Under hela min uppväxt rådde det kalla kriget, som hade ristat ett öppet sår genom hela Europa – till ständig påminnelse om att andra världskriget var långt ifrån över. Världen hade delats mellan två nationer och två ideologier. Ingenting antydde att detta skulle upphöra, snarare var det flera perioder när ett tredje världskrig syntes näst intill ofrånkomligt.
1980-talet var ingen lättnad på den punkten. Den sovjetiska regimen såg snarare ut att bli alltmer rigid i kontrollen av sina så kallade satellitstater, tills Michail Gorbatjov tog över Sovjet 1985 och Ronald Reagan tryckte på med ljusningen i sikte. Efter bara några år hade muren blivit en orimlighet och raserades under festivalmässiga former av en jublande befolkning i Berlin.
Jag häpnade. Inga militära skottsalvor, inga tanks som rullade in på gatorna. Sovjetimperiets sönderfall skedde lika glatt och oblodigt som om det vore ett barnkalas. Inga stora politiska förändringar dessförinnan hade skett så lyckosamt. Det hade varit omöjligt att föreställa sig.
Berlinmurens fall den 9 november 1989 blev en lika stark symbol som resandet av den hade varit 1961 – men vilken skillnad på symboler! Resandet av muren blev ett överhetens hån mot allt vad mänskligt är, en grym manifestation av det sorgliga faktum att härskarna hanterade folket som föga mer än siffror i kolumner. När muren föll visade det sig att sådan matematik inte håller i längden. Det mänskliga förnuftet och den folkliga viljan är droppen som urholkar stenen. Det tar tid, men det blir rätt så småningom.
Det skönaste med Berlinmurens fall var att det därefter blev möjligt med framtidstro och optimism, även där det ser som mörkast ut i världen.
Det skrivs förstås en hel del i tidningarna om 20-årsfirandet av murens fall. DN skriver här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Berlinmuren, Berlin, kalla kriget. Intressant?
Murar kan inte hålla människor instängda, och särskilt inte idag då ny teknik gör kommunikation enklare och svår att stoppa.
SvaraRaderaJag minns det Kalla kriget mycket väl. Hotet om en het konfrontation utlösande ett Armageddon var en oerhört skrämmande tanke. Det finns fortfarande 10 000-tals kärnvapen kvar, även om hotet om att de skall användas minskat. Det snackas om "klimathot". Det enda allvarliga hotet är kärnvapen - vi bör göra mer för att minska och senare avskaffa dem. (Mer globalisering, bättre liv för folk via ekonomisk tillväxt, inforevolutionen m m spelar här en roll.)
En av mina intressantare anknutna minnen till det här, är från sf-världskongressen i Holland 1990, ett drygt halvår efteråt. Då satt jag en lång, lång stund i baren och snackade med den östtyske sf-författaren Erich Simon om livet i DDR, vad han ansåg om Muren, och liknande frågor. Redan då var det klart att DDR skulle upphöra som stat, vilket han inte hade något emot.
Tänk om man kunde riva gränsen mellan Nord-och Sydkorea också!
--Ahrvid
Ahrvid, undrens tid är inte förbi - ej heller i Ostasien. Vi kan hoppas.
SvaraRadera