktum att de kan vara igenkända på vissa krogar – och inte på andra. Sistnämnda blir särskilt olyckligt om recensenten inte sätter det i rätt perspektiv. Troligast är att just guldkrogarna håller noga reda på kända recensenter, medan anspråkslösare kvarterskrogar inte har en aning.

Det finns också en annan fara med offentliga recensenter, och det är att de inte känner något hinder att “mingla” och fraternisera med krogbranschens folk, vilket lätt kan leda till vänskapsband, rentav någon form av medveten eller omedveten korruption. Den anonyma recensenten måste förstås akta sig för att bli involverad i branschen och dess folk.

Jag tycker också att anonymiteten befrämjar en sund attityd till krogrecension, som inte hänger upp sig på namn och “name dropping”, utan koncentrerar sig på vad som faktiskt landar på tallrikarna. Man är med sin anonymitet lättare förutsättningslös, helt enkelt eftersom man är mer distanserad.

Det går att jämföra med en skådespelerska som berättade för mig att hon ogärna umgicks med teaterrecensenter, eftersom det kunde komplicera deras jobb och föra in aspekter som inte borde höra hemma i teaterrecension.
Recensenter med riktigt hög integritet löper måhända inte sådana risker, men hur många är det? Mitt intryck är snarast att de allra flesta recensenter i alla genrer tar sig själv på alltför stort allvar och därför är väldigt känsliga för vad som anses om dem, fast de blott ska koncentrera sig på vad de själva anser om det de recenserar. Ego är inget bra sällskap för recensenter.

Jag är kluven i frågan om krogrecensenter ska vara anonyma eller ej. Det är två olika sätt att recensera på. Båda kan gå, om man är medveten om skillnaden och gör vad man kan för att kompensera bristerna.

Jag är inte ett dugg osäker på om det finns dåliga recensenter. Sannerligen. De sämsta är i regel de som är mest trendmedvetna, för de är i händerna på samtidens nycker och pladder. Allra värst är de som tror sig vara trendsättare, för de ser inte vad de har framför sig eftersom de har blicken inställd på vad de skulle vilja ha där i stället.

Matskribenten Clara Block Hane skriver, också hon på Newsmill, flera invändningar mot Videgårds resonemang. Framför allt förklarar hon farorna med offentliga krogrecensenter. På DN skriver Axel Björklund att de minsann är jätteduktiga recensenter som gör ett jättejobb med varje krog. Nåja.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

11 kommentarer:

  1. Om krogrecensenter ska vara anonyma eller inte må det finnas olika åsikter.

    Kunnigheten däremot? Videgård klagar på newsmill om recensenter som skriver dumheter som "Det var svarta prickar i vaniljglassen!" och om det är sant som han säger så har det gått lite väl långt. Man behöver kanske inte vara expert på mat för att vara rescensent, men nog bör man ha ett humm i alla fall?

    SvaraRadera
  2. Jonas, självklart ska man ha det. Videgård har letat fram de allra värsta missarna, får man förmoda. Exemplet du nämner är förmodligen från just någon skribent som inte borde ha fått jobbet och förhoppningsvis bara gjorde det tillfälligt.
    Det går nog också att hitta kockar som gör motsvarande tavlor...

    SvaraRadera
  3. Jag måste hålla med om att den hemlige krogsmygaren är det format som ger mottagaren, alltså gästen den klaraste uppfattningen om vad han får när han kommer ut. Jag håller även med om att hela trendgrejen kan vara mycket problematisk. Det jag önskar mig av en människa som skriver om mat är att personen i fråga har både ett kunnigt och ett lustfyllt förhållande till ätandet. Just lusten och lyckan i överraskande smaker, förståelse för det poetiska eller rent musikaliska i en välkomponerad måltid....När jag läser en text om mat och ätande på restaurang är det nästan alltid lusten som för mig till eller stöter mig ifrån sagda ställe. Folk som behandlar mat som mode är lite som mode...ytligt och rätt snart vatten under bron.
    Magnus

    SvaraRadera
  4. En känd recensent drar läsare, och att dra läsare åt sina annonsörer är vad tidningar vill göra - enter Plura i city eller om det är Metro.

    SvaraRadera
  5. Plura är en god poet och förstår sig på vällevnad, så jag anar att han kan vara en riktigt bra krogrecensent. Niclas, har du läst någon av hans recensioner?

    SvaraRadera
  6. Stefan, jag kan köpa ditt resonemang att en recensent ska vara proffesionell konsument, inte producent. Å andra sidan tycker jag ofta att recensenter som har någon slags "teknisk" kunskap om sitt område (en musiker som recenserar musik, en regissör el likn som recenserar film etc)kan bidra med fördjupande infallsvinklar som gör recensionen extra intressant. Borde inte detsama kunna gälla på krogområdet?

    SvaraRadera
  7. Gustav, visst kan det hända - men risken är stor att sådana recensenter ser det från producentperspektiv, vilket inte är meningsfullt för särskilt många läsare. Recension ska bedöma konsumentupplevelsen, inte producentvillkoren.

    SvaraRadera
  8. Har läst några av hans grejer. Och det är väl ungefär som man hade kunnat föreställa sig, med lite kändisnamndroppande, Mauro Scocco som sidekick, och lite småskojsiga formuleringar och liknelser. T-banetidningarna här i sthlm finns på nätet, så kolla in dom.

    SvaraRadera
  9. Niclas, din snabba sammanfattning gör mig inte så lockad. Hittar Plura inget lystet poetiskt språk för att beskriva matupplevelser? Trögt i så fall.

    SvaraRadera
  10. http://www.city.se/

    klicka på senaste nr och gå till sid 20

    SvaraRadera
  11. Niclas, det var en del svävande stavning och lite väl lättviktigt överlag, men också ganska muntert skrivet. Jag har sett värre.

    SvaraRadera